Lycka är när du ser att dina barn växt upp till bra människor.
Gud ska dock veta att det inte är någon dans på rosor alla gånger – mina tonårsdöttrar visste vet exakt vilka knappar de skulle trycka på för att göra mig tokig.
Vi hade det inte alltid så lyxigt och kunde inte åka på dyra semestrar. Vi hade våra motgångar inom familjen, även om jag aldrig behövde ha det samtalet som mamman i historien nedan.
Det är inte lätt att som föräldrar få vet att din unga dotter är gravid. Jag vet inte om detta har hänt på riktigt eller inte, men denna denna historia gjorde mig så berörd.
Allt börjar med att mamman blir kallad till ett möte med sin dotter och skolans kurator, där hon ska få sitt livs chock…
Men läs ända till sista raden – den lämnade mig i tårar.
Så här skriver mamman:
”Jag svarade i telefonen på mitt kontor. Det var min äldsta dotter, Heidi, som ringde. ”Hej mamma, kan du träffa mig och Barbara i eftermiddag?”, frågade hon.
Barbara jobbar som kurator på mina döttrars skola och jag har träffat henne många gånger under åren, ofta för att ta itu med våra familjeproblem. Det har funnits en konflikt mellan mina flickors pappa och mig – vi skiljde oss för många år sedan. Så när Heldi ville att vi skulle ses hos Barbara, tänkte jag att det inte var något märkvärdigt.
När jag kom dit satt Heidi redan i soffan. Barbara satt i sin stol,vänd mot Heidi, och jag själv slog med ned i en stol bredvid soffan. Barbara gick rakt på sak och frågade Heidi, ”Varför är vi här idag?”.
Jag tittade på Heidi. Hennes ansikte rodnade, hon svalde hårt och en liten tår föll ned längs hennes kind. ”Jag har något att berätta, mamma, och jag är för rädd för att göra det ensam”.
I det ögonblicket visste jag. Jag var på väg att få höra det som många föräldrar fruktar när de har en tonårsdotter. Jag gled fram på stolen till min dotter och frågade: ”Är du gravid?”
Min lilla Heidi föddes på nyårsafton, hon var den enda flickan på BB den kvällen. Hon var född till att uppträda – hon älskade att sjunga, dansa och spela teater – allting som innebar att hon kunde underhålla människor. Hon var en väldigt speciell, vacker flicka som hade många vänner när hon växte upp. Alltid utmärkte hon sig i klassen och Heidi drömde stort om att bli skådespelerska.
Men när hon fyllde 17 år började hon dock att skolka från skolan, hon övergav sina vänner och började hänga runt en massa ungar som jag inte gillade. Min fina och charmiga lilla flicka blev tillbakadragen, deprimerad och stängde in sig själv. Jag blev både arg och ledsen över denna plötsliga förändring och fann det allt svårare att hantera.
Som ensamstående mamma var det svårt att uppfostra tre vackra döttrar, men den här nya fasen av Heidis liv visade sig vara mer utmanande än någonting annat jag varit med om. När en ny tonårskille kom in i hennes liv kände jag direkt att det skulle bli trubbel. Och när jag satt hos kuratorn den där eftermiddagen visste jag att jag bara hade några millisekunder på mig att att säga och göra det rätta för att få min dotter tillbaka.
Heidi bröt ihop i soffan. Tårarna kom när hon nickade och erkände att att hon var gravid. Jag satte armen runt henne, tittade henne rakt i i ögonen och sa: ”Jag finns här för dig och gör allt du ber mig att göra. Det är vad jag är här för”.
Eftersom Heidi var så ung, kom vi överens om att det skulle vara bäst sätta upp barnet för adoption, så att bebisen kunde växa upp med två kärleksfulla föräldrar. Det var ett tufft beslut, men det verkade som det rätta att göra.
Hundratals mil ifrån där vi bodde fanns ett underbart par som ville adoptera Heidis ofödda pojke. När min dotter var i sjunde månaden flyttade hon dit, för att vara nära adoptivfamiljen. Mitt hjärta krossades över att att inte kunna få se mitt första barnbarn växa upp, och för att min dotter nu var så långt borta.
Flera veckor senare, efter ett läkarbesök, ringde Heidi mig. Hon förklarade att hon skulle föda när som helst och att hon ville ha mig vid sin sida på sjukhuset. Jag hoppade på ett plan redan nästa dag och träffade adoptivfamiljen.
De verkade mycket trevliga och deras lilla dotter var ett riktigt charmtroll. Men någonting kändes ändå fel. Jag kunde inte sätta fingret vad, men jag hade en märklig känsla i kroppen efter mötet.
Nästa morgon ringde telefonen igen. Heidi svarade och på några sekunder hade hon tappat all färg i ansiktet. Hon lade på och kastade sig på sängen, där hon började störtgråta. Hennes långa hår slingrade sig runt hennes ansikte, det blev fullkomligt dränkt av tårar.
I sista timmen hade adoptivfamiljen backat ut. Kanske såg de hur mitt hjärta krossade dagens innan, de ville kanske inte ta ifrån mig möjligheten att få bli mormor. Kanske blev de överväldigade över tanken på att ta hand om ytterligare ett barn. Vi kommer aldrig att få veta den riktiga orsaken.
Jag tog bort håret från min dotters ansikte och frågade Heidi vad hon ville göra. Mellan gråten och tårarna sa Heidi:
”Mamma, jag ville aldrig ge bort mitt barn. Jag älskar honom! Men jag har inte råd att uppfostra honom”.
Ibland har livet ett fantastiskt sätt att återställa sin gudomlig ordning. Tiderna när jag tvingades kämpa för att få tak över min lilla familjs huvud, se till att räkningarna betalades och fortfarande försöka få fram pengar till scoutläger, danslektioner och födelsedagsfester… Allt detta slit för att ge små mina tjejer ett lyckligt liv verkade nästan obetydligt när det fick upp för mig vad som verkligen betyder något: kärlek. Enkelt. Och jag visste redan då och att det fanns en mening med allt som hänt.
Jag reste mig upp och tog ton: ”Heidi! Jag uppfostrade dig och dina två systrar från praktiskt taget ingenting. Jag fixade det och det kommer du också att göra. Så res dig upp från den där jäkla sängen så går vi ut och köper till babykläder till ditt barn!”
Heidi har visat sig vara en underbar mor.. Hon har börjat på college igen och satsar på en skådespelarkarriär. Tyler, mitt livs solstråle och barnbarn, är älskad av sina mostrar och våra vänner. Han har gett oss mer kärlek än vad vi någonsin kunde ha föreställt oss. Han är vacker, rolig och en riktig stjärna – född till att underhålla, precis som sin mamma.
Han är också väldigt klok. En dag när han var ungefär fyra år hade jag haft en särskilt tuff eftermiddag. Tyler kom in i mitt rum, tittade upp på mig och sa, ”Vad är det, mormor?”
Jag svarade: ”Mormor är lite ledsen idag, älskling. Jag önskar att jag kunde vara lite gladare”.
Precis som den där dagen för flera år sedan, när jag satt på kuratorns kontor bredvid Heidi, försök jag hitta de rätta orden.
Men då lade Tyler armarna runt mig, tittade mig i ögonen och sa: ”Jag ska göra dig gladare mormor, det är därför jag är här”.
Dela gärna vidare denna berättelse på Facebook om den också värmde ditt hjärta och om du vill att dina vänner också ska få chansen att beröras av detta!
