Den här berättelsen handlar om att livet ofta kan gå så otroligt fel. Det kan förändras på bara en dag. Det kan hända den bäste och vi måste alltid vara beredda att hjälpa våra medmänniskor. Just den här berättelsen är fiktiv men gav mig en ordentlig tankeställare.
Precis som varje vardag tog Jakob sin promenad genom skogen när han kom hem från jobbet. I det långa loppet kände han att det var viktigt för hans välmående då han satt inne på kontoret varje dag, han fick inte många av solens varma strålar i ansiktet under dagen.
Jakob litade alltid på sin magkänsla då han inte hade upplevt en enda gång att den hade haft fel. Inte en gång under sitt 33-åriga liv. Den här dagen sade känslan att han borde skippa promenaden. Till en början borde han verkligen ha lyssnat på magkänslan, men idag gick han emot den. Han skulle komma hem som en stolt medmänniska.
Rebecka var en helt vanlig 44-årig kvinna med ett toppjobb på ett stort företag. Hon kände ofta att livet inte kunde bli bättre än det var just nu för tillfället då karriären var det bästa hon visste. Men en dag rasade hela tillvaron ihop. Företaget hon arbetade på var samma som Jakob, de hade dock aldrig talat med varandra. Företaget var nära att gå i konkurs så de behövde avskeda folk. Till Rebeccas förtret gick de efter devisen ”sist in — först ut” och det inkluderade henne då det var många som behövde gå.
Att en sådan händelse skulle påverka hela livet är inte alltid självklart. Det är väl bara att söka ett nytt jobb? Det är inte alltid det lättaste. Rebecka hade ett bra jobb på företaget men hon var inte den som tänkte långsiktigt. På grund av det hade hon inte någon ekonomisk säkerhet om dagen kom att hon inte hade något jobb. Det var alltså det som hände henne för fyra år sedan, på hennes 40-årsdag. Hon hade aldrig lyckats få ett nytt jobb även om hon försökte vilket hade varit det värsta som någonsin hände henne då pengarna självklart slutade komma in. Det var då det gick käpprätt åt helvete för Rebecka. Hon var inte den som bad om hjälp och hon hade heller inte några närstående kvar i livet som kunde hjälpa henne.
Betalning för hyran uteblev månad efter månad vilket ledde till att hon blev utslängd från lägenheten. Hon hamnade på gatan. När hon blev av med jobbet sålde hon av sina möbler och andra tillhörigheter lite i taget för att kunna ha råd med mat. Till slut kom den dagen då pengarna var slut. Maten var slut.
Åren gick och Rebecka var in och ut på härbärgen vilket tyvärr var fruktansvärda upplevelser. Allt hon ägde just nu var det hon hade på sig och små tillhörigheter hon hade i sin väska. De få saker som inte hade blivit snodda mitt i natten på härbärgena eller ute på gatan. Det kunde ibland gå så långt att vissa försökte sno hennes kläder som hon hade på sig när hon låg och sov. Hon fick sova med ett öga öppet. En dag fick hon nog och gav sig iväg på egen hand ut i skogen. Hon var fruktansvärt trött, ledsen och utmattad. Hon såg inte en enda utväg ur misären.
Rebecka kom ut i skogen, släpandes på sina tillhörigheter och gick så långt benen orkade. Den här skogen var ovanligt djup och hon hade inte varit i den förut, trots att det var i anslutning till staden hon bott i hela sitt liv. Till slut hittade Rebecka ett övergivet, gammalt och mörkt ruckel. Det var inte det hon såg. Hon såg fyra väggar, en dörr och ett tak. Hon styrde stegen försiktigt mot huset för att se efter om det verkligen var tomt. Det enda hon hittade inne i huset var några spindlar och en och annan fågel som hade byggt bo där inne. Till viss del kunde hon andas ut.
Skrämd
Jakob gick sin runda genom skogen precis som vanligt. Han kände att eftersom magkänslan sa emot honom så kunde han gå en lite annan väg än vanligt. Detta visade sig vara ett bra beslut för han upptäckte det övergivna huset. Han upptäckte samma hus där Rebecka hade bott flera dagar i rad. Jakob gick in i huset och nästan direkt hittade han Rebecka sittandes vettskrämd inne i ett hörn. Rebecka blev rädd för hon hade inte sett en enda människa på flera dagar. Det här mötet visade sig dock vara det bästa som kunde hända för det företaget Jakob arbetade på — det var Rebeckas arbetsplats som hon fick sparken från. Han lyckades lugna ner henne och berättade att han kände igen henne från arbetet. Till slut gjorde även Rebecka det.
Företaget hade aldrig gått i konkurs och hade tagit sig upp igen. Jakob hade tydliga minnen att Rebecka var duktig på sitt jobb vilket han även nu talade om för henne. Rebecka hade inte arbetat på över fyra år och var helt nere i misären men Jakob var villig att hjälpa henne tillbaka till livet igen. Det var svårt för Rebecka att lita på människor efter allt hon hade gått igenom men även hon var villig att lämpa över sin tilltro till honom.
Slutet på den här historien får varje individ bestämma var för sig. Det handlar om att livet ser inte likadant ut för oss alla. Det ska det inte göra heller men om vi alla tittar en extra gång och faktiskt hjälper våra medmänniskor — då kan solen skina lite extra.
