Något man själv kan tycka är en liten gest kan betyda massvis för någon annan. Just därför är det viktigt att vi är noga med våra handlingar och med att hjälpa varandra. Jag hittade den här historien i en bok, och själva händelsen är inte sann. Men jag känner igen scenariot och tycker att budskapet är så viktigt att jag ändå vill dela med mig av den. Jag hoppas att du tycker likadant!
”En gång, under mitt första år på gymnasiet, såg jag en klasskompis gå hem från skolan. Han hette Kristian. Det såg ut som att han hade med sig alla sina böcker hem. Jag tänkte för mig själv: ”varför skulle någon ta med sig alla sina böcker hem en fredag? Han måste verkligen vara en nörd”.
Jag hade själv en ganska massiv helg framför mig (fest och fotboll med mina kompisar dagen därpå), så jag ryckte på axlarna och gick vidare. Men medan jag gick där såg jag några barn springa mot honom. De sprang ifatt honom, slog ur alla böcker ur hans händer och fällde honom så att han slog i marken. Hans glasögon flög av och landade i gräsmattan ett par meter bort.
Han tittade upp och jag såg i hans ögon hur ledsen och bedrövad han var. Det kändes i hjärtat, så jag sprang bort till honom där han låg på marken och letade efter glasögonen. Man kunde skymta en tår i hans ansikte. När jag gav honom hans glasögon sa jag: ”de där killarna är nötter. De borde verkligen skaffa sig ett liv”.
Han tittade på mig och sa: ”Tack så mycket!” och lyste upp i ett stort leende.
Det var ett sådant leende som man såg verkligen var äkta. Jag hjälpte honom att plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde. Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade varför jag aldrig hade sett honom förut. Han sa att han hade gått i en privat skola fram tills nyss. Jag hade aldrig träffat någon som gått där.
Vi snackade hela vägen hem, och jag hjälpte honom att bära böckerna. Han verkade vara en ganska häftig kille. Jag frågade om han ville vara med och spela fotboll med mig och mina kompisar, och han tackade ja. Vi hängde med varandra hela helgen och ju mer jag lärde känna honom, desto mer tyckte jag om honom. Och mina vänner tyckte detsamma.
Sedan blev det måndag, och där var Kristian med alla sina böcker igen. Jag stoppade honom och sa: ”Jösses, du måste bygga stora muskler med den där mängden böcker varje dag!”. Han skrattade bara och gav mig hälften.
Under de kommande fyra åren var Kristian och jag bästa vänner. När vi gick sista året började vi fundera på högre utbildningar. Han valde Uppsala, och jag flyttade till Lund. Jag visste ändå att vi alltid skulle vara vänner, att avstånd inte skulle vara ett bekymmer. Han skulle bli doktor, och jag läsa marknadsföring med inriktning mot idrott.
Kristian skulle bli prisad som den bäste i vår klass. Jag retade honom ofta för att vara en nörd, och han behövde förbereda ett tacktal att hålla på examensdagen. Jag var så glad att det inte var jag som behövde gå upp där och tala inför alla.
Så kom examensdagen, och Kristian såg ståtlig ut. Han var en av alla de som hittade sig själva under gymnasietiden. Han passade bra i sina glasögon. Han hade gått på fler dejter än jag under gymnasiet och alla tjejer älskade honom. Ibland var jag till och med avundsjuk.
Nu såg jag att han var nervös över sitt tal, så jag dunkade honom i ryggen och sa: ”Du kommer lösa det grymt bra!”. Han tittade på mig, log brett som han brukade och sa tack. Strax därefter klev han upp, harklade sig, och började tala:
”Examen är ett tillfälle när man tackar de som hjälpt en genom de tuffa åren. Dina föräldrar, lärare, dina syskon, kanske en tränare, men framför allt sina vänner. Jag ska berätta för er att ibland är den finaste gåvan du kan ge att verkligen vara en vän. Jag ska berätta en historia”, sa han.
Jag tittade på honom med förvåning när han berättade sin version om när vi blev vänner. Han berättade att han funderade på att ta sitt liv innan den helgen. Han berättade att han städat ur sitt skåp så att hans mamma skulle slippa göra det senare och tog hem alla sina böcker. Han tittade på mig och gav mig ett litet leende.
”Som tur är blev jag räddad. Min vän räddade mig från att göra det ofattbara”. Det gick ett sus genom publiken när den här duktige, populäre killen berättade för alla om sitt absolut svagaste ögonblick. Jag såg att hans föräldrar tittade på mig och avfyrade samma stora leende. Inte förrän då insåg jag hur mycket det faktiskt hade betytt.
Underskatta aldrig kraften i dina handlingar. Med en liten gest kan du förändra en persons liv, åt det bättre eller sämre.”
Gilla gärna om du också vill hylla den här killen för att han ställde upp för sin vän.
