Den här hjärtlösa pappan lämnade sin då 2-årige son efter att hans fru tragiskt gått bort. Sonen fick spendera sin uppväxt på olika fosterhem, och jag kan inte ens föreställa mig hur hemsk hans barndom måste ha varit. 22 år senare. Pappan som försvann utan ett ord hör plötsligt av sig till sin son för att ta upp kontakten. Sonen, som heter Jackson, svarade i ett långt brev som han publicerade på internetforumet Reddit. Personligen så tycker jag att han hanterade situationen på rätt sätt. Läs Jacksons brev här under (översatt från engelska)
Kära pappa,
Jag är 24 är gammal. Jag är inte den lilla pojke som grät när du lämnade. Jag är en man, med en son och och en dotter. Jag har aldrig varit borta mer än en helg från dem. Jag är en pappa, och en riktigt bra sådan. Jag behöver inte dig längre.
En gång så behövde jag dig. När min mamma dog så behövde jag verkligen en pappa. Jag hade behövt vem som helst. När hon dog så fanns det ingen där. Ingen brydde sig om oss. I tre dagar så satt jag och åt mackor och väntade på att hon skulle vakna.
Sen ringde jag dig. Eftersom du var min pappa. Du var 23, ung, men egentligen inte så ung. Om du hade kommit och hämtat mig så hade du haft en son. Jag hade älskat dig för alltid.
Men det gjorde du inte. Så jag hamnade hos en massa olika människor som inte älskade mig, men gillade checken som kom med mig. Men den gjorde inte att de behandlade mig bra. Jag har brännmärken på armen och jag kan fortfarande inte vara i små stängda mörka utrymmen efter att ha blivit instängd i garderober. En eftermiddag är lång när du inte kan räkna.
Jag litade inte på någon. Jag brukade be, på det sättet som mamma gjorde med mig när jag var liten. Men efter att ha bett om att någon skulle komma och rädda mig tillräckligt länge, gömd under min säng där jag bad för att min fosterpappa inte skulle komma in, att han skulle lämna mig ifred bara för en natt. Bara en natt. Jag slutade tro på det mesta.
Jag bodde i sju olika hem mellan åldrarna 4-16. Och även i dem som var okej var jag aldrig en del av familjen. Jag hade inga riktiga födelsedagar eller jular. Jag fick inte ta vad jag ville i kylen när jag var hungrig.
När jag var 16 började jag och min fosterpappa bråka över en skinksmörgås. ”Grabben, vad tror du att du gör med våra saker?”. Så jag drog. 16 år, med ingen att ringa, och 400 kronor i handen. Jag gick bara med min ryggsäck. Vad som helst hade kunnat hända med mig.
Men jag klarade det. Jag är en man nu. Och jag behöver inte dig. Jag vill inte att du ska må dåligt. Jag vill bara att du ska veta varför jag inte kan vara din son. Jag är 24 år och har aldrig varit någons son. Jag vet inte hur man är det, och jag har det inte i mig.
Jackson.
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.
