Mobbning är ett ämne som alltid får det att brinna till i huvudet på mig. Jag kommer aldrig att acceptera att någon beter sig illa mot en annan människa bara på grunda av hur denne ser ut eller är som person. Alla är människor och alla förtjänar att behandlas med respekt. Den här berättelsen handlar om just detta. Den kommer ursprungligen från en bok men jag vet inte om själva historien är sann. Men det jag gillar med den så mycket är att den verkligen visar hur barn många gånger förstår hur man ska bete sig i jobba situationer. När den här lilla pojkens bror blir mobbad av en elak skolkamrat har hans bror något väldigt fint och genomtänkt att säga. Det här gjorde i alla fall mig varm i hjärtat.
Jimmy var fem år när han och hans föräldrar adopterade Markus. Han kommer fortfarande ihåg den där dagen i rätten när domaren ropade fram honom till sig och sa:
”Idag är det inte bara din mamma och pappa som accepterar ansvar för att uppfostra ett barn till. Jag räknar även med att du ska ställa upp och dela det ansvaret. Att vara storebror innebär att den här lilla bebisen kommer att se upp till dig och räkna med dig. Är du redo att åta dig det jobbet?”
Även om han bara gick i förskolan vid den tiden tog Jimmy domarens ord väldigt allvarligt.
Markus växte upp och tyckte att vara ”adokterad”, som han kallade det, var det häftigaste någonsin. Hans föräldrar måste ha läst varenda bok som fanns på biblioteket för att kunna förklara en så pass komplicerad sak som adoption för ett barn och de gjorde ett imponerande jobb. Inte bara kände han sig stolt över det, han kände sig till och med mer nöjd över att vara adopterad än att inte vara det.
Varje gång han hade chansen, oavsett om det var en helt vanlig dag i skolan, om han var på konsert eller om han var på semester ställde han sig alltid stolt upp och informerade världen att han hade en ”mag-mamma” och en ”hjärt-mamma”. Ibland pratade Markus så mycket om detta att hans bror, Jimmy, kände sig lite bortglömd.
När Markus gick i andra klass stötte han på någon som hade en helt annan uppfattning om vad det innebar att vara adopterad. Andreas, som gick i femte klass och åkte samma buss som Markus, hade inte så många vänner i skolan. Han betedde sig som en värsting mot de yngre eleverna på bussen. En dag, helt utan anledning, skrek han från längst bak i bussen: ”Hörru Markus, vet du vad det innebär att vara adopterad egentligen?”
Markus var nervös, för Andreas hade aldrig pratat direkt med honom förut. Andreas lät arg, som om Markus hade gjort något för att uppröra honom. Markus visste bättre än att börja prata om sin version av adoption, så han svarade inte.
Då morrade Andreas: ”Det betyder att din riktiga mamma kastade dig i soporna”. Hela bussen tystnade. Andreas fortsatte: ”Du hörde mig, i soporna. Du hade bara tur att någon kom och plockade upp dig innan sopbilen kom och körde dig till tippen.”
Det kändes som att Markus hjärta hade hoppat upp i halsen på honom. Han försökte hoppa av bussen vid nästa hållplats även om det var flera kvarter ifrån hans hem, men chauffören lät honom inte gå av. Alla på bussen pratade men han hörde inte ett ord. I samma sekund som dörrarna öppnades utanför hans hus sprang han ut ur bussen och genom ytterdörren till huset.
Jimmy var redan hemma från skolan. Han och hans mamma satt i köket. Markus mjölk och kakor stod och väntade på bordet.
”Vad står på?” frågade hans mamma omedelbart, på det där sättet mammor alltid ställer frågan innan de fått veta att något verkligen är fel, som om de känner på sig att något inte står rätt till med deras barn.
Markus berättade vad Andreas hade sagt. Hans mamma sjönk ner i sin stol utan att komma på ett tröstande ord att säga. Hon visste att oavsett vilka tröstande ord hon lärt sig att säga i böckerna om att vara adopterad så skulle det inte hjälpa Markus just nu. När hon sträckte sig ut för att krama honom drog han sig undan. Instinktivt sträckte hon sig då efter telefonen för att ringa till sin make.
Då ställde sig plötsligt Jimmy upp. Han gick runt borde till Markus som satt och snyftade med ansiktet gömt i sina händer.
”Markus,” sa han tyst, ”tänk bara på vad som verkligen är sant. Bebisar adopteras inte för att ingen älskar dem. Bebisar adopteras bara när det finns någon som älskar dem. Väldigt mycket.”
Mamman la ner telefonen. Markus lyfte upp sitt ansikte ur händerna. En del säger att sanningen gör ont, men ibland hjälper den också, speciellt när den kommer från hjärtat.
Klicka gärna på dela här under om du också blev berörd av broderns fina och kärleksfulla ord till sin adopterade lillebror. Alla barn är lika mycket värda och alla barn förtjänar att vara älskade.
