Vi alla har nog säkert mött någon som känner igen en, men man själv känner inte igen personen alls. Det kanske tar någon sekund eller kanske minut innan man kommer på var man har träffat personen. Sjuksköterskor möter ofantligt många personer varje dag, att det blir nog svårt att komma ihåg allihopa. Jag skulle inte känna igen någon sjuksköterska som jag har träffat, men det gjorde denna man. Det som är fantastiskt i denna historia är, hur, han kommer ihåg sjuksköterskan. Den här historien har cirkulerat runt på internet ett tag, och jag vet inte om den är 100 procent sann men den är så pass fin att jag bara var tvungen att dela den med er. Läs vidare så förstår du varför.
En sjuksköterska mötte en främmande man på sjukhuset som hon inte kunde placera var hon hade sett honom förut. Han insisterade att prata med henne, och när han tillslut berättade varför han kände igen henne, fick hon världens chock.
– Hej sjuksköterskan!
Det var en mans röst, hög och grov. Rösten kom från rum 254. Jag hade tagit en genväg genom sjukhuset efter en fullspäckad dag på den kritiska avdelningen. Denna människa var inte min patient, så jag fortsatte att gå.
– Yo, blonda tjejen!
Jag stannade och kollade omkring mig. Ingen annan sjuksköterska var i närheten, så jag gick till rum 254 dörröppning och kollade in lite snabbt. Det var en stor man med ett vänligt ansikte som satt upp i sängen. Han började prata innan jag ens hann öppna min mun.
– Kommer du ihåg mig? Du var min sjuksköterska på fjärde våningen.
– Jag är ledsen, men jag jobbar på den kritiska avdelningen. Du måste ha blandat ihop mig med någon annan.
Jag log, önskade honom en fortsatt trevlig eftermiddag och vände mig om för att gå iväg. Hans grova röst stannade mig igen.
– Nej, vänta en minut. Han började knäppa med sina fingrar ”Ditt namn är… Åh låt mig tänka…”
Jag vände mig om igen och ser hur han kollar upp i taket med ett halvt leende. Sen kollar han tillbaka på mig.
– Jackie, eller hur? Du har en lång, blond hästsvans eller hur?
Jag var mållös.
– Ja, sa jag.
Jag sneglade ner på mitt bröst för att se om jag hade tagit bort min namnbricka. (Vilket jag hade) Jag sträckte mig bak och kände den hårt, satta knuten i bakhuvudet. Sen studerade jag hans ansikte och försökte hitta något som kunde uppfriska mitt minne. Hans ögon var lugna, blå och skimrande. Lockigt, mellan brunt hår som formade hans ansikte.
– Jag är ledsen, jag jobbar inte på fjärde våningen, och jag minns dig inte.
– Det är okej Jackie, Jag är bara glad att jag fick se dig igen. Du kom in till mitt rum för ungefär tre veckor sen. Mitt hjärta hade stannat och du la dem där plattorna på mitt bröst. Jag kommer ihåg att du skrek ut alla tekniska fraser, och sa till alla att flytta på sig. Sen tog du plattorna och gav mig en elchock tillbaka till livet.
Plötsligt kommer jag ihåg. Jag hade varit i hans rum för ett nödfall jag hade glömt bort. Han var en annan person då- okänslig, med utvidgade pupiller och ett rött och blått ansikte.
– Vem berättade för dig att jag hjälpte dig den dagen? Frågade jag, samtidigt som min nyfikenhet drog mig in i rummet.
Han skrattade och kollade upp i taket igen.
– Ingen berättade för mig. Jag var där uppe i taket och kollade på dig. Det var så jag såg din långa, blonda hästsvans. Och när du vände dig för att kolla mot monitorn, såg jag ditt vackra ansikte. Jag är så glad och tacksam för att jag träffade dig igen.
Han kollade tillbaka på mig, hans leende var som bortblåst. Jag såg hur han kämpade med sina känslor.
– Jag vill säga tack. Tack så jättemycket..
Varje gång jag nu passerar rum 254, bubblar en varm känsla upp inom mig. Jag är tacksam för den genvägen jag tog den dagen, och för att jag svarade när han ropade ”Hej sjuksköterskan.”
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.
