”Inte alla hjältar bär slängkappa” finns det ett uttryck som heter och det stämmer verkligen in perfekt på den här berättelsen. En kvinna har svårt att hantera sin pappas bortgång och kämpar för att orka ta sig igenom allt som måste lösas efter hans död. Men då dyker plötsligt en oväntad gäst upp och kommer att förändra hennes liv för alltid. Jag vet inte om historien är sann, men tänkte att den kunde inspirera andra som kämpar med svåra saker i livet. För vi får aldrig glömma att det i slutet av tunneln alltid finns ett ljus.
När min far var döende reste jag hundratals mil från mitt hem för att kunna vara med honom under hans sista dagar i livet. Jag insåg ganska snabbt att även om du vet vad som ska hända kan du aldrig förbereda dig på hur det kommer att kännas. Det var mycket mer hjärtskärande än jag hade kunnat föreställa mig och var en av de svåraste och mest smärtsamma tiderna i mitt liv.
När han hade gått bort stannade jag kvar själv i hans lägenhet. Det fanns så mycket saker att ta tag i: högar av papper skulle gås igenom, räkningar betalas, tillhörigheter skulle packas ner, möten med mäklare och advokater behövde arrangeras. Veckorna gick och det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Jag var överväldigad och obeskrivligt ensam. Jag hade tystnaden i lägenheten av hela mitt hjärta: hur kunde rum så fulla med möbler ändå kännas så tomma?
Men en kväll bröts tystnaden när jag hörde ett gråtande läte utifrån. Jag öppnade dörren och möttes av en liten grå kattunge ståendes på trappstegen. Han var mager, sliten och såg helt färdig ut. Jag minns att jag tänkte att han såg ut precis som jag mådde. Jag tog med honom in och hav honom lite tonfisk att äta. Han satte i sig fisken i ett nafs och somnade nästan omedelbart därefter rätt på köksgolvet.
Nästa morgon hörde jag mig för bland grannarna för att få reda på vem som ägde den lilla kattungen. Det visade sig att en gäst som bott i en grannlägenhet tidigare hade övergett kattungen när han flyttade. Så kattungen var alldeles ensam, precis som jag. När jag gick tillbaka till min pappas lägenhet funderade jag på vad jag skulle göra med honom.
Att behöva ta hand om någon annan kändes som det sista jag behövde just nu. Men så fort jag kom hem och öppnade dörren kom den lilla kattungen springande mot mig och i ett enda skutt hoppade den rakt in i min famn. Från den stunden stod det klart att den inte tänkte gå någonstans. Jag bestämde mig för att behålla honom – åtminstone till att jag återvände hem. Jag gav honom namnet Willis, samma namn som min pappas bästa vän hette.
Från den stunden blev allt lättare. Det var fortfarande långa dagar med möten och ärenden men när jag återvände hem möttes jag inte längre av en tom lägenhet. I stället togs jag emot med vild entusiasm och mängder av kärlek. Jag satt fortfarande i telefonen i timmar och löste bankärenden och pratade med mäklare, men hela tiden låg Willis i mitt knä och spann. Detta gjorde att det kändes som att tiden gick mycket fortare.
På nätterna när jag låg och sov, vred jag mig inte längre oroligt och drömde mardrömmar, i stället sov jag lugnt och tryggt med Willis liggandes på en kudde bredvid mig. Ibland låg han även på mitt huvud. Och den är snälla lilla kattungen fick mig att skratta som att jag fick ont i magen. För första gången sedan min pappas död så skrattade jag. Hans närvaro och sällskap förändrade allt. Jag vet helt enkelt inte hur jag hade klarat mig innan han dök upp.
När tiden till sist kom för mig att återvända hem var jag tvungen att ta ett beslut om vad jag skulle göra med Willis. Fast vid den tidpunkten var det knappt ens ett beslut – det fanns inte en chans att jag skulle åka hem utan honom. Men om du någonsin har åkt i en bil med en katt vet du vilken utmaning det kan vara. Och när jag tänkte på alla timmar och mil vi skulle spendera tillsammans på vägarna fruktade jag det som komma skulle.
Men trots min oro packade jag in oss i bilen och så åkte vi. Men till min stora förvåning var Willis helt lugn under resan och gnällde inte en enda gång. Under största delen av rean låg han bara och sov i baksätet. Jag tror att han bara var glad över mitt sällskap. Och jag tror han kände på sig att han var på väg hem.
Det har nu gått fem år sedan min pappa dog. Och den magra lilla kattungen är inte mager längre. Han är nu en fem kilo tung kattpojke och finare än alla andra katter du kan föreställa dig. Han har verkligen varit, och är fortfarande, en otroligt fin vän. Under åren har flera personer sagt till mig att jag var så snäll som räddade honom. Men både han och jag vet vad som egentligen hände. Sanningen är att vi räddade varandra. Jag har visserligen gett honom ett hem, men han gav mig något ännu finare – Willis lärde mig en läxa om livet. Han lärde mig om tillit.
Jag vet nu att även under tider som känns helt hopplösa och mörka får vi aldrig förlora tron på att de blir bättre. För precis när du behöver det som mest och när du förväntar dig det som minst, kan en ängel dyka upp. Och ibland har dessa änglar inga vingar, i stället har de fyra ben och en mjuk päls.
Dela gärna den här historien vidare om du känner någon som kan behöva lite hopp i sitt liv.
