Jenny Ogebrant insåg snabbt att hennes hund, Azlan, var en sann glädjespridare. Något hon tyckte fler än bara hon själv och familjen skulle få ta del av.
Idag har de därför utbildat sig tillsammans och besöker skolor och demensboenden, vilket uppskattas av både små och stora.
– En dam torkade tårarna, höll sig för hjärtat och sa ”man blir alldeles varm i hjärtat.” Det är så otroligt fint, säger matte Jenny till Newsner.
Jenny Ogebrant bor i Gävle tillsammans med sin familj och när de skaffade hunden Azlan förstod hon snabbt att han var en väldigt vänlig vovve.
Redan som valp träffade han mycket nya människor och visade hur mycket han tyckte om att interagera med folk.
– Jag har en utbildning sedan tidigare i livet som barnskötare och genom att jag har den så vände jag mig till svenska terapihundskolan på ett studievägledningssamtal. Jag sa att ”jag har en fantastisk hund här, och jag är övertygad om att han kan glädja fler än mig,” berättar hon för Newsner.
”Ger eleverna så mycket positivt”
Hunden Azlan är en storpudel och idag utgör han och Jenny ett ”besökshundsteam.”
Det innebär att de tillsammans genomgått en utbildning för att kunna besöka exempelvis skolor och demensboenden.
Bland annat samarbetar de med en grundskola där en grupp elever i årskurs 3 behöver extra stöd med att läsa och skriva.
– Vi som hundteam är med i deras undervisning och kommer med något extra som ger elverna så mycket positivt. Både glädje och motivation. Ja, det händer ju nånting i rummet, förklarar Jenny och fortsätter:
– Det blir en positiv atmosfär bara hunden är där.
Besök på demensboenden
Även när Azlan och Jenny besökt demensboenden har det blivit riktigt fina stunder.
– Vi har ett etablerat arbetssätt Azlan och jag, när vi kommer in i rummet. Så de får klappa Azlan, de får ge honom hundgodis och glädjas. Man kan säga att det blir en umgängeshund. Men jag brukar också ha en stor väska med mig med diverse olika attiraljer som kan vara aktiviteter för att interagera med deltagarna. Exempelvis en tärning där varje sida utgör en aktivitet, så får Azlan puffa på tärningen.
En uppskattad aktivitet för både Azlan och deltagarna är att rulla boll. Då ligger hunden mittemot personen i fråga och puffar på bollen med sin nos, som den äldre sedan får sparka eller kasta tillbaks.
”Det är så otroligt fint”
Det absolut härligaste med att vara ett besökshundsteam är enligt Jenny att få se hur glada alla blir när de träffar Azlan.
– Det är så mycket glädje. Det är glädjetårar och jag får höra de mest fantastiska historierna om deras hundar som de haft tidigare i livet. Det låter ju som igår när de berättar, säger hon till Newsner och fortsätter:
– En dam torkade tårarna, höll sig för hjärtat och sa ”man blir alldeles varm i hjärtat.” Det är så otroligt fint.
Hur går tankarna i dig då?
– Det är genomgående välmående, att det är så fantastiskt att det är precis så som jag tänkte från början. Att Azlan kan glädja så många fler än mig och familjen, det är ”meant to be!,” säger hon.
Jenny beskriver att det finns många positiva effekter av det arbete som hon och Azlan utför.
– Det här är så välgörande. Om vi ser på den äldre grupperingen, oavsett om det handlar om demens eller inte, så blir det ju ett avbrott i vardagen. Det händer någonting helt annat. En person som kanske inte alls har lust att kliva upp på morgonen men får höra att hunden ska komma klär på sig och vill upp, för att få träffa hunden. Det får ju mig att må mist lika bra som deltagarna, säger Jenny och skrattar.
Olika vanligt inom svenska kommuner
Men även om det leder till mycket bra så menar Jenny att det finns en skillnad mellan olika kommuner och hur mycket sociala tjänstehundar används.
– Det är väldigt olika upplever jag, hur mogen en kommun har blivit inför att organisera och ta in sociala tjänstehundar i sina verksamheter. Jag gör mitt bästa för att sprida goda exempel: Varberg kommun till exempel har ett team med tre anställda lärare som kommer in när elever har problematisk skolfrånvaro, berättar hon och fortsätter:
– En av de skulle möta en 7-årig flicka som har separationsångest från sin mamma, så då kommer hon med hund och möter flickan utanför skolan vid bilen och så går de in tillsammans. Så tack vare att hunden är med blir det möjligt för den här flickan att komma tillbaks till skolan.
Tränar för att bli ”läshund”
För Azlans del finns det en solklar favoritaktivitet under besöken:
– Att få hundgodis! Jag har ett litet pennskrin med hundtassar, säger Jenny till Newsner.
Just nu håller de på med en ny kurs för att Azlan ska kunna bli ”läshund.”
I framtiden kommer han alltså förhoppningsvis kunna vara en hjälpande hand när barn ska lära sig att läsa, något som idag är väletablerat i bland annat USA och Finland.
– Det vi vill uppnå är att Azlan lägger sig intill det här barnet, eller barnen, och bara är med, förklarar Jenny.
Och så här lång in i träningen ser det ljust ut för vovven.
– Han har redan lärt sig att välja bok, om jag lägger ut några böcker så sätter han tassen på den boken han tycker jag ska ta. Sen så ska jag lära honom att kika lite i boken tillsammans med barnet, säger Jenny.
Vilken fantastisk insats ni gör!
