Tina Traster och hennes make hade länge drömt om att skaffa barn.
Till slut gick deras önskan i uppfyllelse, när det äntligen fick chansen att adoptera en vacker flicka.
Julia, deras dotter, växte upp på ett sibirisk barnhem i Ryssland, och kom till sin nya familj när hon var 8 månader gammal.
Men ganska snart insåg Tina att något inte stämde – någoting var fruktansvärt fel.
Många har kanske en bild av att adoptioner är något enkelt, en process som oftast slutar med att ett överlyckligt barn äntligen får ett nytt hem.
Men verkligenheten ser annorlunda ut. Tina och Rick adopterade sin Julia från ett ryskt barnhem 2003. Båda var 40 år gamla då.
Tina och Rick hade också förväntat sig att Julia snart skulle börja älska sina föräldrar.
Men de kom snart underfund med att något inte stämde. Julia visade nämligen inga känslor överhuvudtaget.
Hon tittade aldrig i sin mammas ögon, hon ville inte låta Tina hålla om henne och Julia satt mest ned, apatiskt.
Tina var förkrossad. Hon tänkte att hon var en dålig mamma, eftersom hennes barn avvisade henne gång på gång.
”Under flera månader sjönk jag djupare och djupare in i en depression. Jag tänkte att jag gjort ett fruktansvärt misstag. Kanske var det inte meningen att jag skulle vara mamma?”, skriver Tina på sin blogg.
Allt eftersom åren gick och Julia började förskolan, blev det verkliga problemet tydligare.
När Tina om för att hämta henne satt dottern alltid ensam, ibland till och med under ett skrivbord.
Tina blev allt mer förtvivlad och kände att hon behövde berätta för någon.
Hon gick till en barnläkare för att prata om dotterns beteende. Det var gången hon kom i kontakt med begreppet reaktiv kontaktstörning.
Symptomen stämde in på Julia och kan drabbar oftast barn som placerades på barnhem i tidig ålder.
Det är ett sällsynt, men allvarligt tillstånd som gör att spädbarn och småbarn inte kan bygga upp sunda känslomässiga band till sina föräldrar.
Julia undvek sin mamma, eftersom hon traumatiserad och hade försummats av sina biologiska föräldrar.
Men Tina och hennes make Rick bestämde sig för att det inte ville ge upp på din dotter. De skulle göra allt för att förstå diagnosen och förstå Julia.
De arbetade dag ut och dag in för att hjälpa Julia att återigen få tillbaka sina känslor och förtroendet för vuxna.
Prognosen för barn med med reaktiv kontaktstörning är god om barnet får lämplig behandling så snart som möjligt.
Så småningom lyckades Tina och Rick också dra ut sina älskade dotter ur hennes skal, en resa som Tina dokumenterat i sin bok Rescue Julia Twice.
”Hon har låtit mig bli hennes mamma. Och det är en ära att få det förtroendet, för jag vet hur hon kämpar varje dag med sina demoner”, skriver Tina.
Julia lever nu på många sätt som de allra flesta barn. Hon spelar violin, älskar djur och hennes favoritfilm är Pinnocchio.
Familjen är väldigt stolta över sin dotter, som nu äntligen får känna den trygghet som alla barn förtjänar.
”Hennes kamp är inspirerande och kommer alltid att vara”, säger Tina.
DELA gärna Julia och familjens fantastiska resa om du också tycker att varje barn förtjänar att bli älskad – oavsett vad de har gått igenom!
