Den här historien hittade jag på den social nyhetssidan Reddit för någon dag sedan och den är enligt den som skriver helt sann. En kvinna kommer hem från sin pappas begravning och möts i dörren av en inbrottstjuv med en kofot i högsta hugg. Men ju mer hon berättar desto mer förändras historien till att handla om något mycket större än ett inbrott. Det hon skriver visar verkligen hur två människor med två helt olika bakgrunder kanske inte är så olika varandra som de först trodde.
För två år sedan återvände jag hem efter att ha varit på min pappas begravning. När jag öppnade dörren till min lägenhet möttes jag av en man med en kofot i handen som klev ut ur mitt kök bärandes på min TV. Jag bor inne i stan så inbrott är ganska vanliga.
Killen började skrika på mig medan han lite klumpigt tappade min TV och höll i kofoten som om den vore ett basebollträ. Jag blev så chockad över det som hände att jag inte kunde röra mig.
Killen skrek till mig att tömma mina fickor. På grund av all stress från de senaste dagarna efter att min pappa gått bort började jag helt enkelt gråta. Inte för att jag var rädd över det som hände utan helt enkelt för att det här var den värsta tiden i mitt liv. Det värsta ögonblicket. Den värsta minuten och den värsta sekunden.
Medan jag grät hysteriskt räckte jag över min plånbok till mannen. Jag satt bara ner på golvet och kramade mina knän och sa till honom, mellan tårarna: ”ta vad du vill”. Han tvekade och tittade ner på mig. Han släppte min plånbok och satte sig ned bredvid mig. Omedelbart började han nu att försöka trösta mig. Han började be om ursäkt och ställde tillbaka min TV på bordet och sa att den inte hade gått sönder. Han berättade att han hade förlorat sitt jobb och att hans mamma behövde medicin som han inte hade råd med samt att de var hemlösa.
Han berättade allt det här medan jag jämrade mig. Jag grät över min pappa, som gått bort, jag grät över min framtid som vid den här tiden var osäker och jag grät för att mitt hem hade blivit utsatt för ett inbrott. I säkert tio minuter satt jag på golvet tillsammans med mannen som hade haft alla intentioner att stjäla från mig medan han sa att allt skulle ordna sig och att han var ledsen. Han bad mig att inte ringa efter polisen. Jag började skrika åt honom att lämna mitt hem. Han sprang iväg så fort att han glömde kofoten. Jag kastade den efter honom medan han sprang ner för gatan.
Två dagar senare kom jag hem från mitt jobb och fick se mannen sitta utanför min dörr. Jag var så rädd att jag tog fram min telefon men han hade en blick av, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, ånger eller dålig samvete? Han sa att han berättat för sin mamma vad han hade gjort och hans mamma hade därför gjort lite soppa till mig. Han räckte över en liten skål inslagen i folie. Återigen blev jag både chockad och överväldigad och arg så jag slog skålen ur hans hand och den spillde ut soppa över hela golvet. Jag sa åt honom att försvinna, annars skulle jag ringa polisen. Han försvann. Jag minns att han såg upprörd ut. Jag lät soppan och den sönderslagna skålen ligga kvar, nästan som en varning om han skulle våga sig tillbaka.
Ungefär tre månader senare fick jag ett brev från mannen. Han skrev att hans mamma hade gått bort, att han inte längre var hemlös och att han hade ett jobb. Han ville på något sätt försöka betala tillbaka för att ha brutit sig in i mitt hem. Han skrev ner sin adress och skrev att jag var välkommen att bryta mig in i hans lägenhet om jag ville, även om han inte hade så många prylar.
Allt det här överväldigade mig. Jag kastade brevet, men jag kom ihåg hans adress. Jag minns hur jag gick förbi hans hem en dag av ren nyfikenhet. Det var en sliten lägenhetsbyggnad på andra sidan stan. Han var precis på väg upp till sitt rum och fick syn på mig. Han vinkade. Jag vände om och stack. Han sprang efter mig och bad än en gång om förlåtelse. Han sa att det aldrig var meningen att göra det han hade gjort. Han visade mig programmet från moderns begravning som han bar med sig i plånboken. Han ljög inte, hon var verklig. Han var verklig. Han var en verklig person.
Jag vet inte vad det var, men jag trodde på honom. Vi började långsamt knyta an till varandra? Jag kan inte förklara det.
Efter att ha hållit kontakten och fått veta mer om vem han var började han att studera på en lokal skola och började läsa kurser för att kunna söka in till universitetet. Jag hjälpte honom en hel del med hans studier i historia. Han är väldigt duktig på matte och naturvetenskap.
Men jag bjöd aldrig över honom till min lägenhet. Hur mycket jag än lärde känna honom var jag fortfarande rädd för honom. Och han visste det. Han visste att jag inte kunde lita på honom.
Men ikväll gick vi ut för att ta en kaffe då han skulle ha en tenta. När jag kom dit sa han att han hade glömt sin bok. Vi pratade en liten stund och skrattade tillsammans, sedan sa han att han ville laga mat till mig. Jag fick ett infall och bjöd in honom till min lägenhet. Han handlade lite grejer i mataffären och kom över. Jag var så nervös att jag skakade. Han märkte det och kramade min hand och sedan lagade han middag.
Det var underbart. Vi pratade och vi skrattade. Vi satt på golvet och tittade på en film på den TV han hade försökt att stjäla. Vi skämtade till och med om det.
Sedan berättade han att han saknade sin mamma. Jag gav honom en kram och sedan gick han.
Jag vet inte vad jag känner, men det jag vet är att jag inte kan ge upp om människor mera. En del människor har bara haft ett skitliv. Men kanske har saker och ting ett sätt att lösa sig av sig själva?
Och jag saknar min pappa också.
Här kan du läsa originalinlägget på Reddit. I ett tillägg skriver kvinnan att hon och mannen nu har blivit riktigt goda vänner även om hon såklart hatade honom till en början för det han hade gjort.
Jag måste säga att det här hör till det starkaste jag läst på länge. Världen är verkligen full av otroliga historier som många gånger är mer spännande och djupa än de i sagorna. Dela gärna det här vidare så att fler kan få läsa hennes fina berättelse.
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.
