Att vara nära döden är en kuslig och oförglömlig upplevelse.
Under sitt liv har Deborah Prum varit med om det – två gånger.
Det hon såg valde hon att inte dela med sig av, förrän många år senare.
När författaren Deborah Prum var nära att mista sitt liv, hade hon aldrig anat hur livsomvälvande det skulle bli. Hon hade arbetat som chef för ett forsknings- och resurscenter och lärt sig att tänka logiskt om allt. Att allting har en naturlig förklaring var någonting hon hade ställt in sig på. Men allt förändrades när hon mötte döden i vitögat.
Det var när Deborah väntade sitt och maken Bruces första barn som Deborah fick uppleva hur det är att vara en hårsmån från döden. Värkarna började för tidigt, och hon fick krampanfall, nedsatt leverfunktion och blodvärden i nivå med en strokepatient.
Kampen för livet när hon födde sin son
Nästa sak hon minns är att läkarna skriker att de måste operera Deborah akut. Det som händer sen beskriver hon själv som om hennes själ lämnar kroppen.
– Sedan fann jag mig själv, eller mitt innersta väsen, svävande i hörnet av förlossningsrummet, nära taket, och tittade ner på platsen, medan jag fördes i ilfart till operationssalen. Där försökte de återuppliva mig och rädda både mig och min son. Konstigt nog kände jag ingenting, berättar hon själv i en artikel i Huffington Post.
Läkarna förlöste sonen med kejsarsnitt, och under de två följande veckorna fick pojken vård.
– De höll mig i medicinskt framkallad koma i tre dagar medan de försökte stabilisera allt som hade gått snett. Jag fortsatte att kämpa med hälsoproblem i månader. Förutom min man, Bruce, minns jag inte att jag berättade för någon om min utomkroppsliga upplevelse, säger hon.
Såg ett gult ljus efter krock med bil
Men det är inte enda tillfället Deborah har fått vara med om liknande upplevelse. När paret skulle fira Alla hjärtans dag slutade den romantiska dagen
Tillsammans med maken Bruce skulle de träffa tre andra par, och njuta av en fin kväll tillsammans.
– När vi närmade oss en trafikerad korsning är det sista jag minns att jag kände mig tacksam när jag såg ett lysande grönt trafikljus längre fram. Stoppet vid de två vägarna hade alltid känts som en evighet. Vi var sena, så jag var glad över att vi kunde komma fram, säger hon.
Ögonblick senare förlorar hon medvetandet. En förare utan körkort kör rakt in i parets bil. Som tur var skadade sig inte maken riktigt illa. Bruce som är utbildad läkare kunde titta till sin fru och kontrollera var hon var skadad, i väntan på ambulans. Men han kände inte någon puls. Deborah var borta och i panik ropade Bruce hennes namn igen, igen och igen.
– Omedelbart efter kraschen var jag inte längre medveten om mig själv som en unik varelse, Istället kände jag mig fullständigt och djupt fridfull på ett sätt som jag aldrig hade känt. Innerst inne kände jag mig trygg och hemma, berättar Deborah.
– Jag verkade vara omsluten av ett glödande gult ljus. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan förutom att det kändes som om jag hade tappats ner i ett fat med pudding, men på ett bra sätt. Jag kände mig inte död. Om något, så kände jag mig lyckligt levande.
Inte längre rädd för döden
Till slut nådde makens röst fram – någonstans långt ifrån.
– När jag hörde Bruces röst ropa mitt namn från ett långt avstånd blev jag irriterad. Jag ville stanna kvar. Ärligt talat minns jag inte att jag fattade ett tydligt beslut att åka tillbaka. Vid den tidpunkten är jag inte säker på att jag kände att jag hade tillräckligt med handlingsfrihet – att jag hade ett ”jag” som var kapabelt att fatta det beslutet.
I dag är inte Deborah längre rädd för döden. Upplevelserna har gjort att hon känner en större frid kring livets slutskeende och vad som än väntar på andra sidan.