Eric och LeAnne adopterade pojke som utsatts för våld

Easton Matthew — Foto: Privat/Eric och LeAnne Stadler

De flesta nyblivna föräldrarna har bara en sak i tankarna: hur kan jag se till att min älskade bebis är trygg och får allt den behöver?
Därför är det inte konstigt att man blir chockad, ledsen och arg när man ser eller hör talas om föräldrar som misshandlar och försummar sina oskyldiga barn.

Visst kan det finnas underliggande problem som förklarar vissa föräldrars beteende, men det finns ingen ursäkt för en mamma eller pappa som riskerar sitt nyfödda barns liv. Lyckligtvis finns det fantastiska familjehem som står upp och gör skillnad när biologiska föräldrar ger upp sina barn. Berättelsen om LeAnne och Eric berör på djup, och jag tror inte att någon kan läsa om vad deras familj gick igenom utan att känna det i hjärtat.

LeAnne och Eric, från USA, bestämde sig för att ta hand om en liten pojke, Easton Matthew, som led av Shaken Baby Syndrome, hjärnskador till följa av kraftig skakning. Hans biologiska föräldrar valde att inte mata honom eftersom de hade ”bättre saker att göra,” som att sova eller gå till jobbet. Tack och lov fick Eric och LeAnne höra talas om fallet och påbörjade en tuff, tårfylld resa som idag blivit ett fint exempel på vad villkorslös kärlek handlar om.

Easton Matthew

Vi har fått tillstånd att publicera deras hjärtskärande, unika historia. Jag hoppas att du läser den till slutet, för jag lovar – det är värt det!

”Läkaren räckte mig en späd, blå, liten två månader gammal pojke som vägde drygt 3 kilo och sa: ’Ta med honom hem, älska honom och mata honom, för om några dagar kan det vara en helt annan historia! ’ För första gången i mitt liv var jag rädd för att ta med en bebis hem!

Det var en höstdag 1996 när Eric och jag, glada över att börja vårt liv tillsammans, sa ”ja”. Vi flyttade in i vårt nyrenoverade hem och började planera för att skaffa barn, två barn, för att vara exakt. Vi hade alltid planerat att bara skaffa två barn, och det var precis vad som hände… först en vacker pojke, sedan en vacker flicka. År 2000 var vi en komplett, perfekt liten familj som njöt av livet i förorten och levde ett sagolikt liv.

Men några år senare lyssnade Eric på ett radioprogram som hette ”Focus on the Family” där de diskuterade att uppfostra barn med särskilda behov, och Eric kände i sitt hjärta att vi borde skaffa ett barn till. Så 2005 fick vi en till vacker pojke, följd av en till vacker flicka drygt ett år senare! Nu var vi en komplett familj!

Vägen mot att bli familjehem

Sedan kom dagen då vi flyttade från förorten till landsbygden. Ett mindre hus med mycket mark där barnen kunde leka och utforska. Vårt hem var fullt och våra liv var hektiska, men våra hjärtan drog oss mot att fylla ett stort behov i vårt samhälle. Familjehem! Att ta hand om barn som, utan egen förskyllan, hade tagits ifrån alla och allt de någonsin känt.

Men jag var tveksam. Mina föräldrar hade varit fosterföräldrar i många år, och jag visste vilken belastning det innebar för de biologiska barnen. Jag visste hur mycket tid och uppmärksamhet fosterbarnen behövde, vilket i sin tur tog tid från mig själv och mina syskon, och jag kunde bara tänka på vilken effekt det skulle ha på våra barn, de barn som Gud hade välsignat oss med.

Så tog de beslutet

Så i två år diskuterade vi, bad om och undersökte fostervård. Vi upptäckte att det fanns betydligt fler barn i systemet än det fanns fosterföräldrar som kunde ta hand om dem, och på grund av drogepidemin ökade antalet barn som hamnade i fosterhem. Behovet var stort, och efter att ha diskuterat saken med våra barn började vi gå kurserna. År 2014 fick vi tillstånd att adoptera fosterbarn, och samma dag som vårt tillstånd blev klart tog vi emot våra första två barn. Redo eller inte, vi var fosterföräldrar.

Det var februari 2017, vi hade haft många fosterbarn vid det laget och vi ansågs vara erfarna fosterföräldrar. Vi hade en bra relation med socialsekreterarna och handledarna på barnavårdscentralen, och de visste vilka barn som passade bäst för vår familj. Alla barn och fosterfamiljer passar inte ihop, och för att ett barn ska trivas i fosterhemmet måste det matchas med rätt fosterfamilj. En kväll när vi just hade avslutat middagen efter att ha lämnat tillbaka en underbar liten flicka som vi hade älskat och tagit hand om under det senaste året för återförening, kom ett samtal. ”LeAnne, vi har en två månader gammal pojke som inte mår bra. Han ligger på sjukhuset och vi vill veta om ni kan ta hand om honom?” ”JA! Självklart”, svarade vi snabbt. ”Tack, socialsekreteraren ringer när han är redo att lämna sjukhuset.” Det samtalet skulle utan att vi visste om det förändra våra liv för alltid!

Samtalet som förändrade allt

Vi kunde inte vänta på att socialsekreteraren skulle ringa, så Eric och jag åkte till sjukhuset. När vi kom dit eskorterades vi till rummet där socialsekreteraren satt med en bebis i famnen. Jag hade aldrig sett något liknande. Han var blå! Blå, inte rosa som de flesta bebisar. Hans hud visade alla små vener som löpte genom hans kropp. Han hade inget fett på sina små ben. Hans huvud var enormt och de ”mjuka fläckarna” var löjligt uppenbara, för att inte tala om att suturerna där hans skalle satt ihop var helt synliga. Han var så ynklig. Han var liten, bräcklig, orörlig och han liknade ärligt talat en utomjording. Jag vet att det låter hemskt, men det var det enda sättet att beskriva det. Socialsekreteraren räckte över honom, och jag var nervös för att ens hålla honom, men i samma stund som jag gjorde det visste jag att Eric och jag skulle kämpa med allt vi hade för att hålla honom säker.

Min stora, starka man hade tårar i ögonen när socialsekreteraren började berätta om hans fall. Han var utsvulten. De människor som förde honom till världen valde att inte mata honom eftersom de hade bättre saker att göra, som att sova eller gå till jobbet. Han hade nämligen just tillbringat tio dagar på ett förstklassigt barnsjukhus där man hade diagnostiserat honom med icke-organisk tillväxtstörning. NOFTT innebar att det inte fanns något medicinskt fel på honom som kunde förklara varför han inte gick upp i vikt. Under vistelsen hade han gått upp hela 310 gram, vilket bevisade att han kunde gå upp i vikt, men efter att han skrivits ut från sjukhuset blev situationen värre för honom.

Levde under fruktansvärda förhållanden

Efter den långa vistelsen ordnade sjukhuset så att en distriktssköterska skulle besöka honom varannan dag, och vid sitt första besök fann hon honom sovande i en hoppstol. Han var smutsig, täckt av katt- och hundhår, och hans blöja var smutsig. Diagrammet som skulle dokumentera hans matintag var inte ifyllt korrekt. Sjuksköterskan bad om en flaska eftersom hon inte tänkte gå förrän han hade fått mat. Den biologiska mamman gick till kylskåpet, tog fram en kall flaska och gav den till sjuksköterskan så att hon kunde mata honom.

Sjuksköterskan förklarade att flaskan var för kall för honom och bad henne värma den. Med en attityd svarade hon: ”Om han är hungrig kommer han att äta det.” Så sjuksköterskan började mata honom med en kall flaska i ett försök att ge honom näring, och han åt. Hon avslutade sitt besök, gick ut till sin bil och ringde myndigheterna. Hon visste inte att barnets sjuksköterska ringde barnavårdscentralen samma dag.

Det var en kvinnlig kriminalare som tog emot samtalet. Som mamma själv insåg hon att det handlade om en livsviktig situation och förde omedelbart bort honom från huset. Kriminalare M räddade hans liv den dagen! Hon samlade in bevis och inledde en utredning om vanvård. Även om hon visste att det hon sett var ett tydligt fall av misshandel, hade hon ingen aning om vad vi alla skulle komma att upptäcka.

Visste inte om hans liv skulle gå att rädda

Den kvällen vi tog med den söta bebisen hem var vi rädda. Vi hade just fått veta att han kunde dö, utan rätt vård skulle han vara död inom några dagar! Hans vikt placerade honom på 0,001 percentilen på tillväxtkurvan. Den kvällen började vi ge honom kärlek och omsorg dygnet runt. Hans lilla mage klarade bara av en halv uns välling per måltid. Så vi var tvungna att ställa in alarm för att mata honom varannan timme dygnet runt.

Det svåra var att han bara fick äta i en halvtimme, eftersom han ansträngde sig så mycket och förbrukade så mycket energi att han faktiskt skulle börja förbränna fler kalorier än han kunde ta upp om han åt längre. Så även om vår första instinkt var att låta honom äta tills han var mätt, kunde vi inte göra det och han kunde inte heller.

Kampen för att överleva

Den första natten kunde han knappt äta upp sin halva uns mat. Han var utmattad. Han sov, och vi var tvungna att väcka honom för varje måltid. Han grät inte en enda gång. Han vaknade aldrig för att äta på egen hand. Han kunde inte. Det är tillväxtstörning. När ett barns rop på vård inte besvaras, slutar de gråta. När deras hungriga magar inte matas, förlorar de sin hunger. När de inte får rätt näring förlorar de muskelmassa och kroppsfett.

Utan kroppsfett kan deras små kroppar inte reglera sin egen kroppstemperatur. De ger upp viljan att kämpa, de ger upp viljan att leva. Den söta lille pojken hade gett upp, men vi gav inte upp honom. Sakta blev hans 15 gram 22 gram, sedan 30 gram och så vidare.

Han fick besök av en sjuksköterska en gång i veckan, och vi tog honom till barnläkaren en gång i veckan där han vägdes och undersöktes. Vi hade en babyvåg som vi var tvungna att använda dagligen för att väga honom också. Han åt och gick upp i vikt, men det var fortfarande något som inte stämde. Han hade ingen riktig muskeltonus, han var som en trasdocka.

Hans armar och ben hängde bara längs sidorna, och han kunde inte kontrollera sitt eget huvud… och hans huvud fortsatte att växa. När han faktiskt hade energi att hålla sig vaken verkade hans ögon tomma, nästan som om han var blind. Han grät fortfarande inte och gav inte ifrån sig några ljud alls. Den andra veckan som sjuksköterskan kom på besök förklarade vi våra farhågor och sa att vi skulle diskutera dem med hans barnläkare. Hon lyssnade uppmärksamt och när vi var färdiga frågade hon om vi någonsin hade hört talas om skakningssyndromet.

”Shaken baby syndrome”

Skakningssyndrom hos spädbarn, ni vet… SKAKA ALDRIG NÅGONSIN ETT SPÄDBARN! Vi gjorde snabbt några sökningar på internet och ringde sedan hans sjuksköterska. Hon var på semester, så vi förklarade allt för sjuksköterskan och väntade på att någon skulle ringa tillbaka och berätta vad vi skulle göra. Samma kväll ringde telefonen igen. Det var Emily, hans sjuksköterska. Hon sa att hon hade suttit på stranden och bett och tänkt på den här söta lille pojken, och att hon hade kommit fram till samma slutsats. Skakningssyndrom hos spädbarn. Hon beställde en MR-undersökning och ett ultraljud. Samma sjukhus som han hade varit på tidigare skulle ringa och ordna allt.

En månad efter att vi först höll det svaga barnet i våra armar, sövdes han och en omfattande MR-undersökning gjordes av hans stora huvud. Eftersom han var högriskpatient behövde han stanna över natten. Vi gjorde oss redo för natten, bad om svar och väntade på resultaten. Nästa morgon fylldes rummet av ett team i vita rockar. Jag hade aldrig sett så många läkare i ett rum. De började förklara för oss att MR-undersökningen visade blod i båda ventriklarna i hans hjärna (den mellersta delen av hjärnan) och blod bakom ögonen. Blödningarna stämde överens med ett icke-oavsiktligt huvudtrauma. Det fanns både nytt och gammalt blod.

Hade misshandlats av sina biologiska föräldrar

Därefter behövde de göra en fullständig skelettundersökning för att kontrollera om hans lilla kropp hade några frakturer eller brott. Vi väntade återigen på resultaten och blev lättade när vi fick veta att hans skelett inte hade skadats. Den dagen pratade vi med flera specialister som började berätta mer om vad som väntade oss. Fler MR-undersökningar, EEG, EKG, CT, läkarbesök, terapeuter och mycket mer.

Vi hade inte mycket tid att smälta all information, eftersom vi var tvungna att fokusera på att få fler svar, vad som egentligen hade hänt med den här söta lille pojken och vem som hade gjort det. Och vi var tvungna att göra det snabbt, eftersom målet för hans fall fortfarande var återförening. Den söta lille pojken var tvungen att träffa människor som mycket troligtvis var hans förövare två gånger i veckan.

Pappan dömdes till fängelse

Det fanns många detaljer vi kunde berätta om, men i slutändan ledde alla detaljer till att detektiv M fick en bekännelse. Ni förstår, den lille pojken grät för att han var hungrig. Han behövde mat, och hans biologiske far tyckte att hans gråt störde honom, och eftersom han inte slutade gråta lyfte han upp den söta lille pojken runt bröstkorgen, skakade honom flera gånger och kastade sedan honom på soffan. Han studsade sedan av soffan och slog i golvet. När kriminalaren frågade vad som hände sedan svarade mannen: ”Tja, han slutade gråta.”

Sedan förklarade han hur hans ögon rullade bakåt i huvudet och han fick ett anfall. Men han ringde inte 112 eftersom han inte ville hamna i trubbel. Och hans frus svar när hon fick höra alla detaljer: ”Ja, han blir frustrerad ibland.” Åh, och förresten, hon visste att något var fel med den söta lille pojken, men bestämde sig för att ge honom en flaska och låta honom vara. Och den kvinnan, den som födde honom, stod vid den misshandlarens sida även under rättegången där han dömdes till fyra års fängelse, ett och ett halvt år efter att vi först höll den söta lille pojken. Den lille pojken dömdes till ett liv med funktionsnedsättningar.

Så gick det sen

Nu till den glada delen av historien. Den söta lille pojken var mycket älskad och omhändertagen. Den söta lille pojken kämpade hårt. När vi tog hem honom matade vi honom inte bara, utan vi höll honom också. Han hölls dygnet runt. Under dagen var han insvept i mig så att han kunde höra mitt hjärtslag och känna min hud mot sina kinder. När han var fyra månader gammal började han med terapier. Arbetsterapi, fysioterapi och talterapi. Han kunde inte hålla upp huvudet på många månader; han kunde inte ens sitta upp själv när han var ett år, än mindre gå.

Vi hade turen att hitta specialister som kämpade hårt tillsammans med oss. De sa att de inte skulle tala om för oss vad han kunde eller inte kunde göra, utan istället låta honom själv berätta det för oss. De sa att hjärnan är en fantastisk skapelse och att neuroplasticitet är en otrolig vetenskap som gör det möjligt för hjärnan att läka. Och även om han drabbades av vad som kallas TBI (traumatisk hjärnskada) som lämnade honom med hjärnskador, har hjärnan i grunden förmågan att omformas.

”Han är lycklig”

Vid 2 års ålder diagnostiserades han med hypotoni, något han kommer att ha resten av sitt liv. Han har också dysfagi, en störning som påverkar hans förmåga att äta och svälja, så än idag får han näring via sond för att tillgodose sina näringsbehov. Han har också dyspraxi, vilket innebär att hans tal inte utvecklas som det ska. Hans hjärna vet vad den vill säga, men musklerna kan inte alltid lista ut hur det ska sägas.

Han började äntligen gå med hjälp av specialanpassade ortoser när han var två och ett halvt år. Varje dag arbetar han hårt, han kämpar, han använder orimliga mängder energi för att klara av sin dag. Han har dagar då hans kropp är helt utmattad, så då ligger han på soffan större delen av dagen. Han kan inte hänga med barn i sin egen ålder, men han är lycklig! Han ser inte sina olikheter och han låter dem inte hindra honom.

Adopterades av Eric och LeAnne

Han har varit på många sjukhusvistelser under sitt korta liv. På grund av sina olika tillstånd löper han risk att bli sjuk, och det är svårt för honom att bekämpa sjukdomarna, så när han blir sjuk blir han riktigt sjuk och hamnar ofta på sjukhus. Han verkar alltid ta det med ro, och personalen på sjukhuset blir alltid förtjusta i honom eftersom han ler genom allt. Han har vunnit alla sina terapeuter och läkares hjärtan.

Nyligen har många berättat för oss att de aldrig hade kunnat föreställa sig att han skulle vara där han är idag. Även om de inte satte några gränser för vad han skulle göra, sa de alla att de inte förväntade sig att han skulle göra särskilt mycket. Han har överträffat deras förväntningar med råge. KÄRLEK och näring kan förändra ett liv.

Familjen blev komplett

Nu kommer den bästa delen av historien. Efter många vittnesmål, många tårar, många böner och mycket hårt arbete av passionerade, omtänksamma socialarbetare, fattade domstolen sitt beslut och gav myndigheterna permanent vårdnad om den söta lille pojken, och strax före Thanksgiving och hans 3-årsdag förra året blev den söta lille pojken för alltid vårt barn.

Han blev Easton Matthew Stadler, vårt femte barn. Ett barn som Gud visste att vi behövde! Många säger att han är lyckligt lottad som har oss, men vi håller inte med. Vi är så lyckligt lottade som har honom. För 15 år sedan, efter att ha lyssnat på ett radioprogram om att uppfostra barn med särskilda behov, kunde vi aldrig föreställa oss att vi skulle dela våra hjärtan och vårt hem med en fantastisk liten pojke som vi får kalla vår son!”