”Dö inte i mina armar!
Jag och min kollega skulle precis avsluta kvällspasset när radion larmade ut om en trafikolycka med en påkörd person. Kollegan körde, adrenalinet pumpade ikapp med blåljusen. Vi låg på rätt sida av stan och var framme på bara några minuter. Ambulansen var på väg.
Kaos mötte oss när vi kom fram. Jag kastade mig ut ur polisbilen. Synen jag mötte sitter förevigt fast på min hornhinna. En liten flicka låg livlös på vägen. 20 meter därifrån fanns en bil som vi förstod var den som kört på flickan. Flickans kompisar skrek och tiden kändes som ett vakum. Någon slängde till mig en mobiltelefon. Jag försökte förstå vem som skrek i luren. Just då fanns det ingen tid till att prata men jag förstod att det var flickans mamma. Hon skrek. Kollegan rusade fram till bilen och killen som kört på flickan.
Jag tittade på flickan igen. Inte en kroppsdel på henne låg rätt, så liten och så förstörd. Jag ropade på förstärkning, bad kompisarna backa undan. Vet inte vad som gick in, det gick inte att nå fram till dem. De var i chock.
Jag ställde mig på knä bredvid flickan, slet av mig min uniformsjacka och la den över hennes lilla kropp. Jag säkrade hennes nacke och viskade samtidigt som jag lutade mig över henne vem jag var. Jag berättade också att ambulansen snart var där. Jag tänkte lilla vän, dö inte i mina armar.
Jag pratade lugnt med henne, såg något som liknade en andning men visste knappt om det var önsketänkande. Ambulansen anlände och tog snabbt över.
Vi tog över ett totalkaos som jag tidigare försökt stänga av. Hysteriska barn och ungdomar som skrek. Förstärkningen anlände. På radion hade jag hört att vi skulle få hjälp av bussbolaget att köra upp alla chockade barn och ungdomar till Centrallasarettet. Kollegan hade fullt upp med killen som körde. Det visade sig att han var påverkad av något. Jag fortsatte hjälpa alla runt omkring som kunde tänkas behöva min hjälp.
Ambulansen åkte iväg. På polisbilen låg min blodiga uniformsjacka som de lämnat kvar.
Bussarna kom och vi fyllde dem till bredden med ungdomar som behövde vara tillsammans och prata av sig. Kollegorna tog med sig killen, som kört på flickan, in till polisstationen misstänkt för en rad brott.
Jag sparkade bort lite bildelar från vägbanan som nu nästan var tom på folk. La in min blodiga uniformsjacka i bilen och åkte iväg.
Vi åkte till sjukhuset för att försöka identifiera flickan och prata med anhöriga. Vi ville också få tag på vittnen som kunde berätta vad som hänt. Kvällen blev till natt innan vi var klara med det vi skulle göra på akuten.
Flickan överlevde mirakulöst och det är jag så glad för! Mina kollegor som utredde ärendet berättade för mig om hur hon sakta men säkert tog sig tillbaka till livet.
Ärren från olyckan bär hon för alltid med sig, som en otäck påminnelse om olyckan som förändrade hennes liv. Tänk om alla som utsätter andra för fara genom att välja att köra påverkade av alkohol och/eller narkotika tänker om. Nästa gång är det någon du känner som drabbas.
Linda, ungdomspolis i Västerås”
(function(d, s, id) { var js, fjs = d.getElementsByTagName(s)[0]; if (d.getElementById(id)) return; js = d.createElement(s); js.id = id; js.src = ”//connect.facebook.net/sv_SE/sdk.js#xfbml=1&version=v2.3”; fjs.parentNode.insertBefore(js, fjs);}(document, ’script’, ’facebook-jssdk’));
Dö inte i mina armar!Jag och min kollega skulle precis avsluta kvällspasset när radion larmade ut om en trafikolycka…
Posted by Polisen Västmanland on den 30 mars 2015
Publicerad av Newsner familj, gilla gärna