En av mina nära vänner har en syster som har en allvarlig funktionsnedsättning. Detta kan medföra stora utmaningar när familjen ska göra något tillsammans utanför huset som att äta på restaurang, gå på tivoli eller något annat. Självklart vill dom alltid att systern ska få vara med och göra alla roliga saker som livet har att erbjuda, oavsett hur ansträngande det kan vara. Den här berättelsen har samma tema och handlar om en mamma som ska ta med sin dotter ut och äta frukost på ett café. Dottern lider av en svår nervsjukdom som medför flera utmaningar i vardagen. Historien är som jag förstår det helt sann och postades ursprungligen på sidan The Mighty av mamman. När jag läser vad som händer på kafét blir jag alldeles varm. Sån här medmänsklighet vill jag verkligen se mer av i vårt samhälle idag.
När min dotter var 16 år hade hon en ledig dag från skolan som jag helt hade glömt bort. Samtidigt hade jag planerat in en rad egna aktiviteter den här dagen. Jag skulle bland annat besöka min terapeut.
Så, varför kunde jag inte lämna en 16-åring ensam hemma kanske du undrar? Enkelt. Min dotter lider av Retts syndrom, en fruktansvärd nervsjukdom som gör att hon inte kan prata och inte heller kan gå utan assistans. Att bara sitta i en vanlig stol kan vara utmanande för henne då hennes balans är dålig. Hon dricker ur en flaska, det är också den enda uppgiften hon klarar av själv.
För att ändå försöka hinna med lite kvalitetstid med henne, mellan alla saker jag var tvungen att uträtta, tänkte jag att vi kunde göra något hon gillade. Då hon älskar frukostmat gick vi till ett café som serverar pannkakor.
Långsamt hjälpte jag henne in i lokalen och tack och lov blev vi omedelbart visade till ett bord av personalen. Menyn var bildsatt med foton på rätterna och jag såg hur mycket min dotter uppskattade vad hon såg. Då jag var stressad och orolig att hon skulle ta lång tid på sig så beställde jag något jag trodde hon skulle gilla och höll tummarna.
Jag satte på henne en haklapp och rensade bordet från allt som lång där, rädd att hon skulle råka riva ner någonting.
Pannkakorna kom in och såg helt utsökta ut med mycket sirap på. På grund av min dotters sjukdom har hon svårt att äta själv så jag måste skära upp maten i småbitar så att hon inte ska sätta i halsen. Jag matade henne sedan med en bit i taget och försökte få i mig lite mat själv emellan.
Jag kom då att tänka på hur det kan se ut för personer som sitter runtom, ibland kan människor nämligen uppleva det som störande att vistas runt min dotter. Då hon inte kan prata ger hon ifrån sig olika läten och ljud som jag kan tolka, men som andra kan uppfatta som irriterande. Men idag skrattade hon mest av glädje tack vare sin favoriträtt – pannkakor. Tack och lov klarade vi av måltiden utan några större incidenter.
Då jag var tvungen att betala insåg jag att jag skulle behöva lämna bordet. Panik! Min dotter kan ramla ur en stol och kan utan förvarning börja skrika rakt ut. Jag var helt ensam med henne och blev allt mer förtvivlad. Hur skulle jag lösa det här? Det här är anledningen till att jag väldigt sällan kan göra saker spontant med henne.
När servitrisen gick förbi bad jag henne komma till bordet med notan. Då svarade hon mig att notan redan var betalt av sällskapet som suttit bredvid oss. Anledningen? Dom hade blivit så berörda över att se hur kärleksfullt jag pysslade om min dotter och hjälpte henne att de tyckte att det minsta de kunde göra var att betala vår frukost.
Även om det här var flera år sedan får jag fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på den här händelsen.
Även jag får tårar i ögonen när jag läser det här. Främlingarnas fina gest betyder kanske inte mycket i det långa loppet, men det är ett väldigt bra sätt att visa att man bryr sig om sina medmänniskor och att man ser det dom går igenom.
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.
