Ibland när jag är utomhus och det är lite kallt händer det inte sällan att jag drar upp luvan på jackan för att slippa frysa om huvudet. Tyvärr märker jag då ofta att en del människor tittar skeptiskt på mig som att de tror att jag är farlig eller är någon form av huligan när jag i själva verket bara vill slippa frysa. Den här berättelsen är inne på samma ämne, nämligen att vi aldrig ska döma någon enbart utifrån hur de ser ut. En äldre lärarinna står i en kö i matbutiken när hon får syn på en tatuerad man som hon tror är gängmedlem. Men det han svarar henne på slutet fick i alla fall mig att haja till ordentligt.
En trött gammal lärarinna stod i kön på sin lokala matbutik. Hennes vänstra ben värkte efter all stress under åren och hon hoppades att hon hade kommit ihåg att ta alla mediciner doktorn har ordinerat henne. Det var tabletter mot högt blodtryck, yrsel och en hel rad med andra olika sjukdomar hon dragit på sig under åren.
”Tack och lov att jag gick i pension för flera år sedan”, tänkte den gamla lärarinnan för sig själv, ”jag har ingen energi kvar för att undervisa barn längre.”
Bakom henne stod människor i kö och väntade på sin tur. Bland dessa fick hon syn på en ung man med två barn och en gravid fru. Lärarinnan kunde inte undgå att mannen hade mängder av tatueringar på sina armar och sin hals. Han måste ha suttit i fängelse, tänkte hon medan hon betraktade familjen.
Hans tuffa och härjade ansikte tillsammans med den slitna t-shirten och de hängiga byxorna gjorde henne övertygad om att han måste vara medlem av något farligt kriminellt gäng.
Men trots detta försökte hon låta mannen gå före henne i kön. ”Det är okej, han har ändå två barn” tänkte hon.
”Du kan gå före”, erbjöd hon vänligt och tog ett steg tillbaka så att de kunde gå förbi henne i kön.
”Nej, nej. Gå först du”, svarade mannen.
”Nej, du har en stor familj och en gravid fru så gå före du”.
”Vi måste visa respekt mot våra äldre”, sa mannen och vägrade att gå före. Samtidigt tog han ett steg tillbaka och visade med handen att han ville att hon skulle gå framåt.
Hon log hastigt och klev förbi mannen. Glad över det mannen sagt kände hon sig tvungen att fråga honom varför han var så vänlig.
”Vem har lärt dig att vara så otroligt artig?” frågade hon.
”Det har du gjort fröken Jonsson, när vi gick i trean. Kommer du inte ihåg mig?”
”Man ska inte döma hunden efter håren” heter det ju och den här berättelser är sannerligen ett bevis på det.
Newsner förespråkar allas lika värde och tycker aldrig att vi ska döma någon efter hur de ser ut. Gilla gärna om du håller med
