Nadirah Angail är författare och bor i Missouri, USA för ett tag sedan skrev hon ett blogginlägg som spridits jorden över.
Läs hennes viktiga inlägg här:
”Någonstans finns det en kvinna som är 30 år och inte har några barn. Folk i hennes närhet frågar jämt:
’Fortfarande inga barn?’
Hennes svar varierar från dag till dag, men inkluderar alltid ett framtvingat leende.
’Nej, inte än’, svarar hon med ett skratt som döljer hennes frustration.
’Vänta inte för länge, klockan tickar, vet du’ får hon till svar innan hon går vidare, nöjd över att hon behöll lugnet.
Hon fortsätter le, men när hon är själv gråter hon ofta.
Hon gråter för att hon varit gravid fyra gånger men alla graviditeter har slutat med missfall.
Hon gråter för att att hon försökte bli gravid redan på bröllopsnatten för fem år sedan.
Hon gråter för att hennes make har en ex-fru som redan gett honom barn.
Hon gråter för att hon desperat försöker få fertilitetsbehandling, men hon har inte råd med depositionen.
Hon gråter för att hon har fått behandling förut, men fortfarande inte blivit gravid.
Hon gråter för att hennes bästa vän inte ville ställa upp som surrogatmamma eftersom ‘det skulle bli så märkligt’.
Hon gråter för att hennes medicin gör det svårt att bli gravid.
Hon gråter för att situationen tär på hennes äktenskap.
Hon gråter för att läkarna säger att hon mår bra, men innerst inne vet hon att hon inte gör det.
Hon gråter för att hennes make lägger skulden på sig själv, och hans skuldkänslor gör att han blir svår att tillbringa tid med.
Hon gråter för att alla hennes systrar har barn.
Hon gråter för att en av hennes systrar inte ens ville ha barn.
Hon gråter för att hennes bästa vän är gravid.
Hon gråter för att hon är inbjuden till ännu en babyshower.
Hon gråter för att hennes mamma frågar henne vad hon väntar på.
Hon gråter för att hennes svärföräldrar vill få barnbarn.”
”Någon annanstans finns det en annan kvinna som är 34 år gammal med fem barn. Människor i hennes närhet frågar jämt t ‘Fem? Herre gud, jag hoppas att du är klar vid det här laget!’ och skrattar sedan, eftersom dessa typer av kommentarer anses ‘roliga’.
Hon skrattar med, men inte för att det är kul. Sen ser hon till att byta ämne så snabbt som möjligt så att den respektlösa kommentaren slinker förbi utan diskussion. Hon fortsätter att dra på mungiporna, men när hon är själv gråter hon ofta.
Hon gråter för att hon är gravid igen, men får känslan av att hon måste dölja sin glädje.
Hon gråter för att hon inte förstår varför hon inte får ha en stor familj om hon vill.
Hon gråter för att alla antar att det här är inte är något hon vill.
Hon gråter för att alla tror att det är ett straff.
Hon gråter för att människor i hennes omgivning tar för givet att hon är oansvarig.
Hon gråter för att hon är trött på nedsättande kommentarer. Hon gråter eftersom att människor tycker synd om henne.
Hon gråter för att allt hon vill, är att bli lämnad i fred.”
”Och på ännu en plats finns det en annan kvinna som är 40 år gammal och har ett barn. Människor i hennes omgivning frågar hela tiden ‘Bara ett? Vill du inte ha fler?’ med ifrågasättande ton. ‘Jag är nöjd med mitt enda’, svarar hon lugnt. Det är ett svar hon repeterat om och om igen, fler gånger än hon kan minnas. Hon fortsätter att le, men när hon är själv gråter hon ofta.
Hon gråter för att hennes enda graviditet var ett mirakel.
Hon gråter för att hennes son fortfarande frågar när han ska få ett syskon.
Hon gråter för att hon alltid har drömt om minst tre barn.
Hon gråter för att hon var tvungen att avsluta sin andra graviditet för att rädda sitt eget liv.
Hon gråter för att hon kämpar med att ta hand om den son hon redan har.
Hon gråter för att hennes make inte ens tänkte tanken på ett till barn.
Hon gråter för att hennes make dött och sedan dess har hon inte kunnat älska någon annan.
Hon gråter för att hon är på toppen av sin karriär och har inte råd att ta ett kliv åt sidan.
Hon gråter för att hon känner sig självisk.
Hon gråter för att hon fortfarande är deprimerad, och kan inte få ett till barn just nu.
Hon gråter för att hon börjar bli för gammal.
Dessa kvinnor finns överallt. De är våra grannar, vänner, systrar, arbetskamrater eller kusiner. De har ingen användning för våra råd eller åsikter. Deras livmoder är just det – deras. Låt oss respektera det.”
Här kan du läsa orginaltexten.
Detta är en text som verkligen berör.
Jag har säkert ställt frågan många gånger själv, jag har inte menat något illa men nu förstår jag hur mycket dessa ord kan såra.
Dela gärna texten vidare så att fler förstår hur sårande dessa ord kan vara även om den som ställer den bara menar väl.
