Jag lever för tillfället ensam men har varit i ett par längre förhållanden tidigare i mitt liv. De har dessvärre alltid slutat på samma sätt med att glöden försvunnit och vi har brutit upp. Detsamma höll på att hända för den amerikanska författaren Richard Paul Evans. Hans fleråriga äktenskap stod på randen till att falla ihop och en skilsmässa var ett ämne som diskuterades allt flitigare mellan de båda äkta makarna. Men precis när allt kändes kört kom Richard till en insikt. En insikt som hade sedan delade med sig av på sin blogg och som jag önskar att jag hade läst innan mitt senaste förhållande kraschade. Det här är verkligen så träffande skrivet. Läs Richards inlägg här under.
Min äldsta dotter, Jenna, sa nyligen till mig: ”Min största rädsla som barn var att du och mamma skulle skiljas. Sen, när jag fyllt tolv, bestämde mig för att ni bråkade så mycket att det kanske vore bättre om ni gjorde det”.
Sedan log hon och la till: ”Jag är glad att ni lyckades reda ut saker och ting”.
Jag och min fru Keri kämpade i flera år. När jag tittar tillbaka så är jag inte helt säker på vad det var som förde oss samman från början, för våra personligheter matchade egentligen inte varandra.
Och ju längre vi var gifta, desto mer extrema verkade våra olikheter bli.
När ”ära och berömmelse” blev en del av vårt liv så gjorde det inte vårt äktenskap bättre. Det var faktiskt så att det förvärrade våra problem.
Spänningen mellan oss var så stark att när jag åkte ut på bokturné så blev det en lättnad, även om vi alltid fick betala för det när vi återförenades.
Det var så vanligt att vi grälade att det var svårt att ens tänka sig en fridfull relation. Vi var ständigt defensiva och byggde upp känslomässiga fort kring våra hjärtan.
Vi var på gränsen till skilsmässa, något vi diskuterade fler än en gång.
Jag var på bokturné när allting ställdes på sin spets. Vi hade just haft ytterligare ett stort gräl över telefon och Keri hade slängt på luren. Jag var ensam, frustrerad och arg. Jag hade nått min gräns.
Det var då jag vände mig till gud. Eller snarare MOT gud. Jag vet inte om man kan kalla det en bön, kanske är det inte en bön när man skriker på gud, eller så är det det. Vad det än var så kommer jag aldrig att glömma det.
Jag stod i duschen på hotellet The Ritz-Carlton i Atlanta, skrikandes på gud att äktenskap är fel och att jag inte klarade av det längre. Hur mycket jag än avskydde tanken på skilsmässa så var smärtan att fortsätta leva tillsammans för stor.
Jag var också förvirrad. Jag kunde inte begripa varför äktenskapet tillsammans med Keri var så svårt. Innerst inne visste jag att Keri var en bra människa. Och jag visste att jag var en bra människa. Så varför kunde vi inte hålla sams? Varför hade jag gift mig med någon som var så olik mig? Varför ändrade hon inte på sig?
Slutligen, hes och nedbruten, satte jag mig ned i duschen och började gråta. Men då, i djupet av min förtvivlan, fick jag plötsligt en kraftfull insikt:
”Du kan inte ändra på henne, Rick. Du kan bara ändra på dig själv.”
I det ögonblicket började jag be. ”Om jag inte kan ändra på henne, Gud, så ändra på mig.”
Jag bad sent in på natten. Jag fortsatte under flygresan hem och upprepade bönen när jag öppnade ytterdörren till vårt hem, där jag möttes av en kylig fru som knappt noterade mig.
När vi låg i sängen den kvällen, centimeter från varandra men ändå mil isär, kom nästa insikt. Jag visste vad jag behövde göra. Nästa morgon vände jag mig mot Keri i sängen och frågade: – ”Hur kan jag göra din dag bättre?”
Keri tittade irriterat på mig. – ”Va?”
– ”Hur kan jag göra din dag bättre?”
– ”Det kan du inte”, sa hon. ”Varför frågar du det?”
– ”För att jag menar det”, sa jag. ”Jag vill veta vad jag kan göra för att göra din dag bättre.”
Hon tittade på mig med cynisk blick. – ”Vill du göra något? Gå och städa i köket”.
Hon förväntade sig förmodligen att jag skulle bli arg. Istället nickade jag bara. – ”Okej”. Jag steg upp och städade köket.
Nästa dag ställde jag samma fråga igen. – ”Vad kan jag göra för att göra din dag bättre?”
Hennes ögon smalnade. – ”Städa garaget”.
Jag tog ett djupt andetag. Jag hade redan en fullspäckad dag och jag visste att hon bad mig för att irritera mig. Jag frestades att få ett utbrott, men istället sa jag: – ”Okej”.
Jag steg upp och under de kommande två timmarna städade jag garaget. Keri visste inte vad hon skulle tro.
Nästa morgon kom. – ”Vad kan jag göra för att göra din dag bättre?”
– ”Ingenting!” sa hon. ”Du kan inte göra någonting. Snälla, sluta säga så där.”
– ”Jag är ledsen”, sa jag, ”det kan jag inte göra. Jag gav mig själv ett löfte. Hur kan jag göra din dag bättre?”
– ”Varför gör du det här?”
– ”För att jag bryr mig om dig”, sa jag. ”Och vårt äktenskap”.
Nästa morgon frågade jag igen. Och nästa. Och nästa. Då, under den andra veckan, inträffade ett mirakel. När jag ställde frågan så fylldes Keris ögon med tårar. Sen brast hon ut i gråt.
När hon kunde prata igen sa hon: – ”Snälla, sluta fråga. Du är inte problemet. Det är jag. Jag är omöjlig att leva med. Jag förstår inte varför du stannar hos mig”.
Jag lade min hand på hennes kind och lyfte varsamt hennes huvud tills hon såg in i mina ögon. – ”Jag gör det för att jag älskar dig”, sa jag. ”Hur kan jag göra din dag bättre?”
– ”Det är jag som borde fråga dig det”.
– ”Det borde du”, svarade jag. ”Men inte nu. Just nu behöver jag vara förändringen. Du måste få veta hur mycket du betyder för mig.”
Hon lutade sitt huvud mot mitt bröst. – ”Förlåt att jag har varit så elak”.
– ”Jag älskar dig”, sa jag.
– ”Jag älskar dig”, svarade hon.
– ”Hur kan jag göra din dag bättre?”
Hon tittade vänligt på mig. – ”Kan vi kanske bara spendera lite tid tillsammans?”
Jag log. – ”Det vill jag gärna göra”.
Jag fortsatte att fråga i över en månad. Och saker och ting förändrades. Grälen upphörde. Sedan började Keri fråga mig: – ”Vad behöver du från mig? Hur kan jag bli en bättre hustru?”
Murarna mellan oss föll. Vi började ha meningsfulla samtal om vad vi ville få ut av livet och hur vi kunde göra varandra gladare. Nej, vi löste inte alla våra problem. Jag kan inte ens säga att vi aldrig grälade igen, men omständigheterna kring våra gräl förändrades.
Inte bara blev de mer och mer sällsynta, de saknade den energi de en gång hade. Vi hade fråntagit dem deras syre. Vi hade inte längre en önskan om att såra varandra inom oss.
Keri och jag har nu varit gifta i över trettio år. Inte bara älskar jag min fru, jag gillar henne. Jag gillar att vara med henne. Jag längtar efter henne. Jag behöver henne.
Många av våra olikheter har blivit våra styrkor och de andra har inte längre någon egentlig betydelse. Vi har lärt oss att ta hand om varandra och, det viktigaste av allt, återfått viljan att göra det.
Äktenskap är svårt. Men det är även föräldraskap, att hålla sig i form, skriva böcker och allt annat som är viktigt och värdefullt i mitt liv.
Att ha en livskamrat är en enastående gåva. Jag har lärt mig att äktenskapet kan hjälpa oss att läka våra mest oälskbara delar. Och vi har alla oälskbara delar.
Med tiden har jag insett att vår upplevelse var en illustration av en mycket större insikt om äktenskapet. Den fråga som alla i en relation bör ställa sin bättre hälft är: ”Vad kan jag göra för att göra ditt liv bättre?”
Det är kärlek.
Jag säger inte att det som hände mig och Keri kommer att fungera för alla. Jag påstår inte ens att alla äktenskap bör räddas. Men i mitt fall så är jag otroligt tacksam för insikten som jag fick den där dagen.
Jag är tacksam att min familj fortfarande är intakt och att jag fortfarande har min fru, min bästa vän, bredvid mig i sängen när jag vaknar på morgonen.
Och jag är tacksam att t.o.m. nu, flera decennier senare, så händer det fortfarande då och då att en av oss vänder oss i sängen och frågar: ”Hur kan jag göra din dag bättre?”
På vilken sida av den frågan man än befinner sig så gör den det värt att vakna upp varje morgon.
Du kan läsa hela Richards inlägg på hans blogg här! (på engelska)
Klicka gärna på DELA här under för att hjälpa andra vars förhållande kanske inte är så bra. En enkel mening kan faktiskt betyda så mycket.
Publicerad av Newsner Familj, gilla gärna
