Under tre års tid försökte Dan och hans hustru Leah att få barn. Men paret fastande i en till synes ändlös spiral av besvikelser. Paret provade allt: hormonbehandlingar, insemination, gamla huskurer – men ingenting fungerade. Bara det faktum att Dan och Leah närmade sig 40-årsstrecket fick paret att fundera på om inte ”klockan tickat klart”. För att inte nämna alla de jobbiga stunder när vänner och familjer frågade när de egentligen skulle ha barn. Det var mycket press att hantera, minst sagt. Men tillsammans kämpade Dan och Leah vidare. För inte så länge sedan kände Dan att han behövde skriva av sig. Han loggade in på Facebook och författade ett öppet brev, för att beskriva hans och Leahs kamp för att bli föräldrar. Brevet är väldigt öppet och ger en mycket detaljerad beskrivning om hur det är att försöka få barn på ”konstgjord” väg. Men också om den hjärtskärande upplevelsen när paret fick missfall. Dan’s budskap är så brutalt ärligt och orden är så starka att det rinner ned en tår när jag läser detta. ”Har du en minut över? Jag har typ en lång historia att berätta”, inleder Dan i sitt brev. Tro mig, du kommer vilja läsa detta.
”Har du en minut över? Jag har en rätt lång historia att berätta.
Min fru Leah och jag har försökt att få barn i över tre år. Jag är inte helt säker på när vi beslutade oss för att sluta använda preventivmedel. Som med alla våra framtidsplaner, så började vi med att inte ha någon plan alls. Vi tänkte att det fick bli lite som det blir. Men om Leah skulle bli gravid, så hade vi förstås tyckt att det var fantastiskt.
Men hon blev aldrig gravid.
När du är i tjugoårsåldern känns det som du bara behöver titta på en tjej, så blir hon gravid. Vi har nog alla hört talas om någon som blev gravid i ung ålder, trots att de använde dubbla kondomer, spermiedödande medel och fast tjejen hade spiral. Eller hur? Men för oss hände ingenting. Okej. Ingen stor grej, tänkte vi.
Vi både börjar båda närma oss 40 år. Saker och ting är förmodligen lite dammiga och lite rostiga. Så, för tre år sedan, började vi använda appar och kalendrar för att planera ditten och datten. Vi köpte ägglossningsstickor. Vi provade olika positioner och försökte tajma in den rätta dagen. Leahs mens var visserligen sen några gånger. Ibland kom den aldrig.
Men det blev inga barn.
Så vi åkte till sjukhuset. Vi gjorde flera tester, både av blod, sperma och alla andra mätbara saker som du kan tänka dig. Den medicinska expertisen gav svar på alla våra problem och frågor: ‘Ni mår bra, det ska inte vara några problem’.
Men har läkarna någonsin berättat följande: ‘Detta är vad som är fel, så här rättar du till det, ät detta piller och allt blir bra’.
Nja, det är inte min erfarenhet. Min erfarenhet är snarare att många läkare bara rycker på axlarna och tror att det ska fixa sig.
Det blev inga barn.
Så Leah började att ta hormonsprutor. Strax därefter kom också insikten om att denna behandling inte täcktes av våra försäkringar. Och ju längre vi försökte att få barn genom denna typ av behandling, desto mindre skulle försäkringsbolaget betala ut. Ju mer vi led, desto mindre tänkte de betala. Hur tänker man då? Far åt helvete, jävla försäkringsbolag.
Vi kunde fortfarande inte få barn.
Kanske var vi dåliga på tajming, eller så var det något annat. Förmodligen något som bara Gud kan svara på. I vanliga fall är det väl lugnt, men eftersom vi var 30 + och klockorna tickade blev vi oroliga. Läkaren berättade sedan att Leahs hormonnivåer var låga, lägre än vad de borde ha varit, och det innebar att äggen minskade för varje år.
Låt mig berätta något för dig. Det finns ingenting som du kan säga för att att din kvinna ska känna sig mer ung, vacker och levande än ”Hej, dina ägg börjar ta slut, det är dags att snabba på”. Du borde testa det. Kanske på en bar.
Vi provade i alla fall konstbefruktning. När de berättade om hela proceduren försökte jag verkligen höra vad läkaren sa, men orden bara ekade runt i rummet. Alla jag kunde höra när blicken vandrade mellan det pärlemors-mönstrade golvet och tavlorna med detaljerade vaginor var: ”äggen börjar ta slut”.
Till slut förstod vi att Leah behövde ta mycket hormoner för att få fart på äggproduktionen. Är du medveten om vad som händer med människor när du rubbar deras hormonbalans ordentligt?
De blir inte så glada. Skulle de bli glada vid något tillfället, så blir dom VÄLDIGT glada. Det finns inget mellanläge. Ingen dag är den andra lik. Det var som att hennes hjärna och själ brann.
Mitt jobb var att försöka att inte säga något dumt, för att försöka hålla henne lugn. Jag försökte undvika provocerande fraser som ”Hej”, ”God morgon” eller ”Jag älskar dig”. Men jag misslyckades gång på gång. Jag öppnade min mun, jag lät henne se på tv-program, på reklamer och jag lät henne till och med läsa böcker. Men det värsta var nog att jag lät henne gå ut i verkligheten och interagera med omvärlden.
Det värsta var när någon frågade henne om vi skulle ha barn. Då kunde det hända vad som helst.
Efter att vi hade varit på några undersökningar för att se om äggen var på plats, skulle jag sticka min fru med en hormonspruta, för att sätta igång ägglossningsprocessen. Hon var inte rädd för nålen i sig, det var mest att jag skulle sticka henne som var problemet.
Med tiden utvecklade jag en metod där hon fick titta bort, sluta ögonen och gråta, medan hon kramade om och krossade alla ben i min vänstra hand, samtidigt som jag injicerade henne med min högra hand. Jag började alltid räkna till tre, men försökte välja en slumpmässig siffra för att hon inte skulle spänna sig så mycket. Hon brukade inte ens känna när jag stack henne.
Efter all denna romantik skulle man kunna tro att det skulle vara svårt att avstå från sex i ett par dagar. Men det är fel. Du kanske tror att vi hade sex hela tiden? Så var det inte. Det visade sig att jag faktiskt var tvungen att hålla tillbaka, för att bygga upp mina spermiedepåer.
Under de senaste åren har jag blivit ganska professionell när det gäller att ha hand om mina spermier. Första gången jag skulle lämna min sädesvätska i en sådan där burk kändes det konstigt. Du kan göra det hemma i lugn och ro, men då har du en deadline, eftersom spermierna måste levereras till labbet en särskild tid. Jag ville inte känna den stressen.
Jag gillar inte att prata om det, men jag tror att jag är ganska bra på att ta hand om just den här verksamheten, konsten att få utlösning i en kopp. Rummet på sjukhuset var som en kombination av ett hotellrum och ett kontor. På väggen hängde en stor bild av en fotbollsarena med massa fans, under tavlan fanns en soffa i vinyl. Det fanns en prydligt vikt handduk hängandes på armstödet.
En klockradio stod vid ett bord och på radion pratade de om politik. En lampa lyste svagt och det fanns en låda med små koppar.
Under bordet låg fyra eller fem porrtidningar som jag verkligen inte vill röra. Mitt emot soffan stod en tv med en förmatad dvd-skiva intryckt. Jag ville ens inte röra fjärrkontrollen. Jag slog mig ned i en liten träfåtölj.
Att sitta på en flätad trästol måste vara det värsta tänkbara material när du ska onanera. Alla siktar på koppen, jag vet, men jag vet också att det sker tillräckligt många vådaskott, för det krävs tydligen en skylt om vad man ska göra i händelse av en olycka.
Det första steget, i händelse av en olycka, är att inte försöka dölja det genom att skrapa upp röran i koppen. Big no-no. Detta kan förstöra ditt prov och din partner kan exempelivs få mattfibrer inseminerade, om jag förstår det hela rätt. Att skrapa upp sädesvätskan smutsar ned och förstör kvalitén på spermierna också, av naturliga skäl.
Det andra steget är att tala om för personalen i receptionen att man varit med om en liten olycka, vilket förstås ingen vill göra. Men människor som arbetar på labbet är människor de också, de tar emot uppemot 80 män per dag som just har onanerat, eller som är på väg att samla ihop sina spermier i en kopp. Var så säkra, de är professionella.
Trots detta har den här processen en förmåga att göra alla lite nervösa, man blir spänd. Vi vet alla att det inte behöver vara så, det är lite fånigt, men jag hade hellre gått upp i rök än att stå och prata öppet om detta. För att inte tala om man skulle missa den där lilla koppen och tvingas berätta det i receptionen. Hoppsan!
Dvd-filmen byts ut hela tiden, men det är alltid samma 90-talsfilm med någon slags erotisk båtfantasi, eller någon lesbisk porrfilm med långa, konstgjorda naglar i huvudrollen. Det gjorde mig nervös, snarare än upphetsad. Som tur är finns Internet. Och den sista lektionen. Använd inte glidmedel, det kan tydligen kan påverka kvalitén på spermierna det också.
Jag har mina rutiner för att lösa det hela på ett smidigt sätt.
När provet har tvättas och tumlats, eller vad som nu händer med det, får du tillbaka det i en liten brun papperspåse, ungefär som när du köper en smörgås. Sedan får du bära det till en annan avdelning, där din partner ska insemineras.
Vi som varit med ett tag känner igen de nya paren. Deras obehag, blandat med viss optimism, är roligt att titta på. De ler och går runt i korridorerna, med förhoppningen om att ingen ska se hur de stenhårt håller fast vid den där lilla bruna påsen.
Själv bär jag min papperspåse som om det vore min lunch. Jag går runt med den, som om det var samma gamla kalkonsmörgås jag haft med mig till jobbet i flera år. Jag är hoppfull men också ganska skeptisk. Själva inseminationen går snabbt och är vad jag förstår smärtfri. De gör en undersökning och ser till att allt är på plats, sedan häller de såsen över kråmet.
Förlåt. Jag vet. Jag är svag för kalkonmetaforer.
Sedan väntar vi.
Att ta vanliga graviditetstest är ingen bra idé, eftersom alla hormoner som finns i kroppen kan utlösa ett falsk, positivt test. Så du väntar. Du vet inte. Du väntar och du väntar.
Ibland kommer mensen, och du får börja om på ruta ett. Ibland kommer den inte. Du tar ett graviditetstest, men det visar negativt. Så du fortsätter att vänta.
Du ser att dina vänner väntar barn och att alla möjliga tjejer runt omkring dig blir gravida. Du blir arg på dig själv, för du vill kunna glädjas åt andra, det är inte rättvist mot dem att gå runt och sura. Men så blir den 17-åriga grannflickan plötsligt gravid, och du blir lite sorgsen. Din kusin blir gravid, och du blir ännu mer sorgsen.
Och du ser människor skrika på sina barn och bråka med dem i snabbköpet och du tänker att du skulle dö för att få uppleva en sådan stund.
Du vill inte att hata människor. Du vill verkligen inte det. Du tycker att barn är vackra. Jag tycker att alla ungar är fantastiska, men du kan inte hjälpa det. Jag blir avundsjuk. Och bitter. Det kryper in under skinnet på dig, även om du försöker fokusera på positiva saker.
Du läser på internet hur människor skriver att de absolut inte vill ha några barn, att de är väldigt lyckliga på egen hand. Och det är bra. Alla får göra som dom vill.
Jag bryr mig inte. Men vi skulle gärna ha haft det valet ni haft. Att få välja.
Vi tänker hela tiden på att få barn, vi försökte hantera att vi inte kunde och vi försökte att inte gråta när vi tänkte på det. Vi ville inte bli några monster som stjäl barn på natten, även om tanken lockade för en kort sekund i de allra mörkaste stunderna.
Trots att läkarna börjar prata om nästa steg och att nästa steg är mycket dyrt, så du försökte vi ändå igen. Och när jag var på en affärsresa i Kansas, och min fru gjort ytterligare en konstbefruktning med mina infrysta spermier, stod det klart.
Vi väntade barn.
Du åker till sjukhuset och läkarna säger att vi ska bli föräldrar och jag gråter. Stora, tunga tårar av lättnad. Och så får du panik. För du har tillbringat månader med att intala dig själv hur du måste vänja dig vid tanken att du aldrig någonsin kommer att bli pappa. Nu måste du vänja sig vid tanken på att få ett barn.
Några veckor senare gick vi på ultraljud. Där såg vi en liten varelse, med ett gigantisk huvud. Vi såg en hjärna och ett hjärta, det var så verkligt.
Då slappnar man av.
Men vi började ju närma oss 40-årsstrecket, vilket innebär att risken för komplikationer under graviditeten ökar.
Vi pratade om det mycket, om att inte bli alltför upphetsade i all vår lycka över att bli föräldrar. Du vet, ju mer du vågar hoppas, desto djupare faller man. Men läkarna berättade att vi kunde slappna av. Allt såg bra ut och alla gick enligt plan. När vi åkte till för att göra ytterligare ett ultraljud, några veckor senare, var vi lyckliga. Vi skrattade och skämtade.
Då fick vi beskedet.
‘Jag är så ledsen. Jag kan inte se några hjärtslag’.
Och så väntade vi inte något barn. Igen.
Jag har känt hur tiden stått stilla innan. I en bilolycka, under ett fall från ett staket, eller när jag kraschade med min cykel. Men jag har aldrig känt hur jag faller handlöst långt ned i avgrunden. Så kändes det när personalen berättade för mig att vårt barn hade dött.
Jag är logiskt lagd. Jag köper att det finns vetenskap och biologi som kan förklara det mesta. Jag vet att det var ett foster – inte en bebis. Men det var mitt barn. I mitt huvud, i mitt hjärta.
Jag hade redan föreställt mig hur det skulle växa upp och skaffa egna barn – men vips så var allt borta.
Det känns lite som en bilolycka på vägen, som man ser, men måste passera.
Och världen stannar inte upp. Vi vaknade nästa dag, jag gick till jobbet. Eftersom sådana här saker händer. Människor förlorar barn hela tiden. Men ingen pratar om det. Ingen skriver om det på Facebook och talar om det öppet. Det betyder inte att du inte har någon att berätta.
Om du förlorar en familjemedlem, brukar det gå bra att prata om det. Med ett missfall handlar om en person kommer som aldrig föds, och dina vänner har knappt hört talas om personen som betydde allt för dig men nu är borta. Och du har inte styrkan att förklara. Du kan kanske berätta för dina föräldrar, kanske en god vän eller möjligtvis din chef.
Jag var så svårt chockad efteråt, att jag inte kunde jobba den dagen. Men jag gick till jobbet dagen därpå, vilket jag idag tycker är sorgligt. Jag förstod inte hur knäckt jag var och hur mycket det påverkade mig.
Leah fick hjälp med aborten dagen efter. När jag satt i väntrummet och väntade på att hon skulle komma ut brast allt för mig. Ensam med min värsta mardröm och det sura kaffet. Jag satt där i timmar, helt förstörd. Kunde inte sluta gråta.
Men alla på sjukhuset var otroligt fina. Vi fick information om samtalsgrupper som vi aldrig gick till. Men vi borde kanske ha gjort det. De ville bara hjälpa oss. Jag är tacksam för de vänner och familj som kom hem till oss och satte sig med Leah och gav henne det stöd hon behövde. De lät mig vandra planlöst runt i kvarteret. Jag måste sett ut som en zombie.
Det är väldigt tufft att tänka på, även idag. Jag tror inte jag är särskilt bra på att beskriva mina känslor. Jag vill inte komma ihåg det. Jag kommer inte att kunna tänka på det. Jag tror att det dröjde ett år innan det gick en dag utan att jag grät.
Till slut släpper det. Det är som med trafikolyckan du kör förbi, det försvinner till slut någonstans bakom dig, och snart kan du inte ens kan se det längre. Vi intalade oss att vi i alla fall kunde få barn, att det som hände inte hade något med oss att göra. Vi försökte tro på det, även om det var svårt.
Vi började med samma process igen, alltför fort. Viljan att gå vidare och få barn var för stark. Hormonbehandlingarna blev för mycket för Leah och när vi inte lyckades gav vi upp. Vi var helt knäckta.
Så vi slutade med våra försök. Vår läkare pratade med mig i ett enskilt rum, han sa att vi skulle ta hand om oss själva istället. Men om vi ville verkligen ville ha ett barn, så var vi tvungna att göra något.
Kom ihåg: ‘Klockan tickar’.
Så vi försökte några gånger till. En gång verkade det riktigt lovande.
Vi trodde att vi lyckats, men det kändes som sista chansen. Annars skulle vi tvingades överväga andra alternativ, adoption eller en surrogatmamma.
Under hela processen hade vi aldrig fått uppleva ett positivt graviditetstest hemma. Den gången Leah var gravid hade hon fått beskedet av en läkare. Den här sista gången, våga Leah aldrig titta på provet, så jag kollade när hon låg i badet. Tyvärr, sa ja. Det är negativt.
Men när hon stod där i badrummet passade jag på att Googla på ”svag linje på graviditetstestet” och det visade sig att även den svagaste av linjer på andra fältet av graviditetstestet innebär att du är gravid. Så hon var faktiskt med barn.
Vi skulle bli föräldrar.
Ingen av oss vågade tro på det först. Men vi väntar fortfarande barn. Vi ska bli föräldrar. Vi har gjort tre ultraljud och hört hjärtslagen.
Vi kommer ha vårt första besök hos barnmorskan samma morgon som jag skriver detta. Och vi är nervösa. Väldigt nervösa. Jag vågar knappt skriva detta.
Varken familj eller vänner har haft någon aning om detta fram tills nu. Vi är rädda för allt just nu, även om vi inte ens är vidskepliga av oss. Men den smärtan vi kände sist vill vi aldrig uppleva igen.
Vi är medvetna om att ingenting är klart och att saker fortfarande kan hända. Men jag vet att många har gått igenom mycket mer än oss. Jämfört med många andra är vi lyckligt lottade. Vissa par blir aldrig gravida, hur mycket de än försöker.
Vissa har tvingades gått längre i processen än vad vi har gjort. De har verkligen prövat llt. En del lyckas, andra inte. Jag tvekade en del innan jag skrev detta, eftersom jag inte vill att andra ska känna som vi kände när vi såg andra människors drömmar bli verklighet.
Men under vår resa har några delat med sig av dina erfarenheter, berättat att de gått igenom samma sak. Och det har hjälpt oss enormt. Vetskapen om att vi inte var ensamma i detta. Tack. Jag hoppas att den här historien kan hjälpa andra, så att de inte känner sig lika ensamma.
Och jag hoppas att allt går bra. Förhoppningsvis kan jag överösa er med bilder i november.
—-
Allt har gått bra. Armar och ben rör på sig. Vi är så glada, men jag kommer att hålla andan under de kommande 26 veckorna. Och det är en flicka. Inte för att kön spelar någon roll. Men vi ska ha en liten flicka, och jag är så glad. Vi är överlyckliga.
—-
Vilken stark och fantastiskt fin berättelse! Dela den gärna vidare, förhoppningsvis kan den hjälpa någon som är i samma situation.
Nu håller vi tummarna för att allt går bra.
