När Shanell och hennes dotter Kate skulle göra resan från Florida till Philadelphia var Shanell orolig. Hennes dotter är nämligen autistisk vilket medför en stor utmaning när de ska ut och resa. Flygresor kan lät bli traumatiska och ångestfyllda för 3-åringen. Därför höll Shanell alla tummar hon hade för att flygningen skulle bli så smärtfri som möjligt och hade även en svag förhoppning om att platsen bredvid Kate skulle upptas av en person som var snäll och förstående. Men när en affärsman slog sig ner fylldes hon av oro. Mannen hade viktiga dokument med sig och kändes inte som någon som skulle orka med att ha en uppstressad Kate bredvid sig. Men det skulle visa sig att resan blev något helt annat än vad Shanell hade väntat sig. Efter resan skrev Shanell ett blogginlägg där hon tackade mannen för det han gjort. Inlägget har idag delats av tusentals människor och det är inte svårt att förstå varför.
Kära ”pappa”,
Jag vet inte vad du heter men Kate kallade dig för ”pappa” hela flygturen förra veckan och du var vänlig nog att aldrig rätta henne. Du reagerade inte ens trots att du troligen förstod att hon inte blandade ihop dig med sin riktiga pappa utan i stället bedömde att du var en trygg person för henne. Om hon kallar dig ”pappa” kan du vara säker på att hon tycker att du är OK.
Jag placerade Kate i mittensätet fullt medveten om att det skulle komma att sitta en främling bredvid henne under flygningen. Jag var tvungen att göra ett snabbt val baserat på det faktum att hon är helt besatt av att öppna och stänga fönsterskyddet. Jag tänkte att hon skulle bli mindre distraherad om hon satt i mitten.
Jag noterade hur hela basketlaget ”Temple” gick ombord på planet och undrade om någon av dessa jättar skulle komma att sitta bredvid Kate, men de gick alla bak i planet. Hon hade gillat att sitta med dem och även om hon troligen hade gjort några fyndiga observationer kring dem som jag blivit tvungen att hantera så hade hon utan tvekat gillar spelarna.
Jag såg också hur flera kvinnor som troligen var farmödrar eller mormödrar gick ombord och hoppades att någon av dem skulle ta den lediga platsen men de gick bara vidare. För ett ögonblick trodde jag att vi skulle få en tom plats bredvid oss men då kom du och slog dig ned med din portfölj och dina viktiga dokument. Jag fick direkt en bild i huvudet där Kate råkade hälla ut sitt vattenglas över dina kontrakt värda miljoner, över dina papper om huslån eller vad det nu var du hade för dokument.
I samma stund som du satte dig ner började Kate att massera din arm. Din jacka var mjuk och hon gillade hur den kändes. Du log mot henne och hon sa ”Hej pappa, det där är min mamma.” Och sedan hade hon dig.
Du kunde ha skruvat på dig av obehag i din stol. Du kunde ha ignorerat henne. Du kunde ha gett mig den där blicken som jag avskyr för den betyder: ”snälla ta hand om ditt barn.” Men du gjorde ingenting av det. Du involverade Kate i konversationerna och du frågade henne om hennes ”Turtles”-leksaksfigurer. Hon kunde aldrig riktigt svara på dina frågor men hon var så betagen av dig att hon behöll ögonkontakten och behöll fokus på alla de saker du frågade henne om. Jag tittade på och log. Jag gav dig några artiga erbjudanden om att distrahera henne men du var inte intresserad.
Kate: (när hon noterade att du hade en iPad) Är det där pappas grej?
Du: Det är min iPad. Vill titta på den?
Kate: Till mig? (hon trodde att hon skulle få den av dig)
Jag: Titta med dina ögon, Kate. Det där är inte din.
Kate: Den är fin.
Du: (När du noterade att Kate hade en iPad) Jag gillar din dator också. Den har ett fint lila skydd.
Kate: Vill pappa vara en av de dumma figurerna? (Hon lät dig leka med Turtles-figuren ”Strimlaren”, och det är sannerligen en ära)
Du: Häftigt!
Konversationen bara fortsatte och inte en enda gång verkade du störd. Hon gav dig några lugna stunder medan hon lekte med sina dockor. Snällt av henne att låta dig slippa leka med Barbie-dockor, men jag misstänker att du inte hade haft något emot det heller. Jag anar att du också har småtjejer hemma.
Inte långt innan det var dags att landa hade Kate fått nog. Hon skrek att hon ville ta av sig säkerhetsbältet, hon skrek till mig att öppna flygplansdörren och hon grät om och om igen medan hon upprepade gånger sa: ”planet är stängt”. Du försökte att flytta hennes fokus till leksakerna i stället. Men det gick inte att få stopp på henne vid det här laget, men det faktum att du försökte hjälpa din nya lilla vän berörde mig verkligen.
Om du undrar. Så fort vi gick av planet var hon okej igen. Tack för att vi fick gå av före dig. Hon var överväldigad och att få gå av planet och få en stor och lång kram var allt hon behövde.
Så, tack så mycket. Tack för att jag slapp upprepa alla dessa hemska ursäkter jag så ofta tvingas yttra när vi träffar folk. Tack för att du underhöll Kate så mycket att hon hade sin bästa flygresa hittills. Och tack för att du la undan dina papper och lekte med vår lilla tjejs leksaks-sköldpaddor i stället.
Jag tycker att den här mannen är en oerhörd fin människa och jag förstår verkligen varför mamman ville skriva det här tack-inlägget till honom. Dela gärna hennes ord vidare så att fler kan få läsa det hon skriver 🙂
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.
