Elizabeth Cochran Seaman föddes den femte maj 1864, men är mer känd under namnet Nellie Bly.
Hon föddes i USA och redan som ung tonåring ville hon tjäna sina egna pengar.
Hennes pappa dog när Elizabeth var ung, och från och med hans död hjälpte hon till att försörja sin mamma och sina 14 syskon.
Elisabeth gillade inte att kvinnor bara skulle göra nytta innanför hemmets fyra väggar utan ville göra skillnad.
Efter att ha läst en insändare i tidningen Pittsburgh Dispatch med titeln ”What girls are good for” blev hon väldigt upprörd och beslutade sig för att ge svar på tal.
Efter att redaktören George Madden läst hennes insändare blev han så imponerad att han erbjöd Elizabeth att skriva en artikel till tidningen.
Efter att ha imponerat ytterligare en gång på George blev hon erbjuden ett fast jobb, som hon gladeligen tackade ja till.
Elisabeth gillade att skriva om kvinnofrågor och deras rättigheter, något som stack ut eftersom kvinnosidorna tidigare oftast bara handlat om mode och trädgårdstips.
Hennes våghalsiga artiklar blev omtalade och Elizabeth hamnade ofta i blåsväder tillslut ombads hon att skriva lite mindre upprörande artiklar.
Men hon var trött på att skriva om värdsliga saker och beslöt sig för att lämna Pittsburgh och flyttade till New York, skriver Biography.
Efter fyra månader var hon luspank, men lyckades med sin list snacka sig in på tidningen New York World. Ett av hennes första uppdrag blev att under täckmantel bli inlagd på ett ökänt mentalsjukhus.
Nästan ingen som lagts in där hade fått lämna och det gick inte att få någon information om förhållandena på insidan på annat sätt.
Det var efter hennes wallraffande som Elizabeth skulle bli känd i hela landet.
Det hade länge gått rykten om det beryktade sjukhuset och tidigare anställda viskade om missförhållandena, men ingen vågade vittna om den systematiska misshandeln.
Med ett löfte om att bli utsläppt efter 10 dagar gav sig Elizabeth iväg på sitt läskigaste jobb någonsin.
Trots att hon visste att det skulle vara hemskt hade hon aldrig kunnat föreställa sig hur illa det faktiskt skulle bli.
Det bodde dubbelt så många som sjukhuset egentligen hade plats för i salarna och maten bestod av mögligt bröd, vattnig soppa och rutten frukt. Dessutom var det fullt av råttor överallt.
Även om Elizabeth så fort hon blivit inlagd, återgick till sitt ”friska” jag verkade det inte vara någonting som betydde att hon skulle få lämna sjukhuset.
Hon träffade flera som inte alls var sjuka utan bara var fattiga eller inte kunde språket.
Patienterna fick ständigt utstå misshandel, de blev slagna, upphängda i taket, och nedtvingade i iskallt vatten.
Ingen läkare trodde på patienterna som vittnade om misshandeln, som istället fick utstå ännu mer stryk.
De som var sjuka på riktigt fick inte heller den vård de behövde.
Som lovat stod det en advokat i entrén efter tio dagar och såg till att Elizabeth släpptes ut.
Efter hennes banbrytande artikel ”Ten days in a mad house” blev de ansvariga åtalade för sin grymma behandling och patienternas situation förbättrades avsevärt.
Elizabeth fortsatte att kämpa och skriva artiklar som stack ut, och tack vare sitt kändisskap fick hennes artiklar spridning värden över. HOn skrev ofta om fattigdom, poliktik och andra frågot som kvinnor tidigare inte fått ha åsikter om.
Hon inspirerade många unga kvinnor innan hon dog av en stroke 1922 bara 57 år gammal.
Två år tidigare hade hon fått uppleva lyckan av att se att kvinnor äntligen fick rösträtt.
Elizabeth gjorde verkligen mycket bra i sitt allt för korta liv.
Dela för att hylla henne, och för att inspirera fler att våga sticka ut hakan när saker och ting inte går rätt till!
