Jag anser mig själv vara en ganska god bilförare, men trots det kan jag inte undvika att känna ett visst obehag när jag ger mig ut på våra frusna och halkiga vägar så här på vintern.
Det är nog något som många kan känna igen sig i och för att inte riskera varken mitt eller andras liv i trafiken ser jag alltid till att föja hastighetsbegränsingarna och hålla avståndet till bilarna framför mig på vägen.
Tyvärr är det inte helt ovanligt att man stöter på personer i trafiken som inte visar den typen av hänsyn, som far fram som om deras liv hängde på det trots att de i själva verket kanske inte ens har bråttom alls. Få saker irriterarr mig mer än bilister som ligger på bara någon meters avstånd och stressar, trots att de måste vara medvetna om att väglaget skulle göra det svårt att hinna stanna om olyckan är framme.
För mig är detta en fråga om respekt och ett sätt att visa hänsyn.
Den äldre kvinnan i den här historian stötte på just precis en sådan bilist på vintervägarna, en fartdåre som inte gjorde någonting för att skapa en säker trafikmiljö. I ett inlägg som Hrtwarming publicerat skriver hon själv om upplevelsen – men framför allt om hur hon fick sista ordet. Hoppas verkligen att den här trafiksyndaren lärde sig sin läxa, alla borde få känna sig säkra i trafiken!
”Förra torsdagen hade vi riktigt kallt väder och underkylt regn. Jag körde hem försiktigt eftersom vägarna var oplogade och i väldigt dåligt skick. Men naturligtvis kör det upp en person bakom mig och lägger sig bakom mig med inget avstånd alls.
Jag vägrade att öka farten och riskera både mitt och andras liv så jag behöll en säker hastighet. Bilen bakom börjar tuta på mig upprepande gånger, till och med när vi passerar trafikanter som kört fast i snön vid sidan av vägen.
Efter att ha tutat och stressat mig i minst fem minuter svishar han till slut förbi mig och fortsätter ned på vägen i hög hastighet.
Men han kommer inte längre ’än 100 meter då han kommer till en skarp kurva, förlorar sitt fäste och kör in i en snövall. han försöker direkt att backa därifrån, men det går inte. Han hoppar då ur bilen och vinkar mot mig för hjälp,
Jag stannar min bil och han gör en tydlig gest av lättnad.
Jag kastar mig på tutan och tutar i 10 sekunder – innan jag kör iväg.
De 10 sekunderna var några av de bästa i mitt liv”
Jag hoppas naturligtvis att mannen fick hjälp att ta sig upp från snövallen men en del av mig kan ändå inte låta bli att känna att han fick ett litet straff för sitt dåliga beteende. Hoppas att han lärde sig en läxa, dela gärna om du också tycker att vi måste vara rädda om varandra i trafiken!
