Den här historien är hämtad ur en bok och handlar om en kvinna som blir lämnad av sin rike man precis innan hon ska föda deras gemensamma barn. Även om historien är smärtsam och jobbig inledningsvis så tar den en underbar vändning en bit in. Jag tycker att historien är så pass fin att jag ville dela den med er, för jag tycker att den både skänker hopp och kan fungera som inspiration för andra som går igenom en tuff tid i sina liv. Du får gärna dela den vidare också när du läst den för att hjälpa till att skänka kraft till de som behöver det. Tillsammans kan vi hjälpa varandra.
Jag bodde i ett nytt fantastiskt hus med en swimmingpool på baksidan, hade två splitternya bilar på uppfarten och mitt första barn i magen. Efter nio års äktenskap såg det ut som att jag hade allt, åtminstone var det var jag trodde.
Det var bara dagar kvar till förlossningen när ett samtal med min make skulle komma att slå undan benen för mig ordentligt.
”Jag vill vara här för vårt barn, men jag tror inte att jag älskar dig längre”, sa min make.
Jag kunde inte tro på vad jag precis fått höra. Jag hade visserligen märkt att han distanserat sig under min graviditet men jag trodde det berodde på att han oroade sig över att bli pappa.
När jag pressade honom för att få en förklaring visade det sig att han hade haft en affär flera år tidigare och att han efter det hade förlorat alla sina känslor för mig. Mitt hjärta gick sönder och med tanke på vårt kommande barn ville jag desperat rädda vårt äktenskap så jag sa till honom att jag var beredd att förlåta honom för allt som hänt och att jag verkligen ville att det här skulle lösa sig.
Den sista veckan innan min son föddes var en känslomässig berg- och dalbana. Jag var så uppspelt över barnet men samtidigt så otroligt rädd över att förlora min make. Samtidigt hade jag skuldkänslor då jag trodde att det var barnets fel att allt det här hände.
Min son föddes en fredag i juli. Han var så otroligt vacker och oskyldig och hade inte en aning om vilken tragedi som utspelade sig i hans mammas värld. Han var fyra veckor gammal när jag upptäckte den egentliga orsaken till att min make hade distanserat sig från mig. Det var nämligen så att han inte bara hade haft en affär för flera år sedan, han hade dessutom inlett ett nytt förhållande under tiden jag var gravid.
Så jag och min son lämnade hemmet med poolen, alla bilarna och mina krossade drömmar bakom oss och flyttade in i en lägenhet på andra sidan stan. Jag hamnade snart i en depression så mörk att jag inte trodde det var möjligt. Jag hade aldrig tidigare upplevt en sådan otrolig ensamhet. Vissa dagar blev allt ansvar för min lilla son alldeles överväldigande och jag skakade av rädsla.
Min familj och mina vänner kom förbi för att hjälpa mig, men det återstod trots det så väldigt många timmar på dagarna som fylldes med mina mörka tankar. Jag grät ofta men jag såg alltid till att min son aldrig fick se mig gråta. Jag bestämde mig tidigt för att han inte skulle drabbas av min sorg. Någonstans inom mig lyckades jag alltid hitta ett leende när jag var med min son.
De första tre månaderna av min sons liv passerade i en dimma av tårar. Jag återvände till jobbet och försökte dölja för alla mina kollegor vad som pågick. Jag skämdes, även om jag inte riktigt visste varför.
En lördag morgon när min son var fyra månader gammal slog jag i botten rejält. Jag hade precis haft en ny smärtsam diskussion med min make och han hade stormat ur min lägenhet. Min son sov i sin säng och själv satt jag på golvet i badrummet, ihopkrupen som en boll och gungade fram och tillbaka. ”Jag vill inte leva mer, jag orkar inte mer” mässade jag för mig själv. Tystnaden runt mig var överväldigande.
Men jag tror högre krafter var med mig den dagen. För när jag hade mässat klart satt jag bara där i tystnad medan tårarna rann nerför mina kinder. Jag vet inte hur länge jag satt där, men från någonstans inom mig kom en styrka jag inte hade känt tidigare. Då tog jag ett beslut att förändra mitt liv och ta kontroll. Jag tänkte inte längre ge min make möjligheten att påverka mitt i en negativ riktning. Jag insåg att när jag la så mycket kraft på honom så gjorde det mitt liv så oerhört mycket sämre.
Samma dag packade jag en väska till mig och min son och vi åkte till min bror för att spendera helgen. Det var min första resa tillsammans med min son och jag kände mig både stark och självständig. Jag minns hur jag skrattade, pratade och sjöng med min son under den två timmar långa resan. Det var under vår resa jag insåg vilken räddare min son hade varit för mig under alla dessa månader. Vetskapen om att han var där varje och att han behövde mig var det som fått mig upp ur sängen varje morgon. Han var verkligen mitt mirakel.
Från den dagen tvingade jag mig själv att fokusera på den kraft och styrka som fått upp mig från badrumsgolvet. Att fokusera på de positiva sakerna i livet hade verkligen gjort skillnad i mitt liv. Plötsligt ville jag skratta igen och jag njöt äntligen av att vara bland människor.
Kort efter att jag och min son flyttat ut ur huset började jag gå hos en psykolog, något jag fortsatte med under en lång tid efter min depression. Jag minns den sista frågan min psykolog ställde mig innan jag slutade gå till henne: ”Vad har du lärt dig?”
Jag tvekade inte en sekund när jag svarade: ”Jag har lärt mig att lycka måste komma inifrån.”
Det är den här läxan jag bär med mig varje dag och som jag verkligen vill dela och sprida till andra. Jag hade gjort misstaget att hänga upp mitt liv på mitt äktenskap och alla materiella ting som kom med det. Jag har lärt mig att jag är ansvarig för mitt eget liv och min egen lycka. När jag fokuserar mitt liv på en annan människa och försöker skapa min lycka enbart runt denna person lever jag inte på riktigt. För att verkligen leva måste jag låta insidan styra och det är då kärleken till en annan människa kan bli en lycka och inte någonting man bara är rädd för att förlora.
Den här historien är en översättning av en historia ur boken Chicken Soap For The Woman’s Soul.
Dela gärna det här vidare om du håller med henne och hjälp till att sprida kraft till de som behöver det.
