Sjuksköterskans känga mot politikerna – efter nödropet i vårdkaoset: ”En käftsmäll”

Coronakrisen gör att det är en ansträngd situation för vår sjukvårdspersonal.

Varje dag får de arbeta under tuffa förhållanden och bära skyddsutrustning när de ska finnas där för de svårt sjuka patienterna som inte längre får träffa sin familj.

Camilla Fernlund är en av många som drabbas hårt av coronaviruset och i ett inlägg skriver hon nu om hur situationen blivit ohållbar.

– Politiker med makt – era brandtal och era klappningar är inget annat än en käftsmäll, skriver hon.

Sjukvårdspersonalen går på knäna runt om i världen.

Varje dag måste de arbeta hårt för att hinna med varje patient, samtidigt som de inte hinner med att faktiskt finnas där för de sjuka.

Bakom skyddsutrustningar försöker de ge det stöd som de coronadrabbade behöver, men det räcker inte till.

Avstånd ska hållas och skyddsutrustningen gör att läkare och sköterskor inte kan alltid ge patienterna det emotionella stöd som behövs.

Högisoleringsrum på infektionskliniken på Karolinska Universitetssjukhuset med anledning av Sveriges beredskap inför coronavirusets spridning. Foto: Claudio Bresciani / TT

””Jag vill inte dö, jag vill inte dö” är rätt påträngande”

Camilla Fernlund arbetar inom sjukvården och vill nu göra ett nödrop innanför väggarna på sjukhuset.

”Mina anklar är svullna, benen så tunga att det knappt orkar bära min kropp. Ryggen värker. Huvuden dånar. Jag försöker stänga av, sluta tänka på denna mardrömslika dag. Det ekar bara i huvudet och den sköra rösten med orden ”jag vill inte dö, jag vill inte dö” är rätt påträngande”, skriver hon på Facebook.

Hon skriver vidare att hon kommer alltid till jobbet med en klump i magen och att hon hinner knappt sätta sig in i vad som har hänt vid senaste passet, innan nya larm kommer in.

”Nya patienter på ingång. Undersökningar som väntar. Jag försöker parallellt svara på ringningar, stämma av med min fantastiska kollega tillika trygga undersköterska hur vi ligger till. Vi är på gränsen att börja skrattgråta, för ingen vet. På och avklädning, svetten rinner längst ryggen och det immar för skyddsglasögonen. Fortsätter frenetiskt komma in på någon helvetesdator och läsa på om den enskilda patienten, blanda antibiotika, börja dela läkemedel”, skriver Camilla.

Tisdag 17/3. Mina anklar är svullna, benen så tunga att det knappt orkar bära min kropp. Ryggen värker. Huvuden dånar….

Posted by Camilla Kaufmann on Friday, March 20, 2020

”Vi gråter och tröstar varandra”

Mitt i allt kaos måste hon samtidigt se till att alla på avdelningen andas, då flera av patienterna är i stort behov av att få syre.

”Det här är vår vardag på infektion. Det här är frontlinjen. Vi var där fr början, med att testa patienter för covid-19 och ta emot och vårda denna patientgrupp. Vi har slitit tillsammans sen dag 1, vi fortsätter slita och stötta varandra. Utrustning krånglar, utrustning saknas, personal saknas, trycket är enormt. För varje dag är det nya direktiv och ett hårdare tryck. Men vi stänger av och bara kör på. Vi gråter och tröstar varandra men skrattar också”, skriver hon.

Hon vill hylla sina fantastiska kollegor som fortsätter kämpa på samtidigt som krisen blir allt svårare att hantera för var dag som går.

Vill se krafttag från politikerna

Camilla hoppas nu att politiker kan få upp ögonen för deras arbete och inse att de är bara människor – inte superhjältar.

”Men jag vill inte bli kallad hjälte. Vi är inte hjältar, vi valde bara att jobba inom sjukvården. Det är detta politikerna måste inse – vi har inga superkrafter och vi kan egentligen inte trolla trots att det känns som att det är exakt det vi gör varenda dag. Vi önskar, vi kräver och vi förtjänar bättre arbetsförhållanden, högre lön och rätt till återhämtning. Vi uppskattar verkligen allt stöd från omgivningen men peppande ord förändrar inte vår arbetssituation, tyvärr”, skriver hon och tillägger:

”Politiker med makt – era brandtal och era klappningar är inget annat än en käftsmäll. Förändring måste ske nu annars väntar uppsägningar, karriärbyten, långa sjukskrivningar och en mörk framtid för svensk sjukvård. Omprioritering av statliga medel och en attitydförändring gentemot vårdpersonalens faktiska värde hade varit en rimlig början”.

Så viktigt att detta lyfts fram! Ni är verkligen hjältar som kämpar på trots att du inte vill bli kallad det Camilla. Sprid gärna vidare hennes uppmaning!