De texter och historier som berör mig mest är utan tvekan de om barn som far illa. Bara tanken på att det finns barn som får stryk eller straffas av sina föräldrar eller andra närstående gör mig både ledsen och förtvivlad.
Jag har inga barn själv, men jag har flera vänner som fått barn och som jag gärna träffar och skämmer bort. Bland det roligaste som finns är att vara barnvakt och då få en inblick i hur barnen har det och vad de gillar att göra.
Den här kvinnan brukade också sitta barnvakt. Men en dag, när hon tog hand om grannens femårige son, gjorde kvinnan en fasansfull upptäckt.
Jag hoppas verkligen att ni läser ända till slutet. Historien visar nämligen hur viktigt det är att stå på sig om man misstänker att något är fel.
Jag var barnvakt för en ensamstående mamma i kvarteret. Hon var ute på middag med sin nye pojkvän. Barnet var en söt och väldigt lugn 5-åring. Själv var jag 15 vid tillfället.
Kvällen gick fint och vi bestämde oss för att rita och pyssla lite. Han sprang upp på övervåningen och hämtade några saxar och kom tillbaka. Jag sa: ”Ta det lugnt, sakta ned. Du ska inte springa med saxarna för det kan vara farligt”. Då släppte han bara saxarna och började tjuta, och sprang till köket i rädsla.
Jag blev otroligt paff och följde efter honom till köket. Han pekade på en låda och mellan snyftningarna fick han fram att det fanns fler saxar där. Men när jag öppnade lådan låg där en kniv med några blodfläckar på. Jag vände mig om igen mot honom och då hade han tagit av sig sina byxor. På hans ben såg jag flera skärsår och ärr, några såg ut att vara gamla och några bara ett par dagar.
Det var en så konstig känsla av förvirring, rädsla och ledsamhet. Pojken hade blivit misshandlad som straff för varenda sak han gjorde fel. Jag sköt igen lådan, satte mig på huk, berättade att jag var ledsen och aldrig skulle göra honom illa och sedan tog vi på honom byxorna.
Det tog sedan kanske 20 minuter att få honom att sluta gråta, lugna ned sig och förstå att jag inte skulle skada honom.
Vi satte oss i soffan och han fick välja tv-program. Jag sa att jag bara skulle ringa ett snabbt samtal men att jag var precis runt hörnet och skulle komma tillbaka snabbt. Han gick med på det, och jag ringde till polisen. Det skulle ta en stund, men de skulle komma, och jag berättade för polisen att grabben fortfarande var skakig och att jag skulle lägga på och gå in till honom.
Men innan jag gick in bestämde jag mig för att låsa alla dörrar till huset. Det var tur, för mamman kom hem före polisen. Jag skickade upp den lille pojken på övervåningen med hörlurar och en surfplatta så att han inte skulle höra vad som sedan hände. Sedan gick jag till dörren och sa åt mamman at hon inte skulle få komma in förrän polisen dök upp.
Hon flippade ur, skrek och försökte bulta upp dörren, gormade åt sin son att öppna för ”annars skulle han få”. Hon gick också runt huset och försökte öppna fler dörrar.
Precis när hon greppade en stor sten och skulle kasta mot ett fönster för att ta sig in dök polisen upp. Mamman släppte stenen och blev än mer hysterisk, skrek åt polisen att jag försökte skada hennes son och gjorde hemska saker. Jag öppnade dörren, och polisen sa åt mig att stå kvar innan en av poliserna sprang fram till dörren. Jag förklarade situationen, men halvvägs in i min redogörelse bröt mamman in och sa att jag var en lögnare och ett monster. Några andra poliser fick kliva in och gripa tag i henne så att jag kunde fortsätta.
Polisen konverserade lite och sa åt mig att jag skulle sätta mig i bilen i väntan på att läkare skulle komma och undersöka pojken. Jag fick också handbojor på mig. Men jag insisterade på att mamma och son inte skulle vara ensamma med varandra, och poliserna förstod till slut att jag talade sanning.
Mamman var vansinnig och vrålade att den skyldige redan var fast. Men kort senare kom läkarna, tittade på pojken och jag blev släppt med tusen ursäkter. Mamman tog min plats i baksätet med handbojor och polisbilen körde i väg.
Dela som en påminnelse om hur viktigt det är att slå larm om man misstänker att ett barn far illa.
