När vi blir äldre är det inte ovanligt att kroppen blir skörare och mer ömtålig. Kanske blir våra muskler lite slappare och händerna darrigare. Detta är inget vi kan ro för utan är helt naturligt och ett tecken på att vi börjar bli gamla. När någon nära oss råkar ut för detta måste vi alltid försöka hjälpa till och visa tålamod, för vi kommer alla en gång att hamna i samma situation. Den här berättelsen handlar om just detta och jag gillar den så mycket då jag tror att den kan fungera som en viktig påminnelse för oss alla. Jag tror den som hittat på berättelsen hade just detta som mål när den skrevs – att få oss alla att tänka till. Och precis som många gånger förut är det ett litet barn som förstår det många vuxna tycks glömma bort. Läs vidare så förstår du vad jag menar.
En skör gammal man bodde tillsammans med sin son, sin svärdotter och deras 4-åriga son. Mannens syn var suddig, hans händer darrade och han vinglade när han gick.
Varje kväll åt familjen tillsammans vid middagsbordet. Men den gamle farfarns skakiga händer och dåliga syn gjorde det ganska svårt för honom att äta. Ärtorna föll av skeden och rullade ner på golvet. När han sträckte sig efter sitt glas med mjölk spillde han ofta över duken på matbordet.
Då detta hände i stort sett varje kväll blev såväl sonen som hans fru irriterade över röran som uppstod vid köksbordet.
”Vi måste göra något åt det här”, sa sonen.
”Ja, jag har fått nog av mjölkfläckar, högljutt smaskande och matrester över hela golvet”, fyllde frun i.
Så, paret satte upp ett litet borde i ena hörnet.
Där fick den gamle mannen sitta själv och äta medan resten av familjen avnjöt sin middag tillsammans vid matsalsbordet. Då den gamle mannen hade haft sönder en tallrik eller två fick han nu sin mat serverade i en träskål i stället. Ibland när familjen sneglade åt den gamle farfarns håll såg de hur han hade tårar i ögonen medan satt helt ensam och åt.
Men detta verkade inte beröra sonen och hans fru, i stället sköt de iväg hårda ord i hans riktning varje gång han tappade en gaffel eller spillde ut lite mat. 4-åringen följde hela dramat i tystnad.
En kväll innan maten fick pappa syn på hur hans lilla son satt och lekte med en hög med träflisor. Så han frågade den lilla pojken: ”Vad är det du bygger för något?”
Pojken tittade på sin pappa och svarade sedan med lugn röst:
”Jag bygger en liten skål till dig och mamma som ni kan äta ur när jag blir vuxen.”
Sedan log den lilla pojken och fortsatte med sitt skapande.
De här orden träffade föräldrarna med sådan kraft att de inte visste vad de skulle svara. I stället rann tårarna nerför deras kinder. Även om inga ord uttalades mellan dem, visste de båda vad de var tvungna att göra. Den kvällen tog mannen sin gamla far i handen och ledde honom försiktigt tillbaka till familjens matbord.
För resten av sina dagar åt den gamle farfarn varenda måltid tillsammans med familjen. Och av någon anledning klagade aldrig mer sonen eller hans fru över en tappad gaffel, spilld mjölk eller över fläckar på duken.
