Om det är något som jag verkligen tycker är fel så är det otrohet. Jag tycker inte att man ska svika någon som man har gett ett löfte till – speciellt om man är i en relation där det finns barn inblandade. Jag vet inte om den här historien stämmer helt och hållet – men jag vill dela den mer er som ett bevis på att om man kämpar hårt så kan man resa sig efter en jobbig tid. Dela gärna den här historien vidare så att fler får ta del av den kraft man som person har inom sig om man bara gör något med hela ens hjärta.
”Mina mamma och pappa var gifta i tio år innan hon upptäckte att han var otrogen. Han bad om hennes förlåtelse och lovade att han aldrig skulle göra det igen. Även om hon var förkrossad över min pappas svek, så gav hon honom en andra chans.
Hon gjorde det för att hon tänkte att det var det bästa för hennes tre söner: hon ansåg att vi behövde vår pappa.
När hon upptäckte att han hade fortsatt affären så försvann det lilla hoppet om att äktenskapet skulle kunna bli bra igen. Mamma klarade inte av mer och sparkade ut honom från huset och ansökte om skilsmässa.
Även om min pappa var ense om skilsmässan, och processen gick smidigt, så var det den svåraste tiden i min mammas liv. Vi barn fick bestämma vem vi skulle bo hos, och vi valde alla tre mamma. Hon hade inte ett jobb. När våra föräldrar var gifta hade de kommit överens om att hon skulle vara en hemmafru.
Även om hon hade tagit en sjuksköterskeexamen i Filippinerna, där mina föräldrar träffades, så fick hon inte arbeta i USA eftersom hon inte hade gjort rätt prov här, ett väldigt svårt prov som personer som har en examen i medicin från utlandet måste ta för att få arbeta i Amerika. Hon hade inget körkort eftersom min pappa inte tyckte att hon behövde ett.
Kollektivtrafiken var väldigt dålig under den tiden så det var väldigt svårt för henne att klara av vardagssysslorna. Ibland var vi tvungna att lifta till mataffären.
Min mammas familj var lång borta i Filippinerna. Jag var fem år, mina bröder var sju och tio år, och vi kunde inte ge henne det stöd som hon behövde. Mamma grät väldigt mycket under den här tiden. Jag kommer ihåg att jag kunde höra henne genom väggen på kvällarna, gråtandes och att hon bad till Gud för hjälp.
När hon hade pratat med min pappa på telefon så grät hon okontrollerat. Varje gång hon gjorde det så bad jag till Gud. För det var det hon hade lärt mig. Jag bad till Gud att min mamma skulle sluta gråta.
Mamma kunde ha valt att vi skulle flytta till Filippinerna för där hade hennes föräldrar det bra ställt ekonomiskt. Men hon ville vara en amerikan, och hon ville att hennes barn skulle växa upp i Amerika.
1979 gick jag fortfarande på dagis, och mina bröder gick i andra och femte klass. De var i skolan hela dagen men jag slutade vid tolv. Strax efter att skilsmässan gått igenom började min mamma ta körlektioner. Jag följde med henne efter dagis varje dag. Efter några månader var hon reda för att ta sitt test, och hon fick sitt körkort.
Hon fick pengar från min pappa för att kunna betala för oss, men det var bara en bråkdel av vad hon skulle tjäna som sjuksköterska. Men hon använde verkligen pengarna på bästa sätt. Hon köpte en gammal bil som hon använde till att köra till en anläggning där hon kunde öva inför att ta testet som skulle avgöra om hon fick jobba med medicin i USA. Hon hade inte läst en enda bok om medicin på tio år men hon bestämde sig för att registrera sig för provet.
Samtidigt som hon tog hand om tre pojkar förberedde hon sig för att ta ett av de svåraste proven i världen. I ett helt år läste hon flera timmar om dagen. Hon läste bok efter bok och sedan pluggade hon i timmar. Hon gick på lektioner två eller tre dagar i veckan. Hon bad till Gud, både i kyrkan och hemma. Hon bad verkligen mycket. Ingenting skulle få stoppa henne.
När det var dags att ta provet körde vi en lång en bit till en annan stad. En av hennes vänner som också kom från Filippinerna följde med oss för att hon skulle också göra provet.
Vi väntade i några månader på resultaten. Mammas kompis fick sina resultat först och hon klarade inte provet. När min mammas resultat kom samlades vi runt om henne när hon öppnade brevet. Hon började gråta. När hon slogs mot tårarna så skrek av glädje: ”jag klarade det mina älsklingar. Jag klarade det! Nu kan vi få allt vi vill ha. Jag är så lycklig!”.
Jag kommer ihåg att jag vid det tillfället tänkte att nu har jag allt jag vill ha: min mamma är glad igen. Från den stunden började hon skratta och le väldigt mycket mer och slutade att ödsla tid på att gråta över min pappa.
Min mamma behövde aldrig predika den viktigaste lektionen i livet. Hon visade oss genom att: hur man kommer tillbaka efter att man fallit, hur allting är möjligt så länge man är villig att arbeta hårt. Hon visade oss att man inte ska ge upp om kärlek. För, även om kärleken kan svika oss ibland, så kommer man till sist hitta den som är rätt för en. Efter att hon hade blivit den kvinna som hon ville bli, blev hon kär i och gifte sig med en man som verkligen vill henne väl. De är lyckligt gifta än i dag.”
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.
