Många säger att hunden är ”människans bästa vän”, men det finns ett par avsnitt i historien som visar att vissa hundar kan vara så mycket mer än bara kompanjoner.
Och den otroliga historien om huskyn Balto visar verkligen hur mycket en hund kan betyda när människan behöver den som mest.
Du kanske har sett eller hört talas om den tecknade Disney-filmen Balto? Det är en av de mest populära filmerna som handlar om en heroisk hund, men alla känner kanske inte till att den bygger på en sann historia?
Den animerade filmen från 1995 har ju dock tagit sig en del friheter jämfört med den verkliga historien, så jag tycker det är på sin plats att berätta vad som egentligen hände, på riktigt.
Och då måste vi gå tillbaka till en smällkall vinter i Alaska, år 1925…
Allting började i den lilla staden Nome, långt ut på Alaskas västkust.
Nome var i början av 1900-talet den största staden i Alaska, men 1925 inträffade en hemsk tragedi.
Barn över hela staden började plötsligt insjukna i difteri, en mycket smittsam sjukdom som ofta leder till döden om man inte får behandling.
Botemedlet mot difteri var serum, men det tog snabbt slut för de 1500 invånarna i staden. Myndigheterna fick panik, en storskalig epedemi var förmodligen bara några dagar bort.
Detta skedde under tuffa vinterförållanden, Nome hade varken hade några snöröja vägar in eller ut och staden var i stort sett avskuren från civilisationen.
Vattnet i hamnen hade också frusit till is och de två flygplan som fanns i Alaska kunde inte användas då temperaturerna var för låga.
Difterimedicinen kunde visserligen fraktas på järnväg från staden Anchorage till Nenana. Men från Nome till Nenana var det 100 mil – enkel väg.
I ett sista rop på hjälp skickade stadens läkare ut en en desperat begäran. Tanken var att ett flertal hundspann skulle köra det 10 kilo tunga paketet från Nenana och frakta medicinen till Nome.
Den 27 januari gav sig det första hundspannet ut i nattens mörker, från Nenana. Det var bitande kallt och termometern visade – 40 grader celcius.
Dagen efter åkte den kända slädhundsföraren Leonhard Seppala ut från Nome för att möta serumtransporten halvvägs.
Sträckan tog normalt sett 25 dagar att tillryggalägga om vädret var bra. Men slädhundarna och förarna hade bara runt sex dagar på sig att få medicinen till Nome.
Leonhard Seppala och hans otroliga team av hundar lyckades möta upp transporten halvvägs och begav sig tillbaka hem mot Nome med den viktiga lasten.
Ledda av den orädda ledarhunden Togo tog de sig igenom snöstormar och förrädiska isflak.
De hundar som drog större delen av dessa sträckor var siberian huskies och under resans gång låg temperaturen på -30 till -40 grader celsius.
Den sista, svåra biten av etappen kördes dock av en av Leonards medhjälpare, norrmannen Gunnar Kaasen.
Kaasen skulle ta den 10 kilo tunga behållaren med serum den sista biten till Nome, där invånarna väntade desperat på hjälp.
Problemet var att Kaasen inte hade någon ledarhund som var lämpad för att leda den sista, riskabla sträckan.
Till slut valde Gunnar Kaasen en oprövad slädhund vid namn Balto, som tidigare ansetts vara en ”byracka” av slädhundsförarna.
Balto hade inte någon erfarenhet av att leda under de farliga förhållanden som rådde, men norrmannen Gunnar Kaasen trodde på honom.
Den sista sträckan blev precis så farlig och oförutsägbar som Gunnar Kaasen och de andra förutspått.
Resan gick ofta i becksvart mörker och under rasande snöstormar. På något sätt lyckades dock Balto hålla kursen, trots att Gunnar ofta inte ens kunde se sin egen hand framför ansiktet i snöyran.
Vid ett tillfälle räddade Balto livet på alla sina följeslagare genom att undvika en isvak i sista sekund, trots att det var totalt mörker.
Efter 5 dagar och över 100 mil på svårframkomlig is lyckades man leverera serumet till den enda läkaren i Nome.
I staden där ytterligare 28 personer har dött av difteri under den fem dagar långa resan, togs Gunnar Kaasen och Balto emot som hjältar.
Tack vare deras mod och offervilja kunde tusentals personer räddas och en epedemi undvikas. Inte en enda människa omkom efter att serumet överlämnats.
Och även om det vara flera personer och hundar inblandade i denna räddningsoperation, så var det Balto som fick stå som symbol för hela den riskfyllda expeditionen.
Balto och hundförarna hyllades av miljoner (inklusive presidenten Calvin Coolidge) och deras resa gav eko i hela USA.
10 månader efter strapatsen restes en staty av Balto, i Central Park. Under statyn står följande:
”Tillägnad den obetvingliga viljan hos de slädhundar som förde serum 100 mil på svårframkomlig is över förrädiska vatten genom arktiska snöstormar från Nenana till det drabbade Nome vintern 1925. Uthållighet. Lojalitet. Rådighet”.
Balto levde ytterligare åtta år efter den ”omöjliga” och dramatiska räddningsoperationen.
Han dog av ålderdom 1933, efter att ha levt ett långt liv som en sann hjälte. Sedan 1973 finns det också en tävling i Baltos ära, Iditarod Trail Sled Dog Race, där hundspannen tar samma väg som Kaasen tog, en 1868 kilometer lång resa.
Visst är detta en fantastisk historia som förtjänar att få ännu större spridning?
Nu tycker jag vi tillsammans hjälps åt att dela Baltos berättelse på Facebook, så att alla våra vänner också får chansen att hylla denna modiga hjälte!
