Den här historien har jag sett på flera olika sajter genom åren och jag tror att den är påhittad för att lära oss något om livet. För inte sällan tvingas finns det människor som tvingas gå igenom riktigt tuffa saker i livet, men trots detta vägrar de låta sig brytas ner och låter sig aldrig bli bittra. Den här berättelsen är ett riktigt fint exempel på detta. En kvinna bestämmer sig till sist för att skilja sig från sin våldsamma make men hon har ett krav på sin advokat som hon vill att han uppfyller under hela skilsmässoförhandlingen: det får inte bli en otrevlig eller bitter skilsmässa. Och det som händer i slutet förklarar verkligen allt.
Jag arbetar som skilsmässoadvokat. Ibland känns det verkligen som att jag sett och hört allt. Men för ungefär tio år sedan kom en kvinna in på mitt kontor med en helt ny historia. Och varken mitt liv eller mitt företag har varit detsamma sedan dess.
Hennes namn var Barbara och hon såg ut som vilken kvinna som helst. Jag gissade att hon var ungefär 19 år gammal och ganska oskuldsfull.
Jag hade fel. Hon var 32 år gammal och hade fyra barn i åldrarna 3 till 9 år. Jag har hört många brutala historier under mina år men det fysiska och psykiska lidande hon hade fått utstå från från sin make gjorde mig illamående.
Men hon sammanfattade ändå sin historia med att säga:
”Du förstår, det är inte bara hans fel. Mina barn och jag har fortsatt att leva såhär på grund av mina beslut: jag tar ansvar för det. Jag har vetat att slutet på mitt lidande inte kommer förrän jag säger att jag lidit tillräckligt, och nu har jag tagit det beslutet. Jag bryter cirkeln.”
Jag hade jobbat som advokat i 15 år, och jag måste erkänna att mitt huvud fylldes med stor tillfredsställelse när jag tänkte på att sätta dit den här killen ordentligt.
”Tror du på förlåtelse?”, frågade hon mig.
”Ja, självklart gör jag det. Jag tror att det man ger får man också tillbaka och om vi försöker att göra rätt saker kommer bra saker tillbaka till oss. De av mina klienter som inte har kunnat förlåta har bara gjort det värre för sig själva.”
De här orden hade jag sagt så ofta att de i stort sett kom av sig själva. Och ändå, om någon hade rätt att vara fylld av ilska så var det Barbara.
”Jag tror på förlåtelse också. Jag tror att om jag fortsätter att vara arg på min make kommer det bara att ge bränsle till vår konflikt och mina barn är de som kommer att må dåligt av det”, förklarade hon.
Sedan log hon med hela ansiktet och fortsatte: ”Problemet är att barn är väldigt smarta. De märker om jag verkligen har förlåtit deras pappa eller om jag bara säger tomma ord. Så jag måste verkligen få ut min ilska på något sätt. Och det är nu jag behöver en tjänst från dig.”
Jag lutade mig fram över mitt skrivbord och fortsatte:
”Jag vill inte att den här skilsmässan ska vara bitter eller hatisk. Jag vill inte att all skuld ska hamna på honom. Det jag vill mest av allt är att verkligen förlåta honom och att du och jag beter oss korrekt under hela skilsmässan.” Hon tog en konstpaus, såg mig i ögonen och fortsatte: ”Och jag vill att du lovar mig att vi verkligen beter oss korrekt under alla förhandlingar.”
Jag måste erkänna att det är kravet gick emot mina advokatstrategier. Men på ett personligt plan passade det som handen i handsken.
”Jag ska göra mitt bästa”, svarade jag.
Det visade sig att det inte skulle bli lätt. Barbaras make hade inget intresse i att sköta det här snyggt. Den kommande tiden var fylld av hans usla behandling av henne och han struntade upprepade gånger i att betala understöd till Barbara. Det fanns till och med gånger när hon kunde ha fått honom slängd i fängelse men hon lät aldrig det hända.
Efter ännu en förhandling i rätten, som domaren dömde till hennes fördel, fångade hon mig i korridoren: ”Du har hållit ditt löfte. Jag erkänner att det funnits gånger när jag har velat skälla ut dig för att du tvingat mig att hålla fast vid min ursprungsplan. Jag undrar fortfarande om det är värt det, men tack för all din hjälp.”
Jag förstod precis vad hon menade. Enligt min uppfattning hade hennes ex-make bettet sig rent uselt och hade brutit mot mängder av överenskommelser. Trots detta hade hon aldrig svarat med ilska.
Flera år efter skilsmässan hittade Barbara till sist sitt livs stora kärlek. Och även om förhandlingarna i rätten sedan länge var över fick jag alltid ett julkort från henne varje år där hon berättade hur hon och familjen hade det.
Så en dag, ungefär tio år efter vårt första möte, fick jag ett samtal: ”Hej, det är Barbara. Jag skulle vilja komma förbi och visa dig någonting.”
”Självklart”, svarade jag.
”Vad är det nudå”, tänkte jag. Håller hennes ex-make fortfarande på och ställer till med bekymmer för henne och familjen?
Men när Barbara klev in på mitt kontor förändrades min uppfattning direkt. In kom en vacker, strålande kvinna som utstrålade långt mycket mer självförtroende än första gången jag träffade henne för tio år sedan.
När jag reste mig för att ta henne i hand sträckte hon över ett foto på hennes son från hans sista år på högstadiet. Han var klädd i fotbollskläder och hans pappa stod bredvid honom på bilden. Pojken tittade med stolta ögon på sin mamma som stod på hans andra sida med ett varmt leende på läpparna. Från julkorten jag fått visste jag att pojken precis hade tagit examen från en fin och känd privatskola.
”Det här var precis efter att han gjort det avgörande målet i mästerskapen”, förklarade hon. ”Sa jag att det målet gjorde att hans lag blev rankat som nummer ett i hela landet?”
”Jag tror jag hörde något om det”, låg jag tillbaka.
”Läs på baksidan”, sa Barbara.
Jag vände på fotografiet för att se vad hennes son hade skrivit:
Mamma,
Jag vill att du ska veta att du har varit den bästa mamma och pappan en pojke någonsin kan ha. Jag vet detta därför att jag vet också hur vår pappa gjort sitt bästa för att göra våra liv till ett rent helvete. När han vägrade att betala underhåll för vår skolgång jobbade du extra för att alla vi barn skulle ha råd med skolan. Jag tror att det bästa du gjort var de saker du undvek att göra. Du talade aldrig elakt om pappa. Du sa aldrig att han hade andra ”nya” barn att ta hand om, men det berättade han.
Med all kärlek jag kan ge tackar jag dig för att du inte uppfostrade oss i ett hem där den andra föräldern framställdes som ond. Något som jag vet att mina vänner med skilda föräldrar har upplevt. Pappa är och har alltid varit en idiot, jag vet det, inte på grund av dig utan för att han valt att vara en. Jag älskar er båda (du skulle antagligen läxa upp mig om jag sa att jag inte älskade pappa), men jag älskar, respekterar och beundrar dig mer än någon annan människa på den här jorden.
Kärlek,
John
Barbara titta på mig med två varma och lyckliga ögon. Och vi visste båda att allt det vi gjort hade varit värt det.
Om du precis som jag tycker att den här mamman förtjänar all kärlek i världen för allt hon gjort för sina barn får du mer än gärna klicka på gilla här under.
