Ni vet hur det känns – och ni vet hur man skäms för att man känner det. Det liksom hugger till i bröstet när man ser sina vänners semesterbilder på sociala medier, och magen liksom knyter sig över bästa kompisens välbetalda befordran. ”Gud, vad kul! Du är så värd det!” säger vi medan vi samtidigt inte kan undgå att tänka något annat. ”Vad gör jag för fel? Varför kan inte det där hända mig? Egentligen kan vi inte hjälpa det. Avundsjuka är en fullt naturlig känsla och något som finns djupt förankrat inom oss. Men vi måste försöka tänka till ibland. Det här klippet hjälpte mig att göra just precis det.
Först gör det ju bara så ont i en när man får höra de elaka rösterna håna den fattiga pojken. Man kan nästan ta på hur utanför han känner sig och vilka sår glåporden river upp. Vem kunde tro att vändningen som kommer skulle vara det verkliga slaget i magen när det visar sig att han är den lyckligt lottade – och inte den till synes välbärgade pojken på bänken?
”Jag vill vara som honom” säger pojken med de trasiga skorna, men vad vet vi egentligen om andra människor? Självklart är det här exemplet extremt, då inget barn i världen ska behöva vara utan ett hem. Ingen kan kalla barns önskan om att få leva ett bra liv för avundsjuka, men någonstans tror jag ändå den här filmen använder sig av exemplet för att man vill vara övertydlig.
Det är så lätt att titta på andra och bara se vad de har medan vi samtidigt förstärker vad vi själva saknar. Vi skulle nog må mycket bättre av att bara vara tacksamma istället.
Det här klippet kryper verkligen under skinnet på en och jag tänker att jag tänker att jag från och med nu alltid ska försöka glädjas. Både åt vad jag har och vad andra har.
Vill du ha fler artiklar som denna i ditt flöde så klickar du bara på gillaknappen nedan.
