När jag var ung brukade mina föräldrar ofta föreläsa för mig om hur jag borde bete mig i livet. Ofta hade de rätt och inte sällan hade de viktiga poänger att förmedla till mig som till exempel att jag måste tänka mig för när jag befinner mig i olika situationer. Men ibland kunde jag känna att det hade varit skönt om de hade lyssnat i stället för att bara föreläsa för mig om hur jag ska ta mig an livet. Den här berättelsen, som jag tror är påhittad och skriven just för att påminna alla föräldrar om detta faktum, tycker jag därför är helt briljant. Läs nedan så förstår du vad jag menar.
De flesta vet antagligen hur det känns när man får ett telefonsamtal mitt i natten och det här samtalet var inte annorlunda. Medan jag vinglade upp till de intensiva ringtonerna kastade jag ett öga på de röda siffrorna på min digitala klocka: midnatt. Mängder av tankar for genom skallen medan jag sträckte mig mot luren.
”Hallå?”
Mitt hjärta dunkade. Jag kramade telefonen allt hårdare och tittade på min make som nu hade vaknat och låg vänd mot mig i sängen.
”Mamma?”
Jag kunde knappt höra den viskande rösten över den knastriga linjen. Men jag började omedelbart tänka på min dotter. När rösten från en desperat ung flicka blev tydligare på linjen sträckte jag mig mot min make och kramade om hans handled.
”Mamma, jag vet att det är sent, men säg… säg ingenting innan jag är klar. Och innan du frågar, ja, jag har druckit. Jag körde nästan av vägen för några mil sedan och…”
Jag tog ett djupt andetag, släppte taget om min make och tryckte handen mot min panna. Fortfarande sömndrucken försökte jag hålla tillbaka panikkänslorna i kroppen. Någonting stämde inte.
”…jag blev rädd. Allt jag kunde tänka på var hur ledsen du skulle bli om en polis kom hem till er och berättade att jag var död. Jag vill… komma hem. Jag vet att det var fel att rymma iväg. Jag vet att ni oroat er otroligt mycket. Jag borde ha ringt för flera dagar sedan men jag var rädd… rädd…”
Snyftningar från andra änden strömmade över telefonlinjen och träffade mig rätt i hjärtat. Omedelbart såg jag min dotters ansikte framför mig och mina dimmiga tankar började äntligen klarna: ”Jag tror…”
”Nej! Snälla låt mig prata klart! Snälla!” bad hon, mer desperat än arg. Jag tog en paus och funderade på vad jag skulle säga. Innan jag kunde komma på ett svar fortsatte hon: ”Jag är gravid, mamma. Jag vet att jag inte borde dricka nu… speciellt inte nu, men jag är rädd mamma. Så rädd!” Rösten brast igen och jag bet mig i läppen och kände hur mina ögon fylldes med tårar.
Jag tittade på min make som satt tyst på sängkanten bredvid mig och mimade fram ”vem är det?”, jag skakade på huvudet och när han inte fick något svar hoppade han ur sängen och lämnade rummet. Sekunder senare återvände han med den bärbara telefonen mot örat.
Hon måste ha hört klicket på linjen när han anslöt sig till samtalet för hon frågade: ”Är du fortfarande där? Snälla lägg inte på! Jag behöver dig. Jag känner mig så ensam.”
Jag höll för telefonen och stirrade på min make för att få något slags råd på vad jag skulle säga. ”Jag är här, jag skulle inte lägga på”, svarade jag sedan.
”Jag vet att jag borde berättat för dig, mamma. Men när vi pratar säger du bara till mig vad jag ska göra. Du läser alla de här spalterna om hur man som förälder ska prata om sex och så vidare, men allt du gör är bara att prata. Du lyssnar aldrig på mig. Du låter mig aldrig berätta för dig hur jag känner. Det är som att mina känslor inte är viktiga. Bara för att du är min mamma tror du att du har alla svar. Men ibland behöver jag inga svar, jag behöver bara någon som lyssnar.”
Jag svalde klumpen i halsen och stirrade på en tidning på mitt nattduksbord. Sidan som var uppslagen hade rubriken ”Så pratar du med ditt barn”. ”Jag lyssnar”, viskade jag till svar.
”Du vet, när jag äntligen fick kontroll på bilen där på vägen började jag tänka på bebisen och att ta hand om det. Sedan såg jag den här telefonkiosken och det var som att jag kunde höra din röst i huvudet, föreläsande om hur man inte borde köra med alkohol i blodet. Så jag ringde efter en taxi. Jag vill komma hem.”
”Det är bra, älskling” sa jag medan jag kände lättnaden svepa genom kroppen. Min man kom närmre, satte sig ned bredvid mig och la sin hand på min. Jag kände på hans beröring att han tyckte jag sa och gjorde rätt sak.
”Men du, jag tror att jag kan köra nu”, sa hon.
”Nej! Snälla vänta på taxin! Lägg inte på förrän jag kan höra att taxin kommer”, sa jag med så bestämd röst jag bara kunde.
”Jag vill bara komma hem mamma.”
”Jag vet. Men snälla gör som jag säger bara. Vänta på taxin är du snäll”, sa jag medan jag skräckslaget lyssnade på tystnaden. När jag inte hörde henne svara bet jag mig i läppen och slöt mina ögon. På något sätt måste jag stoppa henne från att köra.
”Nu kommer taxin.”
Inte förrän jag i bakgrunden hörde någon ropa om taxin kände jag hur all min anspänning släppte.
”Jag kommer hem, mamma.”
Hon la på och telefonen blev tyst. Med tårar rinnande nerför mina kinder gick jag ut i hallen och gick och ställde mig i min 16-åriga dotters dörröppning. Det tysta mörkret hängde tyst över rummet. Min make kom upp bakom mig, la sina armar om mig och vilade sin haka på mitt huvud. Jag torkade tårarna från mina kinder. ”Vi måste lära oss att lyssna”, sa jag.
Han vänder på mig så han kunde se mitt ansikte. ”Vi kommer att lära oss.” Sedan tog han in mig i sin famn och höll mig nära sitt bröst. Jag lät honom hålla om mig en lång stund. Sedan drog jag mig tillbaka och stirrade på min dotters säng. Han tittade på mig i några sekunder och frågade: ”Tror du att hon någonsin kommer förstå att hon hade ringt fel nummer?”
Jag tittade på vår sovande dotter och sedan på min man igen. ”Kanske ringde hon inte så fel ändå.”
”Mamma, pappa, vad gör ni?” hördes en röst mumla från sängen. Jag gick fram till min dotter som nu hade satt sig upp i mörkret.
”Vi övar oss”, svarade jag.
”Övar på vad?” mumlade hon med trött röst och la sig ner i sängen igen.
”Att lyssna”, viskade jag tillbaka medan jag smekte henne över kinden.
Om du precis som jag tyckte den här berättelsen kan lära alla föräldrar något oerhört viktigt får du gärna trycka på gilla och dela här under.
