Quinten Douglas Wood var en glad, sprallig och kärleksfull pojke. Hans svåra handikapp var aldrig något hinder. Hans bror och syster var hans bästa vänner. Men en pappa som behandlade honom illa och socialarbetare som inte gjorde sitt jobb förstörde allt. Det här är systern Valeries berättelse om en mardröm som aldrig tog slut – och hur hon vill att världen ska minnas hennes älskade bror Quinten och hans eftermäle.
”För nio år sedan träffade jag min biologiska pappa och fick veta att jag hade två lillebrorsor. Tre dagar efter att jag träffat dem, frågade vår pappa om de kunde bo hos mig medan han jobbade utomlands. Det här var vår första natt tillsammans. De var sex och sju år gamla då. Jag var 19. På grund av att vi bara hade träffats tre dagar innan jag fick ta ansvaret över dem, så är den kärlek jag känner till dem mer som en förälder och mindre som en syster. Det här är Quinten. Han var sju år när han flyttade in hos mig. Quinten föddes med en väldigt sällsynt sjukdom som gör att han varken kan gå, prata eller ta hand om sig själv.
Men han var ändå världens gladaste lilla kille. Han skrattade och fnissade åt allt. Han älskade musik, och vatten, att bli omhållen och mysa, och snurra. Han ville bli behandlad som en POJKE, inte som en skör bebis – och han var inte SJUK eller skör – vi behövde bara ha sunt förnuft och hålla koll på vissa saker. Han grät aldrig NÅGONSIN – förutom när han låtsades gråta för att få mer godis.
Så fort Quinten åkte någonstans, så var Cameron också där. Även om han var lillebror, så var Cameron Quintens livvakt. Han slogs för honom, han berättade sina hemligheter för honom, han kramade honom när han var ledsen. När han började i skolan var jag faktiskt tvungen att ge honom hemundervisning för att han inte fungerade i en vanlig skola – han var för orolig över vart Quinten var och om han var okej.
Det här är Quinten på hans födelsedag. Jag gav honom en gräddtårta för att undvika alltför mycket kladd – men han bestämde sig för att äta chokladtårta. Så han sträckte sig över bordet, drog till sig tårtan och högg in! Det var sån Quinten var. Man trodde att det var utom räckhåll för honom, men så fort man tittade bort så satt han där och mumsade på det han allra mest ville ha.
Efter fyra år där jag tagit hand om dem nådde jag till slut vägs ände. Jag klarade inte av det längre, varken känslomässigt eller ekonomiskt. Pappa skickade pengar, men jag var fortfarande tvungen att arbeta. Att anlita hjälp i hemmet – som jag hade råd med – på dagtid var i princip omöjligt. Och Cameron hade kommit upp i en ålder då han behövde sin pappa. Så jag frågade pappa om han kunde komma hem och ta hand om dem. Den här bilden är från när jag sa farväl til dem på flygplatsen. Ibland känns det som att det här var den senaste gången jag var vid liv.
Efter två år utomlands med pojkarna flyttade pappa hem. Jag var överlycklig. De bodde bara fyra timmar från mig, och jag kunde hälsa på när jag ville. De var 12 och 13 år. Men efter en tid märkte jag att Quinten började bli väldigt blek och smal… och han var inte glad längre.
Jag försökte komma hem oftare. Men varje gång jag gjorde det så fanns ingen mat i kylskåpet, huset var smutsigt och alla var så… ledsna. Jag fyllde kylskåpet med mat och varje gång jag var där var det enda jag hann med att städa huset. Nästa besök var det samma visa om igen. Pojkarna fortsatte att bli förkylda och sjuka. Förkylningar som aldrig försvann, men vår pappa tog dem aldrig till en doktor.
Jag förstod att pappa hade slutat bry sig. Cameron, som var 14 år då, fick bära hela bördan. Han lagade mat, tog hand om Quinten och sig själv – allt från blöjbyte till bad.
Pappa misshandlade också Cameron. Både fysiskt och psykiskt. Efter att jag förstått det gjorde jag något av det svåraste jag någonsin har gjort. Den 17:e december 2012 anmälde jag min pappa för barnmisshandel.
En socialarbetare besökte pojkarnas skola och intervjuade Cameron. Han berättade att han lämnades ensam för att ta hand om Quinten varje dag. Att hans pappa misshandlade honom och att det aldrig fanns någon mat i huset. Hon lovade dem, och lovade mig, att hon skulle besöka hemmet och göra ytterligare en koll. Jag väntade i tre veckor. Jag ringde konstant Camerons telefon för att höra om hon hade varit på besök. Men hon dök aldrig upp. Cameron berättade för mig att han höll om Quinten varje dag och sa till honom: ”Ha bara tålamod, Bubby. Syrran skickar hit någon som kommer att rädda oss.”
Men ingen kom.
Jag fick verkligen kämpa för att inte köra dit och hämta dem. Den här socialarbetaren hade tydligen bestämt sig för att julshopping eller nåt sånt var viktigare än att rädda mina bröder från det här helvetet. Men varje gång jag ringde socialen sa de åt mig att vara tålmodig. Att någon snart skulle komma, och om jag åkte dit och hämtade pojkarna så skulle jag bli anmäld för kidnappning. Och eftersom jag inte bodde i samma stad så skulle det betecknas som ett grovt brott och jag skulle adrig se pojkarna igen – de hade omedelbart hamnat hos deras pappa igen.
Runt nyårsafton blev Quinten sjuk igen. Och ännu en gång så fick han inte hjälp av någon läkare. Det enda vår pappa gjorde var att köpa tabletter som skulle hjälpa mot förkylningen och sedan sa han åt Cameron att ge de till Quinten. Den tredje januari ringde Cameron mig, helt hysterisk, och sa: ”Något är fel – han blir inte bättre. Han äter inte, han gråter och jag kan inte få honom att sluta.”
Han höll telefonen mot Quintens öra, och jag sa till honom: ”Bubby, jag älskar dig. Nu måste du bli bättre. Jag kommer i morgon och jag ska krama dig så hårt och ta med dig hem till mig. Allting kommer att bli bra.” Cameron sa att Quinten log och slutade att gråta när han hörde min röst. Både jag och Cameron bönade och bad vår pappa att ta Quinten till ett sjukhus. Han sa att han skulle göra det samma kväll – det gjorde han inte.
Så jag och min man bestämde oss för att åka dit vid lunchtid dagen efter, ringa polisen och säga till dem: ”Antingen tar ni hand om pojkarna, eller så låter ni oss ta med de hem, men de måste därifrån.”
Jag sa till Cameron att hålla om Quinten, att vagga honom, stryka honom över håret. För även om medicin inte får dig att må bättre så kan kramar och kärlek ibland ge den effekten. Så Cameron flyttade hans madrass till vardagsrummet bredvid soffan där Quinten sov för att hans säng var full av kissfläckar. Om du zoomar in på kartongen i den här bilden så kan du se torkad avföring. Det var bokstavligt talat sopor över hela huset.
På morgonen den fjärde januari vaknade Cameron upp – och Quinten var död. Cameron höll hans hand när han somnade, och när han vaknade var Quinten alldeles kall. Han sprang efter pappa som alltid satt framför datorn i sovrummet. Pappa försökte med hjärt-lungräddning, men det funkade inte. När sjukvårdarna kom sa de att han varit död i tre timmar. I den här soffan dog Quinten. Om du zoomar in på bilden kan du se missfärgningarna från hans kiss. Soffarn var bokstavligt talat neddränkt i urin. Om du satte dig i den skulle kläderna börjat lukta – och lukten stannat kvar till och med efter en tvätt. För ett tag sedan fick vi veta att medan de väntade på ambulansen tvingade pappa Cameron att byta blöja på Quintens döda kropp för att dölja det fakutm att han var dränkt i sin egen smuts.
Jag jobbar dygnet runt för att rättvisa ska skipas. Pappa måste hamna i fängelse – så är det bara. Det spelar ingen roll hur deprimerad man är. Det krävs ett monster för att ignorera dina barns väg mot döden. Tyvärr, på grund av att ingen gjorde jobbet och dokumenterade missförhållandena, så ser det ut som pappa mycket väl kan klara sig undan det här.
Det här är det första jag någonsin har publicerat om det här. Jag ville få ut det här för att påminna alla om att även om du bara TROR att ett barn behandlas illa – SÄG TILL. Speciellt om barnen är handikappade. Många människor tänker handikappad = sjuk. Och så är det INTE!!! Du kanske är deras enda röst. Tänk inte på att deras föräldrar är dina vänner, eller att det är en släkting, att du kanske drar igång någonting jobbigt. Du kan vara den enda som förhindrar en ung pojke från att tvingas stå vid en kista och säga farväl till sin bror för sista gången.
Men jag vill också att folk bara ska komma ihåg honom. Hans namn var Quinten Douglas Wood, och han är det bästa som någonsin har hänt mig. Hans leende gjorde min dag. Så snälla, dela det här med dina vänner, uppmärksamma det. Jag vill bara att världen ska komma ihåg en liten pojke som annars kommer att bli helt bortglömd.
Vila i frid, min söta lilla pojke, jag älskar dig.”
Valerie startade en namninamling som fick ett enormt genomslag. Över en halv miljon människor skrev på. Och hennes kamp för att skipa rättvisa lyckades. Pappan blev dömd på två punkter för vanvård av barn. Socialarbetarna som ingorerade familjens fall fick sparken. Och i delstaten Oklahoma, USA, infördes en ny lag: ”The Quintens Douglas Wood Act of 2014.”
Den innebär att, enligt lag, måste socialfall som involverar handikappade barn prioriteras.
Publicerad av Newsner familj, gilla gärna
