Godhet föder godhet. Det var vad den här unge killen tänkte när hans lärare bad sina 12-åriga elever att åtminstone försöka förändra världen. Historien får mig att vilja återgälda den goda gärningen om och om igen. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Jag delar den här med er för att jag tror att vi tillsammans kan göra världen till en bättre plats. Jag hoppas ni känner likadant, och vill dela vidare den här berättelsen.
Den 12-åriga pojken kom till skolans samhällslektion efter sommarlovet. Framme vid katedern stod en person han aldrig tidigare sett.
– Jag är er nye lärare, sa en man i medelåldern.
Och den nye läraren var inte blygsam – han gick rakt på sak. Han introducerade sig själv och började omgående prata om att alla i klassrummet är framtiden. Att de här 12-åringarna en dag kommer att ärva den här planeten från sina föräldrar. Den 12-årige pojken, en pojke med många frågor och funderingar, lyssnade nyfiket. En stund senare var läraren beredd att avsluta lektionen. Men, han hade en uppgift till alla elever. En löpande uppgift som gällde terminen ut.
– Jag vill att alla ni här inne ska genomföra någonting som ni tror kan förändra världen. En uppfinning, en idé, vad som helst. Vid terminens slut har vi en genomgång där vi pratar om vad vi har genomfört.
Han ville få dem att tänkta stort. I princip utopiskt. Han visste att det var en omöjlig uppgift, men han trodde att den här typen av frågor föder fantasi och att det därför, oavsett resultat, gynnar eleverna.
De allra flesta eleverna skrattade. De skämtade om att uppfinna knäppa saker. Den 12-årige, nyfikne, pojken satt i sina egna tankar. Han hade fått en idé.
Direkt efter skoldagens slut cyklade pojken hemåt. Full av entusiasm av den nye lärarens uppgift. Han tyckte sig ha kommit på en briljant idé som mycket väl kunde förändra världen.
– Men om jag ska förändra världen har jag bråttom. Jag måste börja direkt, sa han tyst för sig själv.
Sagt och gjort. Han visste att hans ensamstående mamma jobbade sent och att han skulle vara själv i huset fram till klockan 2 på natten. Det var perfekt för hans inledning på operation ”Förändra världen”. Eller som han själv kallade det: ”Skicka vidare”.
I stället för hem cyklade pojken till ett närliggande område där uteliggare och missbrukare brukade hålla till. Väl vid området var det få på plats, men han såg en yngre man ligga och sova vid ett gathörn. Han tog mod till sig och gick fram.
– Jag vill att du följer med mig hem.
– Va? utbrast uteliggaren.
– Jag har mat hemma så det räcker och blir över. Och jag har en plan som jag tror kan förändra världen. Jag vill gärna dela den med dig, sa pojken.
Uteliggaren, utsvulten och sliten, tackade ja till förslaget och vandrade hemåt med pojken. När de kom hem fick han äta hur mycket han ville. Pojkens mamma hade som vanligt ställt fram matlådor han kunde värma, men i stället var det uteliggaren som åt upp allting. När han ätit färdigt förklarade pojken hans idé ”Skicka vidare”.
– Om världen ska bli bättre måste vi göra goda gärningar. Vara snälla mot varandra, och inte bara mot de vi känner, utan också mot främlingar som behöver en hjälpande hand, sa pojken.
Han förklarade den gyllene regeln: Om någon gör en god gärning för tre personer, måste var och en av dem göra en god gärning för tre andra personer. Och på det sättet skulle bollen vara i rullning.
Uteliggare kliade sig i huvudet och funderade en liten stund. En aning förvirrad svarade han:
– Men vad kan jag göra för dig?
– Är du bra på bilar?
– Jag jobbade som bilmekaniker för en massa år sedan.
– Bra. Då kanske du kan laga mammas bil, svarade pojken.
Den kvällen gick pojken och la sig med ett leende på läpparna. Bilen var lagad, uteliggaren hade fått en sovplats på en madrass i garaget och ”Skicka vidare” hade börjat.
Dagen efter vaknade pojken av ett skrik från garaget. Mamman hade upptäckt uteliggaren och var rasande. Pojken kom springande och stoppade henne från att sparka ut honom. Efter några kaosartade minuter lugnade mamman ner sig och fick idén om ”Skicka vidare” förklarad för sig. Hon tyckte det var gulligt, men tänkte också att en 12-åring inte kan förändra världen genom att ta hem en uteliggare och låta han laga hennes bil.
Den andra goda gärningen han tänkte genomföra var för hans mamma. Hon hade ett bra liv tillsammans med sin son. Ja, allt var bra, förutom en sak: Relationen med hennes egen mamma. Sen många år tillbaka hade de ingen kontakt över huvud taget efter ett bråk som den 12-årige pojken knappt förstod vad det handlade om. Men så var det, och en dag efter skolan cyklade han en bra bit till sin mormor för att lösa problemet – och sprida idén om ”Skicka vidare”.
Två timmar hos mormor räckte. Hon lovade, nästan, att hon skulle återuppta kontakten med sin dotter och försöka få det att fungera. Och idén om ”Skicka vidare” tyckte hon var förbluffande smart för att komma från en 12-åring.
Vid terminens slut samlades eleverna i klassrummet för en genomgång av uppgiften som ingen tagit på allvar. Ja, förutom en.
– Har vi någon som vill börja presentera vad hon eller han har gjort för att förändra världen, sa läraren.
Pojken med idén om ”Skicka vidare” var snabb med att räcka upp handen och gå fram till katedern. Han trodde fortfarande på sin idé, men var ledsen över vad han ansåg varit ett stort misslyckande. Han förklarade för klassen. De flesta flamsade och levde om, det var trots allt terminsavslutning, men läraren lyssnade storögt. Han var väldigt imponerad och frågade om han trodde att han lyckats med projektet under det här halvåret.
– Nej. Det har jag inte. Det enda jag gjorde var att ta hem en uteliggare som fick mat och sovplats. Inte ens mormor och mamma har blivit sams.
Läraren tröstade med att säga några väl valda ord om tålamod, och fortsatte sen att gå igenom de något mindre utopiska idéerna.
När mamman hämtade upp den 12-årige pojken skulle de åka och äta pizza för att fira avslutningen. På vägen dit berättar mamman något som hon vet att hennes son kommer att bli väldigt glad och stolt över.
– Jag och mormor har löst våra problem. Vi har pratat och pratat, och nu har vi äntligen bestämt oss för att börja umgås igen. Precis som det var förr, berättar hon och han blir jublande glad.
Men bara sekunder senare ser mamman hur hon missar ett rödljus – och kolliderar med en annan bil.
En vecka senare sitter hon med mormor i huset som nu är tomt på liv och glädje. Mamman överlevde bilolyckan – men det gjorde inte hennes 12-årige son. Hon är utom sig av sorg. Hon vet inte vad hon ska sig till. Mormor berättar då en historia om en pojke som hade ett hjärta av guld och såg goda gärningar och möjligheten att förändra världen på ett positivt sätt som sin viktigaste uppgift, trots hans ålder.
– Titta ut genom fönstret, säger mormor plötsligt.
Genom fönstret ser mamman hur hundratals personer har samlats. Uteliggaren som lagade bilen är där, läraren är där. Ja, alla i den lilla staden hade samlats utanför huset med tända ljus och blommor för att hedra den 12-årige pojken.
För alla hade hört om ”Skicka vidare” och inspirerats. Uteliggaren hade tagit det vidare och inspirerat många av sina kamrater på gatan att ta sig ur misären, och läraren hade försökt få tag på pojken för att förklara hur mycket idén betytt för honom och de andra lärarna på skolan.
Sen den dagen var staden och dess invånare sig aldrig lik.
Den 12-årige pojken kanske inte förändrade världen, men han lärde en hel stad att goda gärningar ger oss själva styrka och inspirerar goda gärningar hos andra.
Han gjorde det genom två enkla ord: Skicka vidare.
Den här berättelsen är inspirerad av ”Pay It Forward”. Ett uttryck som går så långt tillbaka som år 1916 i boken In the Garden of Delight. I modern tid har Catherine Ryan Hyde populariserat begreppet genom sin novell med samma namn och senare film med Kevin Spacey i en av rollerna. Hydes genomslag har också resulterat i en välgörenhetsorganisation.
Om du gillade den här berättelsen får du gärna skicka den vidare så att fler kan inspireras av den. Klicka då på dela-knappen här under.
