Människor som filmar och fotar, i stället för att hjälpa till vid olycksplatser. Det är en scen som polis och räddningstjänst ofta möts av. Nu har polisen Johan Säfström tröttnat. Hjälp honom att sprida hans uppmaning: ”Visa hänsyn till din medmänniska och kränk inte denne med att filma/fotografera”.
Olycksfilmerna som tas med mobilkameror är inget nytt problem. Men har det inte gått för långt nu? Är det inte dags att vi börjar visa civilkurage och medmänsklighet i stället för att filma människor i nöd?
Här är polisen Johan Säfströms öppna brev:
När jag lämnade polishögskolan i början på 90-talet gick jag ut med ideal om att världen var nog ganska god ändå. Att vi tog hand om varandra.
Undan för undan bleknade mina ideal. Dock tycker jag någonstans lite fortfarande att vi bryr oss om varandra när vi hamnat i utsatta situationer. Av egen förskyllan eller genom andras.
De tekniska framstegen har tagit stora kliv sedan jag började. Vi hade inga telefoner, än mindre internet.
Idag snurrar världen snabbt, kanske snabbare än vi hinner med. Det du gör vid lunch ligger uppe på nätet lagom till kaffet.
Det jag avser är våra telefoner. Allt smartare, allt bättre kamera.
Som polis är jag sedan länge van vid att mina ingripanden filmas. Jag förekommer troligen på en mängd filmsnuttar som ligger på olika sidor. Jag har egentligen inga problem med det så länge jag får arbeta ostört. Filma mig, det är helt OK.
Det jag däremot har betydligt svårare för är när olycksplatser filmas och fotograferas. Många inom räddningstjänst och ambulans har vittnat om samma upplevelser.
Många gånger när vi kommer fram till olycksplatser möts vi av människor som istället för att hjälpa till eller bara gå vidare, filmar det hela. Filmar utsatta personer i nöd. Personer som högst troligt aldrig skulle vilja bli det om de blev tillfrågade.
I vintras blev jag tillsammans med en annan patrull kallade till Fjällgatan på Södermalm. Ni som känner till gatan vet att utanför stenmuren, 20 meter ned, ligger Stadsgårdsleden. När vi kom fram stod en kvinna utanför och balanserade. Vi gick fram och försökte få kontakt. Försiktigt. Avståndet var en armslängd. Jag backar undan en kort bit och pratar med kommunikationscentralen. I samband med detta kliver kvinnan ut i tomma luften. Mitt framför oss. Landar tungt, ljudlöst och dödligt nedanför. Fattar du? Mitt framför oss!
Nedanför stod en annan patrull tillsammans med ambulans. Ljudet och synen av kropp mot asfalt kommer de aldrig att glömma.
Jag åker ned och arbetsleder insatsen från Stadsgårdsleden. Vid ett tillfälle tittar jag upp och ser några som tittar över kanten. Mitt bland dem sticker ett längre objektiv fram. Vi försöker täcka kroppen med filtar för att bevara en gnutta värdighet. Bland alla känslor dyker en mörk känsla fram. Jag vill likt spindelmannan klänga mig upp och trycka upp kameran någonstans där solen inte når fram. Professionellt tänkt? Nä, inte särskilt.
Det jag lite långrandigt vill säga med detta är att i första hand hjälpa till. I andra hand gå därifrån. Visa hänsyn till din medmänniska och kränk inte denne med att filma/fotografera.
Johan Säfström, gruppchef Södermalmspolisen
Vill du ha fler artiklar som denna i ditt flöde så klickar du bara på gillaknappen nedan.
