Det är bara att gå ut på stan, sätta sig på bussen eller försöka ha ett samtal med en kompis för att inse att vi tillbringar lite väl mycket tid att stirra ned i våra mobiler. Men jag trodde nog inte att det var så här illa. När jag läser vad Zandra skriver blir jag så ledsen. Är det verkligen så här vi vill ha det? Har det inte blivit dags att #tittaupp?
Jag mejlar med en kompis. Hon har över 1000 kompisar på Facebook. Hon säger att hon känner sig så otroligt ensam. Hon hoppas att den här känslan ska gå över någon gång.
Det sitter två pojkar på bussen. De är otåliga och gnälliga.
Deras pappa sitter med näsan i mobilen.
”Vänta pappa måste bara kolla en sak”.
Barnen håller på att explodera. De vill så gärna ha sin pappas närvaro.
Men deras pappa ska ju bara ”kolla en sak”.
Ett bröllop. Paret står där framme och ska säga ja till varandra. Nervösa och lyckliga.
Men vännerna har inte riktigt tid att dela deras upplevelse. En man står och mixtrar med sitt lilla skrangliga stativ för att få skarpa mobilbilder. En kvinna har smugit ut en bit på sidan för att hitta en bättre fotovinkel. En tredje person smusslar med mobilen i famnen, hon vill ju vara först med att lägga ut bilden på kyssen på Facebook.
De två pojkarna stirrar nu håglöst ut genom rutan.
De har givit upp.
Accepterat att pappa har viktigare saker för sig i mobilen.
– Jag ska ha Ipaden när vi kommer hem, säger den ena killen till den andra.
Pappan mumlar till honom från sin mobilfrånvaro:
– Du hade Ipaden i morse. I kväll får du faktiskt använda datorn.
Jag intervjuar en tjej vars mobil plingar konstant. Hon sätter på tyst. När hon tar upp den på nytt en timme senare har hon 17 sms och 40 notifikationer från Facebook, Snapchat och Instagram.
Hon säger att hon känner sig så otroligt stressad hela tiden.
Jag frågar när hon kände sig lugn och tillfreds senast.
Det var i Köpenhamn för ett år sedan när hon inte kunde använda sin mobil.
Vi har inte alltid varit de här människorna, vi har blivit dem. För bara några år sedan så var det ingen som gick omkring med internet i fickan. Det fanns inte några pushnotiser. Det fanns inget ”pappa bara måste kolla”. Pappa fick snäll vänta tills han kom hem.
Vi knappar och scrollar och filmar och filtrerar bilder som om vi aldrig gjort någonting annat. Inget är upplevt på riktigt förrän det finns i kamerarullen på mobilen. Vem ska orka titta på allt? Vilken bild har egentligen något värde när det finns 142253 stycken?
Det plingar hela tiden.
Vi är mer sociala än någonsin men känner oss ändå ensamma.
Pling.
Pappa ska bara kolla mejlen.
Pling.
Mitt i det här rusande plingsamhället är vi stressade, utbrända och deprimerade.
Problemet är att all ny teknik vi så gladeligen betalar en massa pengar för tar oss längre och längre bort från verkligheten.
Livet är ledsamt nog det som passerar medan vi scrollar på mobilen.
Den här krönikan är skriven av Zandra Lundberg. Vi är oerhört stolta över att ha fått publicera den här. På Zandra Lundbergs Facebook-sida hittar du fler krönikor och texter av henne. Vi gillar Zandra, gör det du också!
