Det var egentligen som alla soliga julidagar på stranden i Panama City, i den amerikanska delstaten Florida.
Folk badade och njöt av det vackra vädret, någon tog en glass och mellan vågornas brus hörs barn skratta och leka.
Men plötsligt bröts lugnet när två turister plötsligt vände sina ögon mot horisonten.
Ute i havet rärde sig något som fick Jessica Simmons att stelna till av skräck.
”Det måste vara en haj”, tänkte hon.
Men när hon hörde de ångestfyllda ropen och skriken började hon förstå vad som verkligen höll på att hända.
Femton minuter tidigare hade Roberta Ursey, hennes make, hennes mamma, hennes söner och brorsöner gått ned till vattnet för att svalka sig och ta en simtur.
Roberta Ursrey var precis på väg upp från stranden när hon vände sig om för att leta efter sina söner. Då märkte hon att de var mycket längre från stranden än hon mindes.
Besvärad började hon simma ut i vattnet igen.
Då hörde hon skriken, skriver Washington Post.
”De skrek och grät, som om de hade fastnat i nått”, minns Roberta.
Kraftiga havsströmmar hade svept ut barnen – nu var de hjälplösa.
”Folk sa åt oss att stanna kvar vid stranden”, säger Roberta.
Men Roberta kunde inte bara stå på och se sina barn drunkna, så hon och resterande delen av hennes familj simmade ut till dem.
Strömmen var dock mycket starkare än de räknat med och snart fördes hela familjen bort av havets krafter, långt ifrån land.
Allt som allt var det 9 personer som svävade i livsfara, inklusive Robertas mor, som drabbades av en massiv hjärtattack under den desperata kampen för att överleva.
Det fanns inga livräddarna i tjänst vid detta tillfälle. Poliserna som fanns på plats vid stranden kunde bara titta på när de badande kämpade för sina liv, skriver Washington Post.
Jessica såg allt från stranden och sa till sig själv: ”Folk ska inte att dö i dag. Det kommer inte att ske; vi kommer inte att låta det ske”.
Jessica, som alltid varit en duktig simmare, kunde inte bara stå vid sidan om.
Hon tog en surfbräda och sköt sig djärvt ut havet.
Andra på stranden såg henne rusa ut i vattnet och försökte hjälpa till – snart fick de en idé om att bilda en mänsklig kedja, som skulle vara tillräckligt lång för att rädda de nödställda.
Mer än 80 personer radade upp sig och ställde sig på led, ut i det lömska havet. Hand i hand de höll varandra och såg till att ingen drogs bort av strömmen.
Många av dem som stod med vattnet upp till halsen och till slut nådde slutet av kedjan av människor Roberta, hennes pojkar och övriga i familj.
Men när Jessica, som var längst fram i kedjan, såg mormorn i familjen, visste hon att något var fel.
Hon hade svalt en hel del vatten och var helt utmattad. Hon bad Jessica att rädda de andra och lämna henne att dö. Men det vägrade Jessica att göra; hon var fast besluten om att rädda alla i vattnet.
Den gamla kvinnan, som drabbats av en hjärtattack i denna påfrestande situation, lyckades till slut komma i säkerhet till stranden.
Där fanns som tur var ambulanspersonal som omedelbart tog hand om henne. På sjukhuset kunde tillståndet hos mormor stabiliseras.
När alla nödställda i vattnet hade räddats, bröts den mänskliga kedjan upp gradvis.
På stranden hade de samlats en stor publik, som applåderade människor som vågat sig ut i vattnet för att rädda familjen.
Tack vare deras mod kunde de rädda så många människor från att drunkna. En överväldigande våg av känslor, glädje och eufori lade sig över hela stranden.
Det här är mänskligheten när den är som bäst!
Roberta Ursey och hennes familj kommer att vara Jessica och alla andra frivilliga evigt tacksamma. Om ingen reagerat och kommit för att hjälpa, skulle familjen med största sannolikhet dött den där dagen.
Lyckligtvis visade Jessica och de andra en solidaritet som för evigt kommer bli ihågkommen. Dela gärna vidare denna historia om den också ger dig hopp om mänskligheten!
