Idag är det inte längre ovanligt med familjer som skiljer sig lite från den förr så vanligt förekommande kärnfamiljen.
Många har därför styvföräldrar, plastsyskon, halvsyskon och bonusbarn. Någonting som för många fungerar bättre än för andra.
Visst kan det vara jobbigt när man är liten och helt plötsligt tvingas flytta ihop med någon som man kanske inte alls tycker om.
Men jag tycker ändå att det verkar klokare att bryta upp från ett olyckligt förhållande än att lida i flera år för barnens skull. Ingen mår ju bra av att leva i ett hem som fylls av bråk och irritation.
Den här berättelsen handlar om en mamma som träffat en ny man, hon hade en dotter från ett tidigare förhållande, men hennes nya kille tog verkligen emot sin styvdotter med öppna armar. Men det blev inte riktigt som han tänkt sig.
Om just denna berättelse har skett i verkligheten är jag inte säker på, men den är helt klart värd att läsa ändå.
Min styvdotter ska snart gifta sig. Bröllopsplanerna har upptagit stora delar av hennes och hennes mammas tid (jag säger hennes mamma då vi inte är gifta, även om vi bott tillsammans i 10 år) de senaste sex månaderna.
Min styvdotter tog examen från universitetet i december. Jag betalade för att hon skulle kunna studera vid universitetet och trots att det var en statlig skola gick det ändå på 340 000 kronor. Hon har inget jobb och har bott med oss under tiden hon studerat och efter sin examen. Jag köpte även en bil till henne så att hon skulle kunna åka mellan skolan och hemmet.
Med jämna mellanrum brukade hennes odugliga pappa dyka upp för att umgås med henne och hon började fjäska för honom direkt.
Även om han varken hade betalat ett öre för hennes utbildning eller något underhåll (något som visserligen var min flickväns fel då det inte ingick i skilsmässouppgörelsen) så älskade hon honom och ville ha honom i sitt liv. Han lyckas alltid stanna tillräckligt länge för att krossa hennes hjärta och låta bli att uppfylla de löften han gett henne.
Platsen där bröllopet skulle äga rum hade plats för 250 personer. Jag skrev ner en lista på 20 personer som jag skulle vilja bjuda in då jag ju ändå skulle betala för allting.
De sa att det inte var något problem och att de skulle fixa det. Så jag meddelade mina vänner att de snart skulle få en inbjudan och att de inte skulle boka in någonting det aktuella datumet.
På lördagen träffade jag en av de vänner jag hade bjudit in till festen på golfbanan och frågade om han skulle komma. Han svarade då att han inte var inbjuden.
Han berättade att han bara hade sett tillkännagivandet om bröllop i tidningen, men han hade aldrig fått någon inbjudan. När jag fick höra detta tittade jag omedelbart efter i tidningen och mycket riktigt. Där fanns ett tillkännagivande med mammans och hennes ex-mans namn. Mitt namn var inte med.
Detta ledde till ett rätt rejält bråk med min flickvän, jag fick nämligen veta att INGEN av mina vänner hade fått någon inbjudan till bröllopet. Anledningen? Ingen av dem ansågs tillräckligt viktig för att platsa bland de 250 gästerna. Jag var oerhört upprörd, men det var inte mycket jag kunde göra – mina vänner hade redan tagit illa upp.
Min flickvän sa till mig att hon kunde försöka klämma in någon av mina vänner om någon annan gäst tackade nej. Men detta blev vara det ultimata slaget i ansiktet för mig. Jag kokade verkligen nu.
Igår hade vi i alla fall en stor söndagsmiddag tillsammans med min styvdotters svärföräldrar och en överraskningsgäst – min styvdotters riktiga pappa. Under middagen kunde min dotter meddela den glada nyheten att hennes riktiga pappa hade möjligheten att delta på bröllopet och att han skulle ge bort henne i kyrkan. Detta besked möttes av positiva kommentarer runt bordet i stil med ”vad underbart!” och ”helt fantastiskt!”.
Jag tror aldrig jag känt mig så arg och illa behandlad. Jag skakade bokstavligen och tog några sekunder för att samla mina tankar, för jag kan i ärlighetens namn säga att jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle gråta eller börja skälla.
När jag till sist samlat mig tillräckligt för att kunna prata resten jag mig från stolen för att utbringa en skål. Jag minns inte exakt hur jag formulerade mig men det var något sånt här:
”Jag skulle vilja utbringa en skål. Det har varit en stor ära för mig att vara en del av den här familjen de senaste tio åren. Vid den här tidpunkten i mitt liv känner jag en stor tacksamhet till bruden och brudgummen då de har öppnat mina ögon inför något väldigt viktigt. De har visat mig att min roll i den här familjen inte är vad jag trodde att den var.”
Vid det här laget märkte jag att gästerna var något förvirrade och de tittade på mig med stora ögon. Jag fortsatte:
”Jag trodde att jag var en respekterad, omtyckt och älskad styvpappa som ställde upp för familjen har det visat sig att jag snarare har rollen som bankomat – perfekt att tömma på pengar, men inte för så mycket mer.
Då jag tydligen blivit ersatt som värd, både på inbjudningskorten och i kyrkan, väljer jag nu att tacka för mig och överlämna rollen som finansiär till min styvdotters riktiga pappa. Så skål till det lyckliga paret och vägen de valt i livet. Ni kan alla hitta ut härifrån själva.”
Är det här själviskt av mig? Jag förväntas betala 400 000 kronor för ett bröllop jag inte får bjuda någon till. Ett bröllop jag uppenbarligen inte är en del av. Jag har helt enkelt fått nog. Jag har fått nog av min styvdotter och min flickvän. Samma kväll avslutade jag vårt gemensamma konto och flyttade över mina pengar till mitt eget konto.
Jag har helt enkelt fått nog.
Tycker du att styvpappan borde ha betalat eller gjorde han rätt som satte ner foten? Har du kanske varit i en liknande situation eller känner du någon som har?
Dela gärna artikeln med dina vänner på Facebook och berätta vad du tycker om styvpappans agerande!
