Sorgliga tider kan ofta innebära att allt känns jobbigt. Men även i de dystraste av tider kan man finna hopp och kärlek. Huruvida den här historien är sann eller påhittad vet jag inte, men den är definitivt läsvärd. Det värmer mitt hjärta att läsa den.
Förkrossad av min förlust kunde jag inte kända hur hård kyrkbänken var. Jag var på min bästa väns begravning – min mammas. Hon hade tillslut förlorat kampen mot cancern.
Det gjorde så ont att jag i bland hade svårt att andas. Mamma, som alltid stöttade mig, applåderade högst på skolpjäserna, räckte mig näsdukar första gången mitt hjärta krossades, tröstade mig när pappa dog, uppmuntrade mig att gå på college och som alltid bad för mig. När mamma först fick sin diagnos hade min syster precis fått barn och min bror hade just gift sig med sin barndomskärlek. Så det föll på mig, det 27-årige mellanbarnet utan förhållande, att ta hand om henne.
Jag såg det som en ära. ”Vad ska jag göra nu, Gud?” frågade jag mig själv i kyrkan. Mitt liv passerade framför mina ögon som ett tomt djup. Min bror satt med blicken riktad mot korset och höll hårt i sin frus hand. Min syster satt ihopsjunken mot hennes mans axel, hans arm omfamnade henne medan hon vaggade deras barn.
I den djupa sorgen var det ingen som märkte att jag satt ensam. Min plats hade varit tillsammans med vår mamma, att laga hennes mat, hjälpa henne att gå, följa henne till läkarna, se till att hon tog sin medicin och läsa Bibeln tillsammans med henne.
Nu var hon tillsammans med Gud. Mitt jobb var klart, och jag var ensam. Jag hörde en dörr som öppnades och slog igen längst bak i kyrkan. Snabba fotsteg skyndade längs mittgången. En förargad man tittade runt i kyrkan och satte sig bredvid mig. Han slöt händerna och la dem i sitt knä. Hans ögon var fyllda av tårar och han började försiktigt snyfta.
– Jag är sen, sa han utan att förklara mer.
Efter ett tag lutade han sig emot mig.
– Varför kallar ni Mary för Margaret?
– Därför att det var hennes namn. Margaret, inte Mary. Ingen kallar henne för Mary, förklarade jag.
Jag undrade varför den här personen inte kunde ha satt sig på den andra sidan av kyrkan.
Han avbröt mitt sörjande med sina tårar och nervositet. Vem var den här främlingen?
– Nej, det stämmer inte, insisterade han, medan andra i kyrkan sneglade mot oss och viskade.
– Hon heter Mary. Mary Peters.
– Då tänker du på någon annan, förklarade jag.
– Är inte det här den Lutheranska kyrkan?
– Nej, den ligger på andra sidan gatan.
– Oj…
– Jag tror att du är på fel begravning, sa jag.
Högtidligheten under det här tillfället blandat med mannens insikt av sitt misstag fick mig mig att börja skratta. Jag slöt händerna om mitt ansikte och hoppades att folk skulle missta mitt skratt för gråt. Men den knarrande kyrkbänken avslöjade mig. De skarpa blickarna från de andra sörjande fick situationen att bli ännu roligare. Jag kikade mot den förvirrade, vilseledda mannen bredvid mig.
Han skrattade också. Han sneglade runt i kyrkan och insåg att det var för sent för att gå därifrån. Jag föreställde mig mamma skrattandes. På det sista ”Amen” rusade vi ut genom en dörr och ut på parkeringsplatsen.
– Jag tror att vi kommer att vara den stora snackisen på stan, log han.
Han berättade att han hette Rick och eftersom att han hade missat sin fasters begravning så frågade han om jag ville gå och ta en kopp kaffe någonstans.
Den eftermiddagen började en livslång resa med den mannen som hamnade på fel begravning, men på rätt plats. Ett år efter vi hade träffats gifte vi oss på en kyrka där han var assisterande pastor. Den här gången hamnade vi i rätt kyrka, på rätt tid.
Under tiden jag sörjde gav Gud mig någonting att skratta åt. På en plats där jag var ensam gav Gud mig kärlek. I Juni firade vi vår tjugoandra bröllopsdag. När någon frågar var vi träffades, brukar Rick säga:
– Hennes mamma och min faster introducerade oss, och de gjorde det från himlen.
Jag tror vi alla har det lite kämpigt då och då, både i stort och smått. Därför kan jag verkligen känna mig lite hoppfull när jag läser en sån inspirerande historia. Alla förtjänar få känna hopp i tillvaron.
Publicerad av Newsner familj, gilla gärna
