Jag kan inte nog understryka hur viktigt jag tycker det är att det finns människor som ställer upp och visar medkänsla. Om vi tappar vår förmåga att känna empati och kärlek till varandra vet jag inte vilket samhälle vi får till slut. I alla fall inget jag vill leva i. Den här mamman berättar om sina erfarenheter kring att ha en dotter som är utvecklingsstörd och vilka utmaningar som kommer med diagnosen. När hennes dotter ska börja i skolan är mamman nervös för hur de andra barnen ska ta emot henne. Läs själv vad som händer sen. Det här fyllde i alla fall mitt hjärta med värme.
När vår dotter Karin var två år gammal fick vi veta att hon var utvecklingsstörd, något som vi hade misstänkt sedan tidigare. Doktorn som gav beskedet uppmanade mig försiktigt att gråta. Han menade att det var bra att släppa ut sina känslor för att inte låta dom byggas upp på insidan. Men jag kunde inte gråta, varken då eller under de månader som följde.
När Karin var sju år gammal började hon på förskolan i det området där vi bor. Det hade inte varit konstigt om jag började gråta den dagen när jag lämnade henne bland en massa självsäkra, spralliga och utåtriktade barn. Karin var van vid att leka för sig själv i hemmet, men det här ögonblicket när hon var det enda barnet med lite speciella behov bland 20 ”vanliga” barn var nog det ensammaste hon hade upplevt.
Hur som helst, positiva saker började hända i skolan för Karin. När barnen i klassen berättade hur duktiga de var, var de alltid noga med att även lyfta fram Karin när hon hade gjort någonting bra. De kunde till exempel säga ”Karin stavade rätt på alla sina ord i rättstavningen idag!”. Ingen brydde sig om att påpeka att Karins test var lite lättare än de andra barnens.
Sedan, under hennes andra år i skolan, ställdes hon inför en väldigt traumatisk upplevelse. Eleverna skulle uppträda och visa upp vad de hade lärt sig under terminens kurser i musik och gymnastik. Karin låg efter i båda ämnena och min make och jag fruktade dagen mer och mer ju närmre den kom. När det väl var dags låtsades Karin vara sjuk. Jag ville desperat låta henne stanna hemma. Varför skulle jag tvinga henne att ramla i gymnastiksalen inför föräldrar, elever och lärare?
Det hade varit en så enkel lösning att bara låta mitt barn stanna hemma. Men ändå tvingade jag henne att gå till skolan och jag tvingade mig själv att gå dit för att titta på. När det sedan var dags för Karins klass att uppträda. De delade upp sig i mindre grupper och jag var övertygad om att Karin, som rörde sig lite långsamt och klumpigt skulle göra att hennes grupp fick problem.
Men uppträdandet gick överraskande bra, åtminstone till det var dags för tävling i att hoppa säck. Nu skulle varje barn tvingas klättra ner i säcken från stående position, hoppa till mållinjen, återvända till starten och ta sig ur säcken. Jag såg hur Karin stod sist i raden av elever i sin grupp och såg helt skräckslagen ut.
Men när det till sist blev hennes tur gick den längsta pojken i klassen fram och ställde sig bakom Karin och placerade sedan sina händer på hennes höft. Två pojkar stod samtidigt en liten bit framför henne. Och i samma ögonblick som deltagaren som var innan Karin kom för att växla lyfta pojkarna framför henne upp säcken samtidigt som pojken bakom henne försiktigt lyfte ner henne i säcken. En flicka tog tag i hennes hand och höll i den till hon hittade balansen. Sedan hoppade Karin hela vägen själv, leendes och strålande av stolthet.
Medan lärarna, skolkamraterna och föräldrarna jublade tackade jag högre makter för att det finns så varma och fina människor som ställer upp för min dotter och får henne att bli en i gänget.
Först då kom mina tårar.
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.
