Mona Rahm, 60, lever med obotlig cancer. Nu vill hon skänka hopp till andra som får diagnosen.
– Det behöver inte betyda slutet, säger hon till Newsner.
När Mona Rahm plötsligt fick blödningar, trots att hon inte haft mens på några år, såg hon det som ett varningstecken.
Efter ett besök hos gynekologen konstaterades att hon hade två tumörer på äggstockarna. Beskedet kom som en chock och så här i efterhand tror Mona att hon levt i förnekelse.
– Jag och mina döttrar var på cykelsemester och jag sa till dem att jag hade blivit tjock, jag trodde verkligen det. Efter pandemin och så när aerobicsen hade varit inställd. Jag var också väldigt andfådd och när jag satte mig ned på huk kom blödningarna.
Men det var inte tal om någon viktuppgång. I stället visade det sig att tumörerna på Monas äggstockar var 10–15 centimeter i diameter.
– De trodde från början att det var äggstockscancer, men under själva operationen så tyckte inte dem att det såg ut som det utan någon form av tarmcancer. De skar av en bit och skickade på kontroll. Sedan tog de bort vad de kunde, förklarar hon.
Det visade sig att Mona hade tumörer på många platser i buken: på äggstockarna, på blindtarmen, cancerknottror på tunntarmen och utsidan av tjocktarmen, på bukhinnan samt metastaser i tarmkäxet.
Beskedet från läkarna
När Mona vaknade fick hon beskedet att cancern var så pass omfattande att den inte kunde avlägsnas helt.
– Jag, som aldrig varit speciellt sjuk, kände att jag inte hade någon erfarenhet av sjukvården eller av att ligga på sjukhus, och så plötsligt var jag dödssjuk. Det var en chock, säger Mona och berättar att hon tyckte synd om läkaren som var tvungen att förmedla budskapet.
– Hon grät nästan när hon skulle ge mig det här beskedet och strök mig på min arm när hon skulle berätta att jag var obotligt sjuk. Hon gjorde ju bara sitt jobb, det var inte hennes fel. Så jag sa till henne att det inte gjorde någonting, jag har haft ett jättebra liv och jag är inte rädd för att dö.
Mona säger att hon sett på filmer hur folk som får cancerbesked bryter ihop i gråt. Men Mona blev helt tom.
– Ja, jaha ska jag dö? Jag var så förvånad mest. Samtidigt var jag ju drogad efter operationen och det var så mycket annat att tänka på.
Tre år kvar att leva
När Mona frågade läkarna hur lång tid de tror att hon har kvar svarade de att medianlivslängden är tre år – nu är Mona inne på sitt sjätte. Hon försöker prata om sjukdomen ofta, för även om hon för det mesta mår bra så är hon dödligt sjuk.
– Träffar jag folk i affären och de frågar hur jag mår brukar jag säga att det faktiskt är ovanligt bra för att vara så nära döden. Jag tänker också att de som är rädda för att prata om döden kanske behöver vänja sig.
– Jag kan också känna att det här med cancer är en befrielse. Man är liksom ursäktad från nästan allting. Om man inte vill gå på en fest och säger att man inte mår så bra, för att man har cancer. Det är ju ingen som säger ”jo, du måste komma”, säger Mona och skrattar.
Mona har synts i tv-serien St: Görans sjukhus på Viaplay och hon har också medverkat i Nyhetsmorgon. Hennes ärliga och uppriktiga sätt att prata om den svåra sjukdomen har slagit an hos många.
– När jag fick frågan om att vara med i serien sa jag att jag ville vara med för att skänka hopp till dem som får en cancerdiagnos. För det behöver inte betyda slutet.
”Jag är bara mig själv”
Även om Mona är överväldigad av all positiv respons hon fått är hon också frågande till reaktionerna.
– Folk skickar hjärtan och skriver att jag är fantastisk. Flera hundra har skickat vänförfrågningar på Facebook. Jag förstår inte. En sak om jag hade skrivit en bok eller målat en tavla, men nu är jag ju bara mig själv. Varför är det så fantastiskt?
Mona har gått på cellgifter sedan beskedet och röntgen har varje gång visat att cancertumören krympt – men inte den senaste gången.
– Så det kan hända att det närmar sig slutet. Men det har jag tänkt sedan 2023 och har fortfarande inte dött, så nu tänker jag: Jag ska inte oroa mig i onödan eller ta ut nåt i förskott.
Även om Mona inte är rädd för att dö är det jobbigt att behöva lämna sina tre döttrar.
– Jag tycker synd om mina barn, nu är de som tur är vuxna. Det är 25, 28 och 30 år. Men jag tycker att det är taskigt att de inte ska få ha kvar sin mamma. De har inga barn än, men när de är gravida och föder barn. Det är så mycket man vill prata med sin mamma om. Så jag har skrivit varsin bok till dem, om allt jag vet om dem, säger hon och tillägger:
– Jag är inte missnöjd, jag har haft ett spännande liv. Däremot tycker jag att det tar slut för tidigt. Men jag har haft det fantastiskt, trots att det har varit jättemycket upp och jättemycket ner. Det har varit erfarenheter. Allt som har varit extremt, konstigt eller hemskt, så är det inte alla som har fått uppleva det.
Viktiga budskapet
Mona vill också passa på att hylla sjukvården.
– Sjukvården är fantastisk. Alla läkare som tagit hand om mig på St: Görans sjukhus har varit så duktiga. Jag tänker att det är tack vare dem som jag har klarat mig så här länge. Utan behandling hade jag varit död efter ett år.
Hon understryker också hur viktigt det är att ta vara på det liv man har, för man vet aldrig när det tar slut.
– Jag vill ändå framhålla att ta vara på den tid man har, även när man är frisk. Det blir man väldigt mycket bättre på när man får obotlig cancer, men det ska man alltid göra. Tänkt inte ”det ska jag göra sen när jag blir pensionär”. Tänk om jag hade tänkt så, då hade jag inte gjort någonting. Nu är jag inte en sådan människa, så därför är jag nöjd med mitt liv. Kör, bara kör.
LÄS MER:
