83-årig kvinna skriver brev till väninnan – sista raden lämnar mig i tårar och borde läsas av alla

Vi måste nog leva i den mest upphausade och stressade perioden i mänsklighetens historia.

Det är nästan otäckt hur vi människor jäktar och jagar prylar, det perfekta ögonblicket, det bästa jobbet.

Ibland känns det som att missar själva resan, som är livet. 

Och livet är inte alltid perfekt – även om det kan verka som det när du tittar på dina vänners bilder på Facebook eller Instagram.

Ibland handlar det om att kunna se det stora i det lilla, att faktiskt leva i nuet.

Ibland måste du förverkliga drömmarna, istället för att bara jaga dem.

Därför skulle jag vilja dela med mig av detta brev, som en 83-årig kvinna skriver till sin vän. Jag har inte lyckats ta reda på om brevet är äkta eller inte, men jag hittade det här.

Texten träffade i alla fall mig i hjärtat, speciellt sista raden.

Så här skriver 83-åringen:

Kära Berta,

Jag läser mer och städar mindre.

Jag sitter ute på gården och njuter av utsikten, utan att bry mig om ogräset i trädgården.

Jag spenderar mer tid med min familj och mina vänner, mindre tid med att jobba.

Livet borde, i den mån det är möjligt, handla om att njuta av sina erfarenheter, inte uthärda dem.

Nu försöker jag minnas dessa stunder och vårda dem.

Jag ”sparar” inte på något; vi använder vårt finporslin och våra vackra vaser för varje liten händelse – som när en Amaryllis blommar.

Jag bär alltid min finaste klädsel till affären. Min teori är att om jag ser fin ut, då kan jag lätt punga ut 230 spänn för en liten kasse mat.

Jag sparar inte längre min finaste parfym för speciella fester, jag har den på mig när jag träffar biträdet i järnaffären eller när jag möter banktjänstemännen inne på banken.

”Någon dag” och ”En dag så..” finns inte längre i mitt ordförråd. Om det är något som är värt att se eller att göra, då vill jag se det eller göra det i dag.

Jag är inte säker på vad andra skulle ha gjort om de hade vetat att de inte skulle leva nästa dag, något som vi alla tar för givet.

Jag tror att de skulle ha kallat samman sina familjemedlemmar och några nära vänner. De hade kanske ringt några gamla vänner för att be om ursäkt och rensa luften. Jag vill gärna tro att de skulle ha gått ut och ätit kinesiskt eller vad nu deras favoritmat var. Jag gissar bara; Jag kommer aldrig få veta.

Det är de små, ogjorda sakerna som skulle göra mig arg om jag visste att mina timmar var räknade. Arg för att jag inte skrivit vissa brev som jag tänkt skriva under mina sista dagar i livet. Arg och ledsen, för att jag inte berättat tillräckligt ofta för min man och för mina föräldrar hur mycket jag verkligen älskar dem.

Jag försöker att inte skjuta upp eller hålla tillbaka de små sakerna som skänker ett skratt eller ger livet extra krydda.

Och varje morgon när jag öppnar mina ögon intalar jag mig själv att livet är något speciellt. Varje dag, varje minut. Varje andetag är verkligen en gåva.

Livet kanske inte blev den fest vi hade hoppats på, men när vi ändå är här kan vi väl lika gärna dansa.

© Shutterstock

Ta gärna några sekunder och dela detta vidare till någon du verkligen bryr dig om. 

Och glöm inte att ta vara på livet och lev i nuet – medan du fortfarande har chansen!

 
 

Läs mer om...