Norrmannen Ken A. Brox har slutat som ambulansförare nu, men hans historia från tiden som sjukvårdare sprids som en löpeld på nätet. Det började som en insändare i lokaltidningen, men texten har fått stort genomslag och detta ger mig verkligen en tankeställare. När jag läser om den här stunden om livets sista timmar blir jag väldigt berörd, men också väldigt tacksam för det jobb alla ambulansförare i svåra stunder. Den här situationen ställs säkert många ambulansförare inför varje dag, men det är något med Kens sätt att återberätta detta korta möte som gör mig varm i hjärtat.
Vårt skift den dagen hade varit lugnt. Min kollega och jag hade precis börjat på förberedelserna med ambulansen inför nästa skift.
Sedan kom samtalet. En svårt sjuk patient skulle åka från akuten till sjukhuset för behandling.
Mannen vi mötte kom att ge oss en av våra finaste ambulansturer någonsin. Han var en leende man de snällaste ögon du kan tänka dig. Ögonen lyste upp när vi kom för att hämta honom.
Hans fru var med som ledsagare. Vi lade båren på plats och jag satte mig bak i ambulansen tillsammans med hans fru.
Tillsammans påbörjade vi på vad som skulle bli hans sista resa, över bergen och till Hammerfests sjukhus.
Det dröjde inte länge förrän vi började prata om hans tidigare arbetsliv. Vi pratade om allt han hade upplevt under hela sitt långa liv, från familjeresor tills hans jobb inom skifferindustrin. Utifrån sett kunde samtalet säkert ses som både alldagligt och totalt oviktigt, men i verkligheten betydde det så mycket mer.
När vi kom fram till sjukhuset flyttade vi honom till en säng i receptionen, och jag skulle säga adjö. Aldrig förr har det gjort så ont att överlämna en patient. Vi brukar alltid säga ”Krya på dig!” när vi lämnar en patient. Denna gången kändes den meningen helt fel.
Med tårar i ögonen tackade jag för resan och gav både honom och hans hustru en stor kram. Det kändes helt naturligt. Den obeskrivliga värmen från denna varma och snälla man är något jag aldrig kommer att glömma, inte heller den resan vi gjorde.
En vecka senare läste jag hans dödsruna i tidningen. Hans sista resa var över.
Livets kontraster uppenbarade sig fullt ut när vi återvände till byn Alta. Då hade vi med oss en mamma och hennes nyfödda barn i ambulansen.
Tack för resan!
/Ken A. Brox.
Tack så mycket för att du delade med dig av detta möte Ken! Det påminner mig om vad som är viktigt i livet: Enkla handlingar av omtänksamhet och närhet. Ambulansföraryrket är inte bara blåljus och snabba utryckningar utan också medmänsklighet med personer som befinner sig i svåra stunder. Tack för att ni finns! Dela gärna med dig av brevet om du känner likadant.
Inlägget är publicerat med Kens godkännande och publicerades först i Altaposten.
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.
