Hans handikappade son ramlar ihop på restaurangen. Då gör dotterns pojkvän något som är bland det finaste jag läst.

Det är en sak många människor inte förstår om människor med en funktionsnedsättning, och de verkar inte förstå det förrän de själva råkar ut för det eller har en närstående som lider av det. Grejen är att folk inte förstår det jobbiga i att folk alltid tycker synd om dig eller hela tiden vill hjälpa dig. För vissa människor gör det här lika ont som det skulle göra om du mobbade dem för deras funktionsnedsättning. Så är det en situation man alltid gör fel i? Är det möjligt att behandla personer med en funktionsnedsättning rätt, på ett sätt som aldrig är taskigt oavsett? Naturligtvis, framför allt om man kopplar på lite smarthet till situationen. Jag hittade den här storyn på nätet och vet inte var den kommer från ursprungligen så jag vet inte helt säkert om det verkligen hänt på riktigt, men det skulle inte förvåna mig. Eftersom jag tycker att det ofta är på sin plats med en liten tanke om hur vi beter oss mot varandra i olika situationer så blev jag glad av det här, och ville dela berättelsen vidare. Hoppas att du håller med.

”Min yngsta son har en slags muskelsjukdom som gör honom väldigt svag. Även om han kan gå så kan han varken springa eller hoppa och ramlar omkull titt som tätt. Jag behöver väl knappast tillägga att han tycker det är både besvärligt och pinsamt (han är 16 år gammal).

Vi var på en restaurang och min son gick bredvid mig med sina skosnören uppknutna. Oturligt nog snubblade han till, och på grund av sin muskelsvaghet så kunde han inte hålla balansen utan kraschade rätt ner i golvet i mitten av den fullsatta restaurangen.

Då kastade sig min dotters pojkvän, utan att blinka, ned på golvet bredvid honom och frågade ”hur går det härnere då?”. Han småpratade även lite för att få bort min sons pinsamma känslor över sitt fall, och det löste hela situationen.

Han har alltid behandlat min son som sin egen lillebror men den gesten han gjorde på restaurangen var helt oförglömlig.

Behöver jag säga att han älskat honom som en egen son sedan dess?”

Det här är en berättelse som gjorde mig alldeles varm. Om du håller med får du gärna dela den vidare.