Det var som en kärlekssaga man bara ser på film.
Jake och Emmy Coates från Storbritannien träffades första gången när de var 11 år.
En vänskap odlades snabbt, och den övergick i kärlek två år senare.
Sedan den dagen var det de två mot världen.
Men deras slut blev tragiskt.
Här är historien om paret som skakat om många hjärtan i världen det senaste året.
Efter flera år som par kände de att det var dags att sära på varandra när universitetsstudier väntade. Då hade de båda fyllt 19.
Den vackra ungdomsförälskelsen såg ut att vara slut.
Jack började arbeta i Australien (som doktor, bland annat) och Emmy fick jobb på en lågstadieskola i London. Men de förlorade aldrig kontakten – och känslorna fanns fortfarande kvar.
Efter tio år bestämde de sig för att träffas igen. Då hade de behållit kontakten genom att prata i telefon och chattat via video över internet.
De kunde inte vara utan varandra. Emmy skrev själv på sin blogg att de nu började planera för ett liv tillsammans.
Men sen kom mardrömsbeskedet som skakade om allt. Emmy fick diagnosen sköldkörtelcancer. Paret skulle precis på en utlandsresa – men dagarna innan de skulle åka berättade läkarna att cancern spridit sig till ryggen, levern, lungorna och benstrukturen. Dessutom sa läkarna att de hade kunnat rädda hennes liv, om man upptäckt cancern i tid.
I stället var nu hoppet ute.
Drömmen om ett familjeliv tillsammans slogs i tusen bitar.
De bestämde sig för att göra så mycket som möjligt av den tid de hade kvar. Han friade – och de skulle gifta sig.
– Trots att det här beskedet har varit chockerande och en utmaning har det också fått mig att inse hur viktig och värdefull varje dag är, och att njuta av och ta hand om varje ögonblick, sa Emmy då enligt Mirror.
Hon sa att hon var lyckligare än någonsin.
Egentligen var hon för sjuk för att flyga till utlandet – men i juni 2016 tog de beslutet att åka på cykelsemester. De åkte från London till Köpenhamn samt Brysse och Amsterdam. Samtidigt som de samlade in pengar till cancerforskning. Resultatet blev ungefär 1,4 miljoner kronor.
Förra sommaren åkte de så till Stockholm.
De gifte sig i september förra året.
De lovade varandra evig kärlek. Den magiska ungdomskärleken höll ända till slutet.
Emmy gick bort den 20 juni i år. Hon blev 31 år gammal.
Jake skrev om känslorna på Facebook:
”Jag känner mig helt bortkommen och tom utan henne. Jag kan inte titta på passagerarsätet när jag kör bil utan att känna den djupaste smärtan sprida sig över min bröstkorg. Och det finns inte ett ögonblick som passerar utan att jag saknar henne. Hon var mitt norr, mitt söder, mitt öst, mitt väst. Hon var anledningen att jag ville vakna upp varje morgon och bli en bättre människa. Hon var min bästa vän. Min fru. Och min sanna hjälte”.
En annan dag skrev han om deras bröllopsdag. Hur uppspelt han var dagen före.
”Det gick inte en dag utan att jag behövde nypa mig i armen – för varför skulle någon som du välja någon som jag. Men jag kommer att vara evigt tacksam för att du gjorde det. Vi var det bästa laget. Jag saknar dig mer än någonsin, min vackra tjej”, skrev Jake på Facebook.
Det här avskedsbrevet skrev Jake efter att hans livskamrat lämnat jordelivet, och har återgetts av brittiska tidningar.
Det är bland det finaste jag läst och en sann kärleksförklaring. Det är nästan omöjligt att inte få tårarna att rinna efter att jag läst till sista raden.
Så här skriver Jake:
”Vila i frid, min älskade tjej.
Det finns så mycket som jag vill säga … så mycket som behöver sägas. Jag finner det omöjligt att hitta rätt ord eller tillräckliga superlativ för att beskriva Emmy. Min kärlek till henne eller min sorg efter henne sedan hon lämnat.
Det här inlägget kommer aldrig att göra alla de känslor jag vill förmedla, men jag vill tacka för alla stöttande och kärleksfulla meddelanden som vår familj har fått.
Att få mig att faktiskt skriva något har varit så mycket mer emotionellt och fysiskt utmanande än jag någonsin trodde att det skulle vara. Jag har bara velat gömma mig, stänga av min telefon, stänga ute världen och låtsas som att det inte händer … Men jag inser att ett av många skäl att skriva någonting är inte minst för att min vackra Emmy skulle ha velat att jag gjorde det (framför allt för att tacka er alla – det var en sådan person hon var), och det är därför som det är viktigt att jag försöker … Så här är det …
Min älskade Emmy gick bort klockan 8:30 på fredagskvällen den 16 juni 2017. Runtomkring sig hade hon hela sin familj och hon var så bekväm hon kunde vara.
Kvällssolen sken fortfarande, den franska balkongen stod öppen, fåglarna sjöng sin kvällssång och tre hundar och en Milly moo (Emmys och min vackra 2,5-åriga brorsdotter) lekte och dansa runt henen i en perfekt och lycklig ovisshet. Det var exakt som Emmy skulle velat ha det.
Det finns inte mycket som kan trösta under en sådan desperat tid. Att hon kände sig så ”bra” och hade levt så fullständigt, ovetandes över hennes överhängande öde, fram tills för bara två veckor sedan, betyder något. Men att hon försämrades så plötsligt och att så många konversationer lämnades ofullständiga är lika hjärtekrossande.
Även om det var så oerhört svårt att förstå för alla som älskade henne, måste jag tro och hoppas att hennes plötsliga bortgång tillslut var en välsignelse. Att hon inte behövde lida och inte behövde bara rädd allt för länge och att hon lämnade oss i frid, med bara lyckliga minnen från vår tid tillsammans.
Sedan Emmy avled har jag och familjen blivit överfyllda med vackra meddelanden, e-postmeddelanden, vykort och brev fulla av kärlek, stöd och medkänsla.
Under de mest desperata tiderna har det verkligen varit hjärtevärmande och jag kan nog inte berätta för er vilken lättnad det varit för oss alla. Det är omöjligt för mig att försöka berätta för er hur tacksamma var och en av oss är.
Jag har spenderat dagar genom att läsa alla de vackra och hjärtliga inlägg som har delats på Facebook och Instagram. Det hyllar allt det som var Emmy.
Det har varit helt fantastiskt att se all villkorslös kärlek som spridit sig på sociala medier från alla delar av världen och erkännandet av den speciella person hon var. Ibland har det varit ganska känslomässigt överväldigande och svårt att läsa, men det har också gjort mig (och alla som kände henne) om möjligt ännu stoltare över tjejen vi alla älskade så fullständigt.
Jag önskar bara att hon kunde se allt själv. Kanske kan hon det. Men från botten av mitt hjärta och på uppdrag av hela hennes underbara familj – tack för att du sprider en sådan kärlek och firar henne på det sätt som hon förtjänar så mycket.
Emmy var verkligen unik. Hon var oerhört vacker. Den överlägset mest fantasiska tjej jag någonsin sett. Hon hade en enkel charm, en mild elegans och ren klass som man inte kan lära ut. Hon hade det största och mest ljusa leendet som utstrålade en oöverträffad värme.
Hon hade de mest bländande och lysande smaragdögon som utstrålade en vänlighet som ingen annan. Som Audrey Hepburn en gång sa: Hennes ögon var som en dörröppning till mitt hjärta. Hennes ögon log mot mig och då kunde jag inte låta bli att också le. Hennes ögon var som ett fönster mot hennes glittrande själ och en sann inre skönhet.
Från hennes alla porer utstrålade hon en positivitet som var så smittsam att det var omöjligt att inte känna sig bättre bara genom att vara omkring henne. Hon lyste verkligen upp varje rum hon steg in i.
Hon var snäll mot alla. Hon satte alla andra i första rummet. Hon trodde aldrig på de komplimanger hon fick och hon tonade ofta ner när hon fick beröm.
Hon var otroligt tankeväckande – köpte ofta presenter till andra, gjorde kort och skrev tack-meddelanden eller lappar och försökte alltid desperat att svara alla som hade skrivit till henne med största omsorg och uppmärksamhet, vilket hon kände att alla förtjänade.
Hon var en otrolig lärare och barnen älskade henne. Hon var supersmart när det kom till spel och jag kunde aldrig slå henne (även i slutet när hon kunde spela halvt i sömnen, tusan också!). Hon hade ett vackert språk när hon skrev och författade böckerna om Tara och Tyrone utan problem. Hon överraskade sig själv med sitt tal och var mycket mer vältalig än hon någonsin gav sig själv credit för.
Hon var en krigare. Överallt och hela tiden var hon så stark. Hon var helt enkelt den modigaste jag någonsin träffat. Hon klagade aldrig och ville aldrig ha någon sympati från mig eller någon annan om det gick dåligt.
Varje gång något gick fel sög hon bara i sig det och fortsatte vidare. Alltid framåt, aldrig tillbaka.
Ända till slutet kunde hon fortfarande skämta och skratta lättsamt över sin situation. Hon var en ostoppbar kraft som bara ville sprida så mycket kärlek, ljus, lycka, vänlighet och positivitet hon bara kunde.
De säger att den enda sanna vänskapen inte är hur du känner för någon annan, utan hur de får dig att känna dig själv. Tja, Emmy hade den otroliga förmågan att få dig att känna att du var den enda personen i världen. Hon kunde lyssna helt på en annan. Och få dig att känna dig så speciell.
Det är ingen överraskning att hon har haft några av de mest underbara, söta, omtänksamma, kärleksfulla och otroliga människorna runt sig genom åren. Som make hade hon bara de vänner jag kunde drömma om att hon skulle få.
Hennes söta, naturliga och oföränderliga anda gav henne en magnestisk attraktion för allt hon kom i kontakt med och hon lyfte upp oss och tog oss med på hennes resa. Jag känner mig verkligen lycklig och privilegierad att ha fått kunna gå bredvid henne under den tid jag gjorde.
Hon var den mest omtänksamma och kärleksfulla och älskade dottern, systern, mostern, gudmodern och systerdottern. Och hon var den mest underbara fru som jag eller någon man någonsin kan begära. Visst hade hon också några brister men vem har inte det. Jag älskade henne ännu mer för var och en av dem!
Felaktigheterna! Jag menar – hon var inte den prydligaste. Hon ”hade aldrig några kläder”. Hon var sällan i tid. Hon kunde vara sååå envis!! … Och i kombination med hennes rakhyvelsvassa, fotografiska elefantminne vann jag aldrig (någonsin!) en enda argumentation!
Hon var helt värdelös på att ta farväl. Hennes accent var tvivelaktig och hennes sångröst var…låt oss säga originell (ledsen, älskling!).
Hon hade den minsta tummen och kunde aldrig sluta hålla i dem på varje foto (gud, vad jag älskar henne!) och hon åt choklad i sömnen (ofta vaknade man upp när hon hade choklad på kinden och ett papper i pannan).
Hon hade de coolaste dansrörelserna och de snyggaste klänningarna! Hon hatade sina ”Spock”-Star trek-öron och hennes Desperate Dan-käke som hon själv kallade dem. Men jag älskade henne ännu mer för hennes löjliga och förvirrade självaktning. För mig var hon perfekt.
Hon visste aldrig hur vacker, beundrad eller älskad hon var. Effekten hon hade på andra och antalet personer som hon inspirerade bara genom att vara sig själv var så uppenbart för alla, men hon såg det inte.
Jag hoppas att hon kan titta ner nu och se vilken slags påverkan hon hade på alla hon träffade, och även de som hon inte träffade.
Hennes arv och motto, ”le, älska och var snäll” kommer fortsätta leva. För att citera Joanne Philip: ”Emmy är som en hoppande sten … hon hoppade över och dansade över den stora dammen som är livet men nu är det dags för henne att vila medan hennes krusningar lever vidare”.
När det kommer till mig själv känner jag mig fullständigt förlorad och tom utan henne. När jag åker bil och tittar på passagerarsätet fylls mitt bröst av den djupaste värmen. Jag saknar henne varje sekund. Inga andra mer sanna ord har sagts än ”det har alltid varit så att kärleken inte vet sitt eget djup förrän tiden är inne för separation” (K.Gibran).
Jag visste att jag hade tur, men det är sant att du aldrig vet vad du har förrän det är borta. Hon var mitt norr, mitt söder, mitt öst, mitt väst. Anledningen till att jag ville vakna varje morgon och bli en bättre person. Min co-kapten på min cykel. Min bästa vän. Min enda sanna kärlek. Och verkligen min hjälte.
Nu när hon är borta är det svårt att inte känna sig ensam. Men jag måste tro att hon precis har gått vidare till nästa rum. Att hon har återvänt till en himmel och är omringad av sin egen godhet igen. För hon var en ängel bland dödliga. Hon spred ljus i en värld som ibland inte var så ljus. Och hon ser tillbaka och ler på oss alla och kommer vara med oss på något sätt fortfarande.
För mig är hon en solstråle som värmer mitt ansikte. Hon är den klarast lysande stjärnan på natthimlen. Hon är den lätta brisen i gardinen. Hon är havets lätta vågor mot stranden.
Hon är bokstavligen i mina tankar varje vaket ögonblick, och i mina drömmar vilar hon varje minut. Hon sken så starkt på så många sätt och hon hade så mycket kärlek att ge. Den typ av kärlek som omsluter dig helt och gör att du känner dig som den ende personen i världen.
Jag känner mig verkligen välsignad att Emmy valde mig. Jag fick träffa och gifta mig med min själsfrände, och det är inte alla människor får göra det. Den överväldigande känslan när hon gick bort var att om jag inte kunde hålla kvar henne i denna värld, så var allt jag ville att gå med henne till nästa.
Att vara med henne.
Att gå med henne. Hålla handen, bara för att se att hon inte var rädd. Men tyvärr måste jag stanna.
Jag har en Molly att ta hand om, och Emmys budskap fortsätter sprida sig. Den här resan fortsätter också och en dag, vem vet, kanske vi har lite Emmy i den världen igen! Men jag önskar av hela mig att jag bara kunde få en dag med henne. Att skratta med henne, krama henne, kyssa henne. Hålla henne hårt.
Så håll nu det här löftet: Gå ut. Gå till din man eller din fru. Din partner eller älskare. Berätta att du älskar den personen. Fira dem du älskar. Håll i dem lite längre.
Krama dem lite hårdare. Viska söta saker i deras öron, och försök glöm bort de små irrelevanta bekymren för ett ögonblick. Du är bara i den här världen en kort tid, och man vet aldrig när allting kan försvinna.
Och så, även om jag fruktar att jag har missat så mycket jag ville säga … lämnar jag er med de här raderna.
Du är tillbaka bland dina egna nu, min underbara tjej. Min kärlek. Min ängel. Skin ner mot oss när du kan. Jag ska titta upp efter dig.
Var du än är, sätt på vattenkokaren, din morgonrock, lägg dig i soffan och vänta på mig. Jag håller alltid din hand.
Vi ses snart, snygging.
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag sitter här med tårarna rinnandes i ögonen och vet inte var jag ska ta vägen.
Evig kärlek finns verkligen! Nu tycker jag vi delar det här vidare, så hela världen får veta hur mycket Jake älskade sin Emmy.
Publicerad av Newsner familj, gilla gärna
