Alla önskar vi att våra barn ska födas friska och välmående. Men oavsett vad så älskar man sitt barn till månen och tillbaka.
Men i vissa länder där man inte får lika mycket stöd och hjälp så blir en del föräldrar rädda och lämnar bort barnet i tron om att dom inte kommer att kunna ta hand om ett barn med funktionsnedsättningar eller andra handikapp.
Det ödet gick tyvärr Anna från Vitryssland till mötes.
När hon föddes hade hon inga händer och blev därför lämnad på ett barnhem strax efter födseln.
Hela hennes uppväxt tyngde det Anna att hennes föräldrar inte ville ha henne.
Hon drömde om att föräldrarna en dag skulle komma tillbaka till barnhemmet och hämta henne med så blev det aldrig.
Tillslut så insåg hon att, om hon skulle bli lycklig så var hon tvungen att göra det på egen hand. Det fanns ingen i hennes omgivning som skulle göra det åt henne. Hon började öva på enkla saker för att klara sig själv i vardagen.
Något som är enkelt och självklart dig och mig kan te sig mycket komplicerat för någon som saknar händer.
Hon lärde sig att använda dator, börjar måla och klarar tillslut att bli så självständig att hon kan skaffa ett eget boende.
Åren gick och tillslut träffade hon även en man, Anatoli som också har haft en uppväxt kantad av svårigheter och motgångar.
Dom trivs väldigt bra i varandras närhet och 2008 gifter dom sig. En dag så visar det sig att Anna är gravid. Paret strålar av lycka, men lyckan blir inte långvarig.
När dom är på ett första besök hos läkaren så tycker han genast att Anna bör göra abort.
Det kommer inte på frågan, Anna och Anatoli vet att trots att båda har funktionshinder så är inget av deras handikapp ärftligt.
Under hela graviditeten fortsätter läkare att försöka övertala Anna att göra abort.
2015 föder Anna en frisk liten pojke som får heta Kostia, Föräldrarna är överlyckliga, men när paret är redo att lämna sjukhuset kommer nästa bakslag. Något som både Anna och Anatoli haft nog av i sina liv redan.
Läkarna säger att dom inte får ta med sig sin son hem. Anna som byggt upp ett starkt självförtroende känner hur hela livet håller på att rasera.
Läkare och socialarbetare försöker säga att föräldrarna inte kan ta hand om sin son på grund av sina funktionsnedsättningar och dom säger att han kan dö om föräldrarna tar hem sin son.
Dom vill ge Kostia till en ”normal” familj. Dom säger att Anna kommer tappa sin son i marken eller kanske råka dränka honom.
Anna som hela sitt liv hjälpt till att ta hand om de andra barnen på barnhemmet, där hon växte upp vet att hon kan ta hand om ett barn.
Hon visar till och med läkarna på sjukhuset att hon kan ta hand om sin son men dom är inte övertygade. Dom tycker inte ens att hon kan byta blöja ordentligt.
Anna och Anatoli vägrar att ge upp, dom tar kontakt med media och politiker. Inte långt efter så gör en lokal nyhetskanal ett inslag om paret som får mycket stor uppmärksamhet.
Trots att paret genomgår alla möjliga tester så tycker vissa att paret inte borde få behålla sin son.
Men det är också många som sympatiserar med Anna och Anatoli. Efter stor press på myndigheterna så får Anna och Anatoli äntligen ta hem sin son.
Ett och ett halvt år senare så har stormen lagt sig och Kostia är en glad och snabbtänkt liten kille, och framförallt fyller han sina föräldrars liv med en enorm glädje.
Anna och Anatoli blir fortfarande inbjudna till olika tv-program för att prata om sin fruktansvärda upplevelse.
Att födas med ett funktionshinder betyder inte att du inte kan göra det som alla andra kan, vägen dit är bara lite längre.
Behöver man lite extra hjälp så ska samhället ställa upp och hjälpa till, inte ta det värdefullaste du har ifrån dig.
Jag hoppas verkligen att detta aldrig någonsin förekommer i Sverige, men det ska inte få ske någonstans i världen.
Dela gärna Anna och Anatolis historia, det lönar sig verkligen att aldrig ge upp.
