Fulla pappan kastar sin son genom en vägg, då förändrar polisens hans liv för alltid

Fulla pappan kastar sin son genom en vägg, då förändrar polisens hans liv för alltid

Våld i nära relationer drabbar framför allt kvinnor men tyvärr också barn.

Oftast är en man förövaren, men oavsett kön på den som slår så måste vi fortsätta att stå upp för alla människor som utsätts för våld. 

Ibland kan det räcka med att någon slår larm, ibland krävs det lite mer. Det här är en historia om hur små uppoffringar kan förändra andras liv totalt. 

För huvudpersonen skulle vändningen komma som 8-åriga pojke. Texten är till en början skriven ur den 8-åringens perspektiv, men mannen det handlar om är idag 36. 

Jag tycker verkligen den förtjänar att spridas vidare till så många som möjligt. Inte för att det är den mest hjältemodiga handlingen i historien, utan för att den bevisar hur långt solidaritet och några vänliga ord kan räcka. 

När jag var åtta år så bestämde sig min pappa för att det var dags att öka dosen av sitt fylleraseri och spöa min mamma ordentligt... Igen.

Eftersom det här hörde till vanligheterna så brukade jag oftast gömma mig i källaren med min lillasyster ända tills morgonen kom. Men vi hade just haft en genomgång i skolan om hur man ska ringa 112 om något dåligt hände.

Så jag ringde numret. Jag har inte något minne av att jag pratade med någon, men jag tog i alla fall telefonen och hade ett samtalet igång, samtidigt som jag försökte skydda min mamma. 

Sekunden senare flög jag igenom en vägg. Min pappa hade kastat mig med full kraft, precis som han gjort innan med min mamma. 

En kort stund senare så rusade två poliser in genom dörren. Troligtvis efter att ha sett mig och min mamma på golvet och min pappa skrikandes. Jag kommer ihåg att min pappa bråkade med polisen och att han blev omhändertagen och ivägkörd med polisbilen samtidigt som ambulansen kom för oss.

Min pappa försvann snart ur från våra liv, eftersom mamma tog modet till sig och fått till ett besöksförbud. Hon ansökte också om skilsmässa och skaffade sig nytt jobb.

För första gången kunde jag också börja med det jag älskade: att spela baseball. Jag hade inga vänner utanför skolan och blev exalterad över att träffa nya människor, även om jag var oerhört blyg.

Jag är osäker på hur det fungerar att börja i ett nytt lag idag. Men när jag var barn (idag är jag 36 år) så var det en form av uttagning, där alla barnen under några timmar blev utvärderade av tränarna för att skapa lag med ungefär samma nivå av talang.

Jag som aldrig hållit på med idrott hade ingen talang alls. Den enda kunskapen och kontakten jag hade med sporten var via en baseballhandske som min mamma gett mig. Jag brukade kasta en boll i luften och försöka fånga den med handsken. Men jag var förtvivlad eftersom jag inte var lika bra som de andra.

Vi åkte hem från uttagningar och jag visste att jag skulle få vara med i ett lag, det blev bestämt. Men jag antog att jag skulle bli en bänknötare.

Första dagen på träningen så tar min mamma mig dit och vi får våra lagtröjor och byxor. Vi träffar laget och tränaren... Det var polisen som brottat ned och gripit min pappa.

Han sa aldring någonting om det. Han behandlade mig inte annorlunda på grund av det jag varit med om. Han gjorde ingen stor sak av detta, men däremot organiserade han laget så att vi alla hamnade i olika sociala situationer tillsammas, så vi kunde bli vänner. Den korta sommaren, med nya laget och tränaren, förändrade mitt liv totalt. 

Jag var aldrig rädd för att min pappa skulle dyka upp på träningen eller hemma, eftersom polisen som gripit honom var min tränare. I slutet på säsongen, troligtvis för att alla i laget bönföll honom, så tog han med sig polisbilen till den sista matchen och lät alla sitta i förarsätet och trycka på knapparna.

En dag frågade jag tränaren om jag kunde bli en polis precis som honom, han sa att att jag skulle bli en bra polis. När jag tittar tillbaka så är det ganska roligt.

När jag var 17 år så slet min mamma med två jobb för att klara det ekonomiska, så jag gick ut gymnaiset i förtid och tog värvning i armén. Jag gick sedan ur aktiv tjänst och anslöt mig till hemvärnet, sedan studerade jag på universitet och efter det blev det en vända till Irak, med armén igen. Då jag kom hem gick jag polisutbildningen, jag hamnade på samma avdelning som ansvarar för det området jag växte upp i.

Tio år senare skulle polisen som förändrade våra liv gå i pension och jag gick till hans kontor för att fråga om han kom ihåg mig.

Han svarade med ett leende: ”Jag sa ju att du skulle bli en bra polis”.

Jag intervjuades även för en tjänst på specialenhet som han ansvarade för, men jag fick aldrig jobbet. Men vadå, det kommer fler tillfällen.

Jag kollar på min fru, vårt hus och allting jag har. Allt det beror på en rädd liten 8-åring och en polis som gjorde så lite som att bry sig. Som polis, som tränare, som medmänniska. 

Jag tycker verkligen att den här historien är värd att inspireras av och dela vidare. Gör det ni med om ni håller med.