Andrea West träffade sin blivande man sista året på högskolan. De blev blixtförälskade och strax efter examen flyttade de till Andreas hemstad. Det dröjde inte länge förrän de var förlovade och väntade sitt första barn. Andrea var överlycklig.
Men efter bara elva veckor förbyttes lyckan mot sorg.
Andrea hade fått missfall.
Så här skrev Andrea på Facebook-sidan Love What Matters:
”Jag var ett vrak. Jag visste inte vad jag skulle göra, vem jag kunde prata med, vad som var okej att prata om eller vem som kunde hjälpa mig. Då visste jag inte att en av fyra kvinnor får missfall för ingen pratar om det. Jag visse inte om jag någonsin skulle klara av att vara gravid igen.”
Efter ett tag hade Andras rädsla lagt sig lite, mycket tack vara hennes stödjande man, och de blev gravida igen.
Den här gången lovade hon sig själv att göra allting rätt. Hon gav upp sin älskade lightläsk, slutade äta kallskuret kött, opastöriserade ostar och sushi.
Hon läste allt som gick att läsa om graviditeter, den här gången skulle allt gå bra.
Och tiden gick helt utan komplikationer. Och som ett brev på posten kom värkarna. De blivande föräldrarna åkte in till BB och vänliga barnmorskor tog emot dem.
Andrea som bara hade förvärkar skulle precis skickas hem igen när barnmorskan ändå tänkte att det kanske var bra att göra ett ultraljud.
Var tvungna att sätta igång värkarna
Testerna visade att det knappt fanns något fostervatten kvar i fostersäcken. De var tvungna att sätta igång värkarna direkt.
Men förlossningen gick bra och innan kvällens slut hade Andrea fött en liten son, Adam.
Men Andreas man fick aldrig klippa navelsträngen som det var tänkt.
Adam rycktes genast från de nyblivna föräldrarna och de förstod inte vad som hände. Tillslut gick Andreas man fram till läkarna som samlats runt Adam för att få en glims av sin son. Så fort han sett Adam vände han sig till Andrea och yppade en hjärtskärande mening: ”Jag tror att det är någonting fel på Adams ben.”
20 personer hade samlats kring Adam och ju längre tiden gick desto mer steg oron hon de nyblivna föräldrarna.
Andreas mamma gick för att leta reda på fler familjemedlemmar och hennes man gick för att hitta sina föräldrar. Plötsligt låg Andrea ensam kvar i förlossningssalen och visste inte vad hon skulle ta sig till. Ingen hade berättat för henne vad som var fel på hennes son.
Den högra sidan av magen och hela det högra benet var täckta av en lilablå marmorering.
Cutis marmorata telangiectatica congenita
Tillslut kunde Adam diagnostiseras med Cutis marmorata telangiectatica congenita, CMTC, en sällsynt vaskulär missbildning.
Andrea och hennes man visste inte hur de skulle reagera på den informationen. När deras son föddes fanns det bara 500 rapporterade fall av sjukdomen i hela världen.
Adam genomgick massvis med tester vilka han lyckligtvis klarade bra. Andrea spenderade så mycket tid hon bara fick med sin son på intensiven innan han kunde skrivas ut. Han fick komma hem, men med en hel del restriktioner.
Men ju mer tiden gick desto tydligare blev det att Adam var en riktig kämpe.
Idag är han en glad pojke som älskar matte och att spela schack. Han har till och med prövat ett par sporter trots att hans åkomma gör honom svag i det drabbade benet.
Men trots att han är en speciell pojke så ser han inte sin funktionsnedsättning som ett hinder.
Trots en läskig start i livet är familjen West idag en lycklig liten familj. Vilken tur att Adam är en sådan kämpe.
Dela artikeln med dina vänner på Facebook så att fler får ta del av familjens Wests historia!
