Oftast är barn alldeles underbara, men ibland kan de få oss att vilja sjunka genom jorden.
De kan säga de märkligaste saker när som helst och till vem som helst, vilket beror på att de är ännu inte förstörda av normer och regler som vi vuxna har skapat.
När Leah Carrol födde sin son Malachai hade han inget hjärtslag. Läkarna jobbade febrilt för att rädda honom, men när de äntligen fick igång hjärtat 15 minuter senare hade hans hjärna varit utan syre alldeles för länge, vilket innebar att Malachai fick men för livet.
Malachai blev rullstolsburen, och diagnostiserades även med cerebral pares och epilepsi, något som gör att han skiljer sig från andra barn.
En kväll var Leah med sin son på en snabbmatsrestaurang för att köpa middag. Där var en annan mamma med sina två söner, tre och fem år gamla.
Femåringen pekade på Malachai och började ställa sin mamma massvis med frågor. Mamman försökte be sin son att sluta, men han fortsatte högljutt.
Då gjorde hon någonting som röde Leah till tårar och som resulterade i att hon skrev ett inlägg på sin Facebook-sida.
Så här skrev hon:
”Till trebarnsmamman på Chick-Fil-A: Jag kände din panik när din femårige son pekade på min rullstolsburne pojke och skrek: ”Mamma titta på den DÄR pojken!”
Du lutade dig fram och sa lågmält åt honom och hans treårige bror att man inte säger sådant, och att de inte skulle peka och stirra.
Men som i de allra flesta fall, funkar inte alltid dessa uppmaningar på små, nyfikna människor. De fortsatte att stirra och högljutt ställa frågor om min sons olikheter.
När du insåg att dina viskningar inte fungerade såg jag paniken avta. Du tog ett djupt andetag och ett modigt steg framåt. Du kom fram med dina pojkar till Malachi och sa:
”Jag är säker på att han vill veta vad ni heter!” När de sa sina namn började min lille Malachi le från öra till öra han babblade tillbaka.”
”Glädjen i hans ansikte gjorde mig tårögd – han älskar barn i samma ålder som honom, men många är rädda för att komma fram och prata med honom.
Dina pojkar fortsatte ställa frågor om hans fotställningar, hans rullstol, varför hans ben inte fungerar, varför han har munnen öppen jämnt.
Du tog dig tid för att lära dina barn och hjälpa dem förstå att olika är bra. Att vara annorlunda inte är någonting att vara rädd för, och att det är okej att fråga!
Tack för att du gav min son en chans att träffa dina barn. Tack för att du är den sortens mamma som utbildar dina barn istället för att försöka tysta dem.
Mammor till barn med särskilda behov utvecklar en tuff utsida – vi är vana vid att folk stirrar, kommenterar och viskar.
Du ska vara medveten om att det krävs mycket för at vi ska ta åt oss, speciellt när det är barn som fäller kommentarerna.
Ge ditt barn samma öppenhet som vi ger dem, och använd möjligheten att lära dem om olikheter. Så Chick-Fil-A-mamman, tack för att du uppfostrar dina söner att omfamna barn som Malachi.
Och tack för att du gav min son en anledning att le.”
I skrivande stund har Leahs inlägg delats nästan 60 000 gånger, och jag förstår verkligen varför.
Vi borde alla ta lärdom av detta, för ibland är det bättre att prata och fråga än att försöka hyscha sina barn.
Barn är nyfikna av naturen och tur är väl det.
Dela gärna denna artikel om du också tycker att mamman som tog mod till sig och vågade gå fram gjorde helt rätt!
