Det här är en sann berättelse som handlar om acceptans i dess finaste form. Mamman till en sexårig pojke berättar om hur hennes son gillar att ha på sig nagellack och tjejkläder. Mamman stöttar sin son fullt ut, men en dag när han har blivit retad igen börjar hon vackla i sin tro. Läs hela berättelsen här nedanför.
Min sex år gamla son gillar att bära nagellack. Han gillar att ha på sig tjejkläder. Han berättar om pojkarna han gillar i skolan. Han säger att han kommer gifta sig med dom och adoptera bebisar. Han kanske kommer växa ifrån det. Kanske inte. Jag älskar och accepterar honom för den han är. Jag trodde alltid att genom att göra det så skulle det försvara honom från smärtan av sårande ord och mobbare, jag oroade mig inte.
För några dagar sedan kom han hem och berätta igen om hur barnen retat honom för hans nagellack, och för första gången någonsin övervägde jag att säga till honom att ta bort det. Att han skulle gömma den delen av sig.
Eftersom för första gången någonsin var jag rädd för att han skulle bli nedskjuten när han var ute och hade kul med sina vänner. I det ögonblicket var jag så livrädd att jag undrade om det var bättre att sluta blidka honom. Då kom jag ihåg alla de skäl till att jag låter honom vara den han är. Eftersom det gör honom glad. Eftersom inget gör mer ont än att se ditt barn riktigt ledsen. Eftersom att låtsas vara någon du inte är för att behaga andra människor bara leder till självförakt. Till depression och självmord. Och det gjorde mig också rädd. Varför måste jag vara rädd för honom på grund av vad han gillar och det som han bryr sig om. Är vi inte förbi allt det än?
Jag vill att den här världen ska förändras. Så den blir bättre för honom. För att förtjäna honom. Eftersom han är en underbar, fantastisk person. Han vill bli president. Han tror att han är en ninja. Han lyssnar när du förklarar saker och han kommer ihåg det för alltid. Han märker när du är ledsen och försöker muntra upp dig. Har har ett ljus kring sig som inte kan slockna, oavsett hur mycket vissa människor har försökt.
Hur rädd jag än är, så vet jag att den här världen inte kommer förändras med mer rädsla. Den har gott om det. Vad som behövs är mer kärlek och acceptans.
Så igår gick vi ut och köpte mer nagellack, och idag hade vi på oss kjolar. Här är han världen. Se min pojke för den fantastiska person han är. Visa honom kärlek. Visa honom acceptans. Hjälp oss förändra världen till en plats som förtjänar honom.
Här kan du läsa hela originalinlägg. (på engelska)
Nu delar vi mammans viktiga budskap vidare så att fler får chansen att läsa detta!
