Det finns vissa berättelser som jag har läst flera gånger om men ändå inte kan få nog av. Jag återvänder ofta till de här historierna då de är så pass bra att de träffar mig rätt i hjärtat varenda gång. Och min kanske absoluta favorit är den här historien. Den har cirkulerat på nätet i många år och dess ursprung är något oklart. En del sidor påstår att den skrevs av en man vid namn Howard C.Schade och att den publicerades i tidningen Reader’s Digest första gången. Var han i sin tur fått historien ifrån, eller om den är baserad på en verklig händelse, vet jag inte. Men ibland tycker jag inte att en historias ursprung spelar så stor roll. Om en berättelse lyckas med att beröra en så pass mycket att man måste torka tårarna efteråt – då är den sannerligen värd att läsas. Jag delar nu min favorithistoria med er och ni får gärna dela den vidare när ni läst klart så att fler får chansen att ta del av den.
Den nya pastorn och hans fru hade precis blivit tilldelade sin första församling: en kyrka som precis skulle återöppnas i en förort till Brooklyn. De anlände tidigt i oktober, uppspelta över sina möjligheter bara för att upptäcka att kyrkan var väldigt sliten och skulle behöva mycket jobb. De satte upp ett mål där de skulle få allt klart till sin första gudstjänst på julafton.
De jobbade hårt, reparerade bänkar och gipsväggar, målade om osv. och den 18:e december var de före schemat och skulle precis göra klart det sista.
Så den 19:e december drabbades stan av en hemsk storm – ett kraftfullt regnoväder drabbade området och höll i sig i två dagar.
Den 21:a åkte pastorn till kyrkan. Hans hjärta sjönk när han såg att taket på kyrkan hade läckt in vatten vilket hade lett till att den stor bit av en gipsvägg hade fallit ner från altarrummet alldeles bakom predikstolen.
Pastorn städade undan den värsta röran på golvet och såg ingen annan utväg än att ställa in gudstjänsten på julafton.
På vägen hem fick han att en av butikerna inne i stan anordnade en loppmarknad för att samla in pengar till välgörenhet så han bestämde sig för att stanna till. Ett av föremålen han hittade där inne var en vacker, handgjord, elfenbensfärgad, virkad duk. Ett utsökt handarbete med ett kors broderat i mitten av duken. Den var i perfekt storlek för att täcka hålet i kyrkans vägg. Han köpte den omedelbart och åkte tillbaka till kyrkan.
Vid den här tidpunkten hade det börjat snöa. En äldre kvinna kom springande i motsatt riktning och försökte hinna ifatt bussen. Hon missade den, så pastorn erbjöd henne att vänta inne i den varma kyrkan tills nästa buss skulle gå 45 minuter senare.
Hon satt på en bänk och la inte märke till hur pastorn gick och hämtade en stege, hängare och så vidare för att sätta upp duken hann precis hade köpt. Pastorn kunde knappt tro sina ögon när han såg hur vacker duken var och hur bra den täckte för hålet.
Då upptäckte han plötsligt hur kvinnan kom gående nerför mittgången. Hennes ansikte var blekt som ett vitt lakan. ”Pastorn”, frågade hon ”var har du hittat den där duken?”
Pastorn förklarade var han hade hittat den. Kvinnan bad honom då att titta nere i det högra hörnet på duken för att se om initialerna ”EBG” fanns broderat där. Det var dem.
Detta visade sig vara kvinnans initialer och hon hade gjort den här duken för 35 år sedan i Österrike. Kvinnan kunde knappt tro det när hon hörde hur pastorn hade kommit över den. Hon förklarade att innan kriget hade hon och hennes make varit välbärgade människor i Österrike.
När nazisterna kom tvingades hon fly. Hennes make skulle följa efter henne veckan efter men blev dessvärre gripen och satt i fängelse och hon återsåg varken honom eller sitt hem igen.
Pastorn ville ge tillbaka duken till henne men hon insisterade på att han skulle behålla den i kyrkan.
Pastorn bad då i alla fall om att få skjutsa hem henne, han tyckte att det var det minsta han kunde göra. Hon bodde på andra sidan Staten Island och var bara i Brooklyn över dagen för att jobba.
Vilken fantastisk gudstjänst de hade den julen. Kyrkan var nästan helt full. Musiken och stämningen var otrolig. Vid slutet av gudstjänsten tog pastorn och hans fru farväl av alla i församlingen vid kyrkans port och många sa att de utan tvekan skulle komma tillbaka.
En äldre man som pastorn kände igen från området satt dock kvar på sin plats och stirrade och pastorn undrade varför han inte gick därifrån.
Mannen frågade då pastorn var han hade fått tag i den där duken då den var identisk med en likadan duk som hans fru hade gjort för många år sedan när de bodde i Österrike innan kriget bröt ut och nu undrade han hur det kunde finnas två dukar som var så otroligt lika?
Han berättade för pastorn om hur nazisterna kom och hur han tvingade sin fru att fly till trygghet och hur tanken var att han skulle komma efter henne men blev gripen och satt i fängelse. Han såg aldrig sin fru eller sitt hem igen under de 35 åren som följde.
Pastorn frågade då om mannen kunde tänka sig att följa med honom på en liten åktur. De körde till Staten Island till samma hus som pastorn hade släppt av kvinnan vid tre dagar tidigare.
Han hjälpte mannen upp för de branta trapporna till kvinnans lägenhet, knackade på dörren och fick sedan se den vackraste återföreningen han någonsin hade sett.
Det finns stunder i livet när stjärnorna helt enkelt står rätt på himlen. Allting är där det ska vara vid exakt rätt ögonblick för att något otroligt ska hända.
Och när det sker finns det ingen logisk förklaring.
Det var bara meningen att det skulle ske.
DELA gärna den här historien vidare om den träffade dig i hjärtat.
