Genom hela livet önskar vi inget annat än det bästa för våra barn och vi spenderar många timmar med att oroa oss och grubbla över alla tuffa utmaningar de ställs inför under livets gång. Och även om vi vill göra allt för barnen finns det saker vi inte kan hjälpa till med, hur gärna vi än skulle vilja. Kommer de att få kompisar de trivs med? Hur ska de klara av skolan och kommer de hitta någon att älska som också älskar dom tillbaka? Pappan Paul Daugherty skriver om just alla dessa utmaningar och den resa hans dotter Jillian gått igenom fram till dagen då hon nu ska gifta sig med sin fästman och jag känner verkligen igen mig i allt han skriver. Det är inte direkt konstigt att brevet nu delas av tusentals människor på nätet, han sätter verkligen ord på de känslor alla föräldrar känner för sina barn.
Kära Jillian,
Det är eftermiddagen då du ska gifta dig. 27:e juni, 2015. Om två timmar kommer du att göra ditt livs största promenad, en promenad som blir ännu mer minnesvärd om man tänker på vad du gått igenom för att komma fram till den här dagen. Jag vet inte vad oddsen är för att en kvinna med Downs syndrom ska gifta sig med sitt livs kärlek. Jag vet bara att du slagit oddsen.
Du är på övervåningen just nu och gör de sista förberedelserna tillsammans med din mamma och dina brudtärnor. Ditt hår faller perfekt över din smala hals. Din utsmyckade klänning – ”min pärla”, som du kallar den – fångar varenda solstråle som strömmar genom fönstret. Din sminkning – det röda läppstiftet! – förbättrar en skönhet som bara vuxit ända sedan den dag du föddes. Du har ett leende som blommar in i evigheten.
Jag står utanför, under fönstret och tittar upp. Vi lever för ögonblick som detta, när hopp och drömmar möts på precis rätt tid i livet. När allting vi alltid drömt om äntligen inträffar och framträder oerhört tydligt. Fullständig lycka är möjlig. Det vet jag nu, när jag står under fönstret.
Jag har allt och ingenting att berätta för dig. När du föddes, och i flera år därefter, oroade jag mig aldrig för vad du skulle uppnå akademiskt. Din mamma och jag skulle se till så att det gick bra. Vi skulle se till så att lärare lärde dig saker och vi visste att du skulle få respekt från dina kamrater.
Men det vi inte kunde hjälpa dig med var att få andra barn att tycka om dig. Acceptera dig, bli dina vänner och stå vid din sida i sociala sammanhang. Vi tänkte ”vad får ett barn för uppväxt om det inte är fyllt med övernattningar, födelsedagskalas och en träff till balen?”.
Jag oroade mig för dig då. Jag grät inombords när du var 12 år gammal och kom ner och sa ”Jag har inga vänner.”
Vi önskar alla samma saker för våra barn. Ett hälsosamt och lyckligt liv med möjligheten att njuta av allt i världen. Detta är alla barns rättigheter. Jag oroade mig över detta, Jillian.
Men det borde jag inte ha gjort. Du är en naturbegåvning när det gäller att socialisera. Dina kamrater kallade dig för ”borgmästaren” i skolan för att du hade en sådan otrolig förmåga att engagera alla. Du dansade i juniorlaget på högstadiet. Du spenderade fyra år på college och gjorde ett livslångt intryck på alla du mötte.
Kommer du ihåg alla saker dom sa att du aldrig skulle göra, Jills? Du skulle aldrig cykla på en tvåhjuling och du skulle inte delta i någon idrott. Du skulle inte gå på college. Och du skulle definitivt aldrig gifta dig. Men nu… titta bara på dig.
Du är den snällaste personen jag känner. Någon som har förmågan att leva ett liv fyllt med empati och sympati, och utan baktankar eller dolda agendor. Alla vill känna en sådan person. Tack vare den du är har det gått så bra för dig.
Jag tänkte be dig att ge hela ditt hjärta till din fästman Ryan, men det vore bara att säga något som är uppenbart. Jag tänkte be dig att vara snäll och varm mot honom, men det är du redan, inte bara mot honom utan mot alla du känner. Jag skulle önska er en livstid av vänskap och ömsesidig respekt, men ni två har redan varit tillsammans i ett decennium så vänskapen och respekten är redan djupt rotad.
För tio år sedan när en ung man stegade fram till vår dörr i kostym med en bukett i handen och sa ”Jag är här för att ta din dotter till balen, sir” försvann alla mina rädslor för att ditt liv inte skulle bli fullständigt.
Nu ska du och Ryan gå en ny promenad tillsammans. Det är en ny utmaning, men den är inte mer skrämmande för dig än för någon annan. Med tanke på vem du är kan det till och med vara mindre skrämmande för dig. Lycka och glädje kommer så lätt för dig. Precis som din förmåga att göra andra lyckliga.
Jag tittar på dig nu, alla förberedelser är gjorda, dörrarna står på vid gavel. Min lilla tjej, helt klätt i vitt går över tröskeln och erövrar ännu en dröm. Jag är helt hänförd av dig och av ögonblicket. ”Du ser fantastisk ut”, är det bästa jag får fram.
Jillian tackar och säger ”Jag kommer alltid att vara din lilla tjej.”
”Ja, det kommer du”, får jag fram. Dags att gå, säger jag. Vi har en promenad att gå.
Bildkälla: Paul Daugherty (Facebook)
Textkälla: The Mighty
Publicerad av Newsner familj, gilla gärna
